torsdag 28 juli 2011

Det bästa för barnen?

Vi har haft en diskussion på Facebook angående dagis. En fd kollega har en son som nu har fått dagisplats, men föräldrarna har varit lite tveksamma. Jag vet egentligen inte varför de tvekat, om det varit för att han är så liten eller om de inte vet om de vill ha dagis eller ej. Iaf så la han ut frågan på Fb om det var han som var konstig som inte såg dagis som en självklarhet. Dagis är och kommer alltid att vara en fråga som delar föräldrarna i två läger och en fråga som alltid upprör.

Jag svarade honom förstås att jag aldrig haft mina ungar på dagis och att de ändå kommit ut på andra sidan som väluppfostrade och sociala individer. Men att jag alltid sågs som ganska udda som valde bort dagis/dagmamma. ALLA andra kommentarer menade att dagis är det bästa man kan ge sina barn. Då undrar jag hur man tänker... det BÄSTA??? Det bästa för ett barn måste ju vara att få vara hemma med sin familj! Så länge det är en normalt fungerande familj förstås... Jag tror inte att en enda 18-månaders unge skulle välja bort mamma eller pappas trygga famn för en dagisfrökens. Det spelar ingen roll vad någon säger om detta, jag kommer aldrig att tro något annat. För ett så litet barn är föräldrarna bäst! Längre upp i åldern är det en helt annan sak, men nu pratar vi SMÅ barn.

När föräldrarna ska återgå till sina jobb när barnet är mellan 18-24 månader handlar det alltså inte om vad som är det bästa för barnet, utan vad familjen har för behov. Å de flesta ska ju börja jobba och måste ha någon form av barnomsorg. I dagens samhälle är det svårt att välja ett annat alternativ än dagis, eftersom mor- och farföräldrar oftast är unga nog för att fortfarande arbeta och man skaffat sej ett för dyrt boende för att själv kunna stanna hemma.

Jag visste redan innan jag fick barn att jag ville ta hand om dem själv. Jag har inget emot dagis egentligen, det är bra att det finns för den som behöver det - men jag ansåg mej inte vara i behov av den servicen. Tack o lov var den blivande barnfadern inne på samma linje. Vi sparade alltså pengar innan killarna föddes för att en av oss alltid skulle kunna vara hemma hos dem. Min fd man jobbade skift och jag jobbade deltid/hemifrån och med vår buffert klarade vi ekonomin. När maken var ledig sprang jag iväg och jobbade och när han jobbade var jag hemma med killarna. Samma uppdelning hade vi sedan när vi skilde oss, så även när vi bodde på varsitt håll kunde killarna vara kvar hemma.

Men det sociala då? Hur lär de sej konfliktlösning? Det är detta dagisförespråkarna gapar om när man är hemmaförälder. Jo, eftersom andra föräldrar fick nys om att vi var hemma så tog de kontakt med oss. Efter en tid var det fler och fler som vågade ta steget att välja bort dagis. Till slut var vi 5-6 familjer med 1-4 barn som träffades flera gånger i veckan. Vi pysslade, åt, åkte till stranden och gjorde en massa andra saker tillsammans. Så nog fick de umgänge med både andra barn och vuxna. Vi höll sedan kontakten ända upp i skolåldern. Några började i samma klass och än idag har vi kontakt med några.

Jag tror det handlar en hel del om mod. Att våga känna efter i sitt innersta om man verkligen mår bra av att lämna ifrån sej barnet i någon annans vård, och sedan agera där efter. För mej handlade det om ren och skär egoism. Jag ville vara den första som såg de första stegen och hörde de första orden. Vara den första som såg alla framsteg. Jag ville ge mina barn en trygg bas att växa ifrån och inte lämna över det på en annan person med andra principer. Jag såg det som min plikt och skyldighet att uppfostra mina egna ungar till bra medborgare. Det var mitt och pappans jobb - ingen annans. Å jag visste att jag  med de här tankarna skulle skilja mej från väldigt många andra föräldrar.

Jag var också medveten om att jag var ganska ensam om att välja att ha mina mina barn hemma och att det skulle bli svårt att hitta andra barn och vuxna. Men det blev det inte! Jag fick mycket skit! Eller... VI fick mycket skit. Vi var ju faktiskt två om detta och min ex-man fick stå ut med många gliringar även han. Men vi trodde på det vi hade valt och barnen var nöjda och glada. Å ganska snart hörde de andra familjerna av sej och vågade ta efter oss.

Att gå emot något som är så självklar som tex dagis är tydligen bland det värsta man kan göra. Jag har ALDRIG sagt att dagis är dåligt, jag har ALDRIG sagt att man måste vara hemma med sina barn för att vara en bra förälder. Det enda jag gjort är att själv välja bort det och säga att det faktiskt går att ta hand om sina barn själv. Men oj va mycket skit jag fått. Efter en insändare jag skrev i aftonbladet, fick jag tom ett dödshot...

Vi har alla olika behov och man måste välja det som passar just vår familj bäst. Det kan ingen annan göra. Men man måste se alternativen och våga stå upp för det man tror på. Att påstå att dagis är det bästa för de SMÅ barnen är en lögn, men det kanske är det bästa alternativet för just den familjen.

.

2 kommentarer:

  1. Citerar några meningar i ditt inlägg:

    "Jag har ALDRIG sagt att dagis är dåligt"

    "Att påstå att dagis är det bästa för barnen är en lögn"

    Återigen visar Du någon sorts *besserwisser-mentalitet*...och man får känslan i inlägget, att Du ALLTID gjort rätt...och att alla andra gjort fel...eller i vart fall ""tagit familjens ekonomi före barnens bästa"" ALLA barn passar inte på dagis, men MÅNGA gör det!
    Tror också, att många föräldrar blir isolerade av sk. *hemmafrutillvaro* ALLA är inte så framåt och så engagerade som Du verkar ha varit...MEN de älskar sina barn lika mycket för det!
    Jo Du är en rätt beskäftig person och kanhända...har det påverkat Dina sociala kontakter...som du ibland är ledsen för, att Du inte har!

    Trevlig sommar
    *som man skriver får man svar*

    SvaraRadera
  2. Å jag älskar anonyma kommentarer...

    SvaraRadera

Jag blir så glad av ett litet fotavtryck: