När vi besöker ett nytt ställe så använder vi alltid
fötterna för att se så mycket som möjligt. Här om dagen tog vi en liten lätt
promenad på 3 timmar och hittade då till slut fram till Saltbassängerna. Då
gick vi även förbi Santa Maria busstorg och bekantade oss lite med detta. Så i
måndags lämnade vi hotellet för att ta lokalbussen till Esparagos. Här finns ingen
busstidtabell utan bussen går när bussen är full. Enkelt. Vi hade tur och var
de sista som fick plats, så det var bara att stänga dörren och hoppas på det
bästa… det är ett under att den höll hela vägen… Vart man än åker kostar det 1
Euro, billigt och bra!
Det är knappt två mil mellan Santa Maria och Esparagos, det
tog inte lång tid att ta sej tid alls. Bussen släpper av alla på samma ställe,
ganska mitt i stan. Vi hade ju ingen aning om vad man sa se där, utan
promenerade bara omkring lite. Tills vi såg ett torn på en kulle och en massa
människor. Dit ville vi gå! Efter lite omvägar och senvägar hittade vi iaf dit
och började vår ”klättring”. Vi hade haft koll på vädret och tog en mulen dag
och tur var det för värmen var det inget fel på! Efter en rejäl serpentinväg
med stark lutning var vi iaf uppe och hade utsikt över nästan hela ön. Helt
otroligt! Man kunde inte se till Santa Maria, men allt annat – så häftigt!
Man kan väl inte säga att varken Esparagos eller Palmeria
var särskilt mycket att hänga i julgranen, men nu har vi iaf sett det. Vi kunde
konstatera att klasskillnaderna är tydliga överallt på ön, men kanske ännu
tydligare i Esparagos. Här blandades jättefina hus med plåtskjul. På baksidan
av tornet som vi besökte, såg vi ett av de fattigaste områdena på ön. Här var
det bara fyra väggar av korrugerad plåt. Eftersom det inte finns något
grundvatten så växer det knappt någonting. Det är platt och bara en massa sand.
Och det blåser, precis hela tiden. Det kan verkligen inte vara lätt att leva
här om man inte har pengar. Genast går tankarna till ens behagliga liv hemma
och hur mycket vi gnäller i onödan. Vi är rätt bortskämda.
Klart man skulle vilja hjälpa, men man kan ju inte hjälpa
till överallt. Vår by i Gambia har det i stort sett lika dåligt, skillnaden är
att där kan man iaf i bästa fall odla lite ris och kanske en och annan frukt.
Även om vi inte gör skillnad för någon här på Kap Verde mer än som turist, så
känns det bra att vi hjälper till någonstans i världen. Vi engagerar oss i
Gambia och vi vet att andra engagerar sej här på Kap Verde. Ingen kan göra allt
– men alla kan göra något.
Nu ska vi bara njuta av den sista dagen
och ta vara på de sista solstrålarna innan det är dags för den svenska vintern
igen. Guuud som jag kommer att sakna solen och värmen!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Jag blir så glad av ett litet fotavtryck: