En vecka efter bröstförminskningen

Tänk att det redan gått en vecka sedan operationen. Tiden går väldigt fort! Dagen efter operationen kunde man verkligen undra hur slutresultatet skulle bli. Jag var svullen över hela bröstkorgen, bröstvårtorna pekade åt olika håll och hela jag såg helt skev ut. Men allt var mindre och det är lixom det ända jag bryr mej om.

Idag ser jag helt misshandlad ut. Blåmärkena i sidorna är lila och blå-svarta. Jag är öm i de övre magmusklerna och det undrar jag förstås vad det beror på. Kanske att belastningen blivit en annan? Tejpen döljer såren, så jag vet fortfarande inte hur allt egentligen ser ut. Det får jag se på måndag, då ska jag på återbesök och bla byta tejp. Jag längtar! Det ligger som torkade blodkorvar under tejpen som irriterar och ser äckligt ut.

Jag är så otroligt glad att jag vågade ta det här steget. Man vet ju vad man har och hur man mår, men inte hur det ska bli och vad man får. Men skillnaden är tydlig! Tyngden från bröstkorgen är borta! Jag andas lättare både när jag är vaken och när jag sover. Trots att jag inte kan sova på magen som jag alltid gör, så är min sömnkvalitet faktiskt bättre än förut. Tänk då hur bra den kommer bli när jag kan ligga som jag vill. Jag har inte haft ont i ryggen en enda morgon sedan operationen och det hade jag nästan varje morgon förut. Det ska bli väldigt spännande att få springa igen och känna skillnaden där. Det känns som jag fått en helt ny kropp, som dessutom är ganska frisk och välmående. Å då är det alltså ganska lång tid kvar av läkningsprocessen.

Jag vill poängtera att jag inte haft ont en enda minut. Det var ju det jag var mest rädd för... och det var därför jag tvekade. Så det kan jag med gott samvete säga till alla er som tvekar att göra operationen just pga smärtan. Det är inte värre än träningsvärk och det finns mycket som är himla mycket värre, så nu kan ni sluta tveka pga den saken. Visst ser jag blåslagen ut, men jag har inte ont! Det stramar lite i såren då och då och hugger till ibland, men det är absolut inget jag lider av. Idag har jag nästan full rörlighet, även om man tvekar lite att sträcka upp armarna snabbt och rakt över huvudet.

Visst är jag fortfarande ganska svullen i sidorna och man kan fortfarande inte se hela resultatet, men det spelar ingen roll. Tyngden är borta och jag är fri!