Jag är ingen ängel...

Jag säger ofta att Martin är det bästa som hänt mej, näst efter mina barn. Han är den första personen någonsin som accepterar och respekterar mej till 100 %. Han är helt enkelt en pärla!

När vi var i Milano såg jag den här statyn och direkt såg jag mej och Martin. Han som stor och trygg gör allt för att lyfta mej och bära mej fram när livet är lite jobbigt. Han som skulle gör allt för mej. Åsså lilla jag som till slut faktiskt låtit mej bli omhändertagen och älskad. Jag har iofs inga vingar... men i stort sett stämmer bilden. 

Ofta funderar jag på hur det blev så här.  Hur kunde jag ha sån tur och vad har jag gjort för att förtjäna honom? Är jag verkligen värd honom? Jag har inget svar men vilar i känslan av att han faktiskt vill vara hos mej och kommer att stanna för en lång tid framöver. Ingen kan säga något om framtiden, så jag lever nu. Det är det enda jag vet.

Just nu är jag trygg. Känslan är underbar!