Jag har nog aldrig passat in. Nånstans. Jag har alltid känt mej annorlunda och lite utanför, trots att jag nog aldrig visat det. Någon kanske har noterat det, men ingen har någonsin sagt något till mej.
Alla tror att jag har så mycket för mej, många intressen, många vänner och aldrig någon tid. Den som följt min blogg vet att jag har mycket att göra, men väldigt sällan träffar några vänner. Jag har ju knappt några vänner... En riktigt vän har jag, som vet nästan allt om mej (förutom Martin alltså). Sen har jag 2-3 kompisar som jag vet tycker om mej, men vi umgås knappt. Sen finns en massa "bekanta" från politiken, från när ungarna var små, gamla arbetskamrater osv.
När man är lite utanför som jag är, så verkar det som om alla har precis hur stort umgänge som helst och mängder med vänner. När jag någon gång blir bortbjuden (händer kanske vartannat år eller så) blir jag överlycklig och ser fram emot det från det jag fått inbjudan till flera dagar efter jag varit där. Någon bjöd MEJ - JABBA! Som på Rikstinget för en månad sedan, då blev vi injudna på en lite förfest hos två kollegor och jag blev jätteglad. Kvällen innan hade vi suttit på en uteservering med ett par andra kollegor och fler hade faktiskt anslutit sej. Kul! Att vi sen blev "bortglömda" på kvällen och alla försvann åt något håll som vi inte fick veta, det kändes... men jag är lixom van...
Jag vet inte varför det blivit så här. Eller blivit. Så har det alltid varit. Jag var alltid den som fick ta hand om nya elever i klassen, vi var kompisar tills den nya eleven hittat någon "bättre". Jag fick alltid vara någon slags "stand-in" när andras bästa kompisar var sjuka. På mina olika jobb har det varit likadant. Jag har aldrig varit på någon tjejmiddag och när jag försökt bjuda in till en så har det alltid kommit återbud och aldrig blivit något av det. Jag vet inte varför? Jag ser inte så illa ut, jag är nog inte otrevligare eller tråkigare än någon annan... Jag kanske är hemsk, men säg det till mej då så jag slipper undra!
Vi bjuder på kalas två gånger per år i nuläget; ett när jag och Junior fyller år i Januari och ett när Senior fyller år i augusti. Trots att jag bjuder in över 70 (!) pers, så kommer alltid mina föräldrar, en gammal klasskompis med barn och kompisen R som jag var i Indien med. Numera kommer även Martins föräldrar. Jag är väldigt tacksam för att de kommer, men ändå... Vad gör jag för fel?!
Är det bara jag som har det så här?
.
Mitt liv som fd ensam mamma, numera gift med en 2-metersman, två vuxna grabbar och en galen men väldigt charmig hund. Här blandas allmänna funderingar med en hel del hälsa, härliga resor och livet i stort. Jag driver även livsstilsmagasinet Du i Fokus (duifokus.se) En salig blandning alltså...
Det där låter som nå't jag själv kunde ha skrivit för nå'ra år se'n! De flesta av dom vänner vi umgås med är pga makens vänskap, och tack vare det så har vi nu blivit vänner också, men av egen "kraft" så har jag bara en handfull vänner som jag verkligen kan räkna med...
SvaraRaderaBetyder det att vi Svenskar är dåliga på att vara vänner kanske?
SvaraRaderaKänner tyvärr alldeles för väl igen mig :-( Kan inte skriva någon lång kommentar nu, sitter i tältet och har inte så mycket batteri kvar i laptopen, men jag skriver längre en annan gång. Vi måste se till att ses dessutom!
SvaraRaderaSTOR styrkekram!!!
Lotten
Usch ja Lotten. Du hade det verkligen inte lätt i skolan. Jag hoppas att jag inte gjorde saken värre. Klart vi ska ses - frågan är bara när? Du har ju lixom lite fullt upp :-)
SvaraRadera"Aldrig passat in..." Samma tema som jag skrev om i natt...
SvaraRaderadu har alldeles rätt Marlene, det syns defenetivt inte på dej!!! Trode att du alltid varit en drivande person med en miljon vänner mitt i smeten!! Tänk vilka förutfattade meningar man har...
Jag har alltid haft turen att ha fina vänner... Vet inte vad jag gjort utan dom!! Trots det har jag alltid känt mej "utanför" och anurlunda... Trots att jag egentligen inte är utanför.. Beror delvis på min borderline...
JAG tycker om dej!!!!
Känner dej inte men VET att du är otroligt omtänksam :-))))
(((KRAMAR OM))) Camilla...
Tack Camilla! Var tacksam för dina vänner, det är inte lätt att vara utan dem.
SvaraRaderaStor släkt ger inte alltid stort umgänge (jag har 22 kusiner, med familjer, en och annan farbror och två morbröder och mamma kvar i livet). Speciellt inte om man som vi bor så spridda. Maken är ju hitflyttad och lämnade sina kompisar och släktingar kvar i Norrbotten. Själv var jag "kärringen mot strömmen" i skolan... Jag vägrade gå till rökrutorna på rasterna ven om det var där alla andra tjejer stod, även de som inte rökte.
SvaraRaderaVi har ju (som du vet) haft en period med mycket jobb med våra ungdomar och den är ju inte helt slut heller. Det har ju inte gjort mycket för att vi ska orka umgås heller. Men vi försöker komma igång igen. När det nu blir.
Rätta mig om jag har fel, men massinbjudningar kanske snarare skrämmer en del istället för lockar dem att komma? Eller kanske får dem att tro att "det kommer säkert komma så många så det märks inte att vi inte kommer"?
Hoppas att du (ni) inte tar illa vid dig av mina tankar, för det är inte illa menade.
Är ni upptagna eller lediga sista lördagen i september, på eftermiddag-tidig kväll?
även ska det vara, inte ven ;-)
SvaraRaderaSom tidigare nämnts så ger du inget intryck utav att ha "för lite" vänner. Jag uppskattar dig mycket även om vi inte syns så ofta, i alla fall inte utanför simhallen. Ni kan väl komma på tårta ngn dag när Ni hittat hem från Öland. Jag är dålig på inbjudningar men du/ni är alltid välkomna-bara ring först så vi är hemma. Kramar Jill
SvaraRaderaMalde: De där inbjudningarna är ju inte öppna så man ser vilka eller hur många jag bjudit. Så jag vet inte... Å trots att jag alltid haft mycket att göra med barnen och varit ensam om jobbet - så har jag ALDRIG bojkottat mina vänner eller tackat nej till eventuella bjudningar. Jag funkar helt enkelt inte så. Du får gärna fundera mer... jag tror ändå att det är hos mej det ligger. Av någon anledning vill folk inte komma hem till mej eller ha med mej/oss på sina egna aktiviteter.
SvaraRaderaVi kommer gärna sista lördagen i september! Skriver upp det bums! Men vår present får du någon gång när i är ensamma ;-)
Jill! Just det ja! Du fyller jämt snart - klart vi kommer på tårta. Tack! Det får bli efter den 7/8, helgen kanske? Hör av dej bara!
SvaraRaderaHej! Provar skriva en kommentar nu och ser om de funkar.
SvaraRaderaJag känner väl igen det där från yngre år, i perioder, kanske jag ska säga.
Vet inte varför, kanske på fel plats, i fel klass, fel ställe, ort etc för sen har det funkat väldigt bra och enkelt att få nya bekanta och vänner. Idag funkar det hur bra som helst, för bra, det e jag som oftast e trött och inte orkar/vill vara så social, så därför kan folk tröttna på mig.
Men jag har bott på ställen som varit helt hopplösa, man har känt sig som ett Ufo ingen vill va med, för att sen flytta och bli medelpunkten istället.
Hoppas det löser sig!
Vi får ses efter Gotland, jag e hemma den 10 igen.
Kram
Hej!
SvaraRaderaJag tror att du utstrålar att du är mitt i smeten som någon skrev. Att du har fullt upp. Det var modigt och bra att skriva som du skrev. Du ärkte, det öppnade sig från flera håll. bland måste man helt enkelt bara säga att man vill umgås, att man har tid och att man längtar efter det. De där utanförkänslorna är ju något som annars döljs. Jag tror fler än du anar känner igen sig. Hoppas du har bättre väder än mig. Här öser det ner. Men jag var i Stockholm i dag och där var det helt okay.
Kram Åsa
Känner oxå igen mig i det där väldigt väl men det har nog mycket med mig själv att göra då jag dragit mig undan allför länge från människor. Några få riktigt vänner finns men som jag träffar allför sällan...återigen så beror det på mig.
SvaraRaderaDu är en underbar människa från alla håll och kanter glöm aldrig det och jag gillar dig skarpt just för att du är ärlig, omtänksam, stöttar...ja listan blir milslång!
Kram Nenette