Man kan väl säga att Pridepubliken är tålig, väldigt tålig! Man hade ju inte direkt tur med vädret... Jag hade förmånen att kunna stå under tak medan alla shower i Pridepark var och undgick alltså regnet, men publiken var blöt - genomblöt vissa kvällar. Ändå stod de där, sjöng med och sken ikapp med strålkastarna.
Fredagen var den kväll jag såg fram mest emot. Robert Wells och Rhapsody in Rock skulle inta Pridescenen för första gången och jag blev inte besviken! Det regnade hela vägen när jag gick mot Östermalms IP, men upphörde när artisterna slog an första ackordet och det var så bra! Robert Wells, hans musiker och alla artister var outstanding och jag hoppas verkligen att de kommer tillbaka nästa år. Nu är jag väldigt sugen på att gå på "riktiga" Rhapsody, det skulle vara otroligt häftigt! Fredagen var absolut bäst och kameran fick jobba hårt.
Så kom vi fram till lördagen och den stora paraden! Vädret gav inget större hopp, regnmolnen hängde tunga... men jag åkte in till stan på vinst och förlust och tänkte att någon bild kanske det kan bli. Det blev flera hundra... Jag tog mej till starten av tåget och kunde ostört gå runt bland ekipagen när de gjorde sej i ordning. Jag fick mina detaljbilder som jag sökt under veckan, kände på atmosfären och träffade folk jag känner. När tåget startade stod jag mitt i vägen precis i starten och fick mängder med bra bilder av varenda ekipage. Sån härlig stämning, så många leenden, lyckotårar och fantasifulla kostymer. Nästan 200 ekipage, 45 000 personer i tåget och nästan en halv miljon som tittade på längst vägen och där stod jag mitt i. Så häftigt! Men visst fladdrade en och annan tanke förbi... var tar jag vägen om det händer något...
Jag ska villigt erkänna att jag inte fattat betydelsen av Pride förrän nu, inte på riktigt iaf. Jag har förstås fattat att veckan är viktig och betyder mycket för dem som är mitt i och att det en gång om året är en fristad där man kan vara sej själv helt och hållet - men jag har inte fattat hur stor påverkan den har på samhället och faktiskt även på andra länder. Att se artisterna från Uganda göra sin grej på scen utan att vara rädda eller hotas är helt otroligt häftigt, särskilt när de berättade att en av dem blivit fängslad när de spelade in sin musikvideo för att de höll i en regnbågsflagga. Det måste vara en otroligt befriande känslan för dem att kunna uppträda på det här sättet och att gå omkring på området i lugn och ro precis som alla andra.
Vi må ha kommit långt i Sverige, men det är inte tillräckligt! Särskilt inte som det i vissa länder går bakåt igen... det finns mycket kvar att göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Jag blir så glad av ett litet fotavtryck: