När livet ger käftsmällar större än vanligt...

Jag har haft en obehaglig magkänsla ett tag. Jag har haft ont i magen, över höger äggstock, för att vara mer exakt. Idag skulle jag ändå träffa min läkare för att göra den sedvanliga kontrollen av sköldkörteln. Då passade jag på att be honom kolla upp värken. Han klämde, jag skrek.

Nu misstänker han en tumör eller cysta och har skickat mej vidare till ultraljud på kvinnokliniken. Nu är det alltså bara att vänta på kallelse... men min magkänsla säger att detta inte är bra och tyvärr brukar jag ha rätt. Jag hoppas förstås att jag ska ha fel, jag har mer än gärna fel den här gången.

Min doktor såg också att det är något knas med mina njurar. Tydligen har de legat på gränsvärden förut, som nu blivit ännu högre. Njurar är ju ganska bra att ha... jag samlar på mej vätska och den övervikt som jag bär på (jo, just idag har jag en sån) är tydligen inte fett utan vätska. Som han sa så är jag inte fettig utan skvalpig. Så nu har jag lämnat ännu fler prover, så får vi se vad de säger. MEN sköldkörteln är iaf stabil nu, efter två år verkar vi ha hittat rätt dos på medicinen. Alltid nåt!

Jag brukar inte reagera särskilt mycket när det levereras nya diagnoser eller sjukdomar, men idag gjorde jag det. Värk har jag vant mej vid, det är som det är... fibron går inte att göra så mycket åt och hypotyreosen medicineras ju. Men det här att ett viktigt inre organ kan vara dåligt gör mej faktiskt lite besvärad. Och om jag nu faktiskt har en tumör på äggstocken, vad händer då? Hur ser livet ut om, låt säga, bara 3-4 år...? Jag blev faktiskt lite deppig och så måste jag ju också få känna.

Än en gång slår det mej att vi inte är något alls utan vår hälsa! Oavsett vad som händer nu så måste jag ta hand om mej ännu bättre så jag orkar eventuella behandlingar och kanske även operationer.
Jag måste bli så frisk som möjligt så jag orkar vara sjuk helt enkelt! Det slår mej återigen att jag inte odödlig och jag måste ta hand om min kropp på bästa sätt. Hur ska den annars orka ta hand om mej på bästa sätt?

Men det som också slår mej är att jag vill städa upp runt mej och rensa ur, om det värsta skulle hända. Jag vill inte att någon annan ska behöva städa ut mej och mina grejer ur mitt hem. Så nu är det återigen dax för att ta ett rejält tag här hemma och ta bort allt onödigt. På det sättet är jag inte särskilt nostalgisk, mest praktisk. Visst finns det saker som bär på minnen, men då är det mest bilder jag tänker på. Saker har i sej inget värde och jag behöver dem inte mer än för att de är praktiska att ha eller vackra att se på.

Sen har vi den känsliga frågan; ska man hålla hemligt hur man mår tills man verkligen vet eller ska man berätta hur det står till på en gång? Jag väljer att berätta. På så sätt vet alla varför jag inte hälsar, utan går runt i min egen bubbla. Jag ser helt enkelt ingenting, jag är avstängd och befinner mej i min egen värld. Men hojta gärna och öppna min lilla bubbla en stund. Jag kommer förmodligen inte att le och säga att allt är bra, för det är det inte. Orkar man inte ta svaret, så fråga inte! Jag misstänker att en och annan kanske kommer att ta en omväg eller inte låssas se mej, då får det vara så.

Resultatet på alla prover kanske är positiva! Så är det säkert! Men att vänta på dem är inte lika positivt. Jag tog blodprover idag, dem får jag säkert svar på under veckan och då vet vi mer hur njurarna ser ut och hur planen ser ut runt dem. Inom kort får jag en kallelse till ultraljudsundersökning av äggstockarna och det brukar gå rätt snabbt på Södertälje Sjukhus. Sen får vi väl se hur lång tid det tar innan man får svar därifrån, men det kan ju vara lite segt antar jag.

Tills allt detta är klart misstänker jag att jag kommer att hoppa upp och ner i känslor och det har jag faktiskt rätt till och tänker inte be om ursäkt för. Under tiden kommer jag att träna mina tre pass i veckan och gå långa promenader, för det vet jag att jag mår bra av. Jag ska förbereda min kropp för allt som skulle kunna hända och göra den så stark som möjligt. Vad har jag för alternativ? Ska jag bara gräva ner mej och låt kroppen förfalla? Det gör ju inte saken bättre precis. Jag kommer att jobba på som vanligt, se mina teaterföreställningar, åka på mina resor och skriva mina texter. De mesta kommer att vara som vanligt, förutom mitt humör antar jag.

Men jag uppmanar er alla att ta hand om er, era kroppar och er hälsa. Det är lixom det enda som är viktigt! Gör vad ni kan för att må så bra som möjligt, så ni vet att ni verkligen gjort allt som ni själva kan kontrollera. Man kanske inte klarar sej från sjukdomar ändå, men det kan väl vara värt ett försök? Och en stark kropp klarar ju en eventuell behandling bättre än vad en svag kropp gör. Så tänker iaf jag och jag hoppas att jag har rätt.

Det är bara att vänta och se...