En ensam midsommar...

Ni som hängt med mej ett tag vet att jag inte är någon större fan av nyår och midsommar. Innan jag skilde mej var vi alltid bortbjudna, men efter skilsmässan slutade folk att höra av sej och jag och barnen "firade" högtiderna ensamma eller med mina föräldrar. De som tidigare bjudit in oss hade fortfarande stora fester skillnaden var att vi numera stod utanför gemenskapen.

Det gjorde ont! Jag ville ju att barnen skulle ha kul och även de något att minnas och berätta om. Därför började vi åka bort över nyår, det var ett sätt att fly och smita undan skammen att aldrig vara delaktig i det där festliga. För en skam är precis vad det är. Att man inte duger att vara någons gäst.

Vi försökte bjuda in själva, men det var aldrig någon som tackade ja. Jag rannsakade mej själv; var jag otrevlig? Var jag tråkig? Luktade jag illa? Men jag kunde faktiskt inte hitta något fel som kunde vara orsaken till att vi inte fick vara med och ha skoj. Alla var upptagna och hade planer långt i förväg. Utom vi. Jag dög inte som gäst, men inte ens som värd.Våra resor blev en flykt, då kunde vi iaf säga att vi skulle göra något när någon frågade. För frågar gör många och de har väldigt svårt att ta att man säger att man är ensam och inte har någon plan. Men de bjuder aldrig in...

Nyår känns numera ganska ok. Nu har jag Martin och tillsammans tar vi hand om vår pälsboll när det skjuts som mest på nyårsnatten. Ibland åker vi fortfarande bort, men nu har jag accepterat att vi är ensamma och snaskar på varsin hummer och se på när grannarna festar. Midsommar känns värre... Även i år är vi ensamma... Nu är vi iofs på Öland och det känns bättre, här syns man inte på samma sätt och kan sitta på sin baksida i onepiece utan att någon ser en. Vi har försökt att bjuda in även här, men utan framgång. Så det blir nog att vi försöker glömma dagen och bara vara som vanligt. Men skulle någon komma med ett annat förslag så är vi förmodligen med på noterna direkt!

Många avskyr högtider som nyår och midsommar just pga ensamheten. Alla verkar ha något planerat men tänker inte på dem som sitter ensamma. Vi öppnar vårt hem för den som vill, oavsett om det är jul, nyår, melodifestival eller midsommar. Alla kan känna sej välkomna hos oss och ska inte behöva sitta ensamma så länge vi finns. Nästa år kommer vi att bjuda in till stort midsommarfirande här på Öland, men frågan är ju om det kommer någon...

Det är tur att jag har Martin, det gör saken en miljon gånger bättre. Särskilt nu när barnen flyttat hemifrån. I år skulle jag varit helt ensam, tanken är väldigt jobbig att ens tänka. Så frågan kvarstår; vad gör jag för fel? Varför vill ingen ha mitt/vårt sällskap? Jag vill också fira i en gemenskap av goda vänner, glada skratt, värme och omtanke. Nåt fel måste jag ju göra...