Solen går upp över Apelviken |
Vi duschade, petade glas ur hår, öron och tom ur rumpan! Sen kröp vi ner i sängen som var iskall. Jag frös som bara den, men lyckades somna strax efter att solen började gå upp vid 4-tiden. Vi satte klockan på 9 och kände försiktigt genom våra kroppar när vi vaknade. Lite mörbultad, men vid liv - det enda som betyder något just nu.
Efter en snabb frukost började byråkratijobbet. Skadan skulle anmälas på fler ställen och en massa frågor skulle ha svar. I vår ordinarie bilförsäkring ingår inte hyrbil, vilket vi tog för givet att det gjorde. Däremot skulle vi ändå få en bil att åka hem med eftersom vi står med massor med packning. Den bilen skulle hämtas ut på söndagmorgon för att ta oss hem - men ingen biluthyrning har öppet här på söndag... tack och lov så har vi en tilläggsförsäkring som täckte en hyrbil redan på direkten. Jippi! Synd bara att alla bilar var uthyrda... inte en enda bil kunde vi få. Men vi skulle återkomma lite senare... Björn på Hertz i Varberg gjorde verkligen allt han kunde och vi pratades vid flera gånger, men det såg mörkt ut. Vi var fast i Varberg. Hur sjutton skulle vi komma hem???
Hjälten Björn från Hertz i Varberg |
En hel dag har gått åt till att bara reda ut allt praktiskt efter olyckan. Nu var det dax att börja jobba... det är ju lixom det vi är här för... samtidigt maler tankarna på hur otroligt nära ögat det var. Det handlade om millimetrar och sekunder. Att vi klarade oss är inget annat än ett under och det där med änglavakt är nog inte så överdrivet ändå. Det är definitivt någon som har koll på oss. Nu är det 5e eller 6e gången det är nära ögat för mej, frågan är hur mycket tur man kan ha...? Fast den här gången var det riktigt, riktigt nära. Alla som stannade efer olyckan var väldigt förvånade över att vi stod upp bägge två. Tankarna har gått åt alla håll idag kan man nog säga...
Ska berätta mer om allt Martin och jag pratat om idag i ett annat inlägg. Det är såååå mycket tankar. Vi kunde faktiskt dött!!!
Usch, så otroligt otäckt med bilolyckor. Minns tillbaka till förra sommaren direkt när jag läser dina ord. Var så sjukt rädd att vi hade fått skador som man inte kunde se, men efter ett besök på akuten kunde jag äntligen koppla av och andas ut. Ingen av oss var skadade mer än skärsår och skrapsår över armar, axlar, nacke, ansikte och hals. Våra glasögon skyddade ögonen väl.
SvaraRaderaSkönt att det gick bra med er och hoppas ni har hunnit andas ut nu efteråt.
Kram Sanna