Smärtan fick ett namn

Gårdagens information börjar sakta landa i mej och jag kan se det från flera håll nu. Att jag reagerade så kraftigt berodde nog på att jag sökte för en liten grej som jag antog skulle gå snabbt att fixa. Å när jag gick därifrån var läget värre än innan och livet faktiskt till viss del för alltid förändrat.

Jag har (haft) ett enormt kontrollbehov som jag jobbar hårt på att få bort. För inte alls länge sedan var det mitt fel att vi hade världssvält, naturkatastrofer och krig. Numera kan jag faktiskt se att jag inte alls har med de här sakerna att göra och att jag faktiskt inte behöver ha dåligt samvete, koll eller ansvar för allt som händer i världen. Jag behöver faktiskt ofta bara flyta med och ha koll på det viktigaste. Igår förlorade jag kontrollen helt, det var nog det som var jobbigast. Jag var helt oförberedd och kunde inte ta emot mej.

Martin och jag pratade mycket igår och jag försökte hänga upp mej på det som läkaren sa som var bra. Att jag har ett fint skelett utan minsta tecken på artros och mitt hjärta är starkt och fint och det är de här två som brukar ta livet av folk. Jag kan själv inse att jag inte dör av varken höftproblemen eller fibromyalgin. Samtidigt som jag hittar fler och fler symptom som stämmer med det man misstänker. Då var det extra bra att läkaren ringde upp mej idag igen.

Han ville ge mej en del uppgifter som han inte fick fram igår och samtidigt kolla hur läget var. Jag var ju väldigt tagen igår när jag lämnade honom. Så jag fick chansen att ställa ytterligare några frågor och samtidigt berömma honom för hans professionalitet. Jag är tacksam att han är min läkare och som han sa "Nu släpper vi inte varandra, vi hänger ihop tills vi rett ut det här". Än en gång påtalade han att han vill gå till botten med hela mej, eftersom han misstänker att det finns mycket att ta tag i. Jag har ju haft ont väldigt länge och tryckt undan smärtan eftersom barnens behov gått först fram till nu. Jag kom på att jag faktiskt sökte för höften för kanske 17-18 år sedan och röntgades redan då... så ja... det har gjort ont ett tag. Han vill att vi betar av kroppsdel för kroppsdel och tar redan på allt!

För att vara helt säker på att jag inte missförstått Dr Torsten, så frågade jag även idag om han verkligen trodde att jag hade diagnosen och han säger: "Med den expertis jag har, så ser jag ingen annan förklaring till dina symptom  än fibromyalgi". Så nu får husläkaren ta över och utreda mej färdigt, eftersom Dr Torsten är ortoped och ingen allmänläkare.

Att få ett besked som är livsförändrande som man inte ens haft minsta lilla aning om är som att få en käftsmäll med knuten hand och basebollträ samtidigt. Igår var jag enormt ledsen, idag är jag tacksam för att jag inte har cancer. Jag kan leva med smärtan, det har jag ju ändå gjort många många år. Även om det kanske inte är lämpligt att springa just precis nu när höfterna är inflammerade, så kan jag förmodligen göra det senare de dagar som är bra. Det är egentligen ingen skillnad från förut, mer än att jag har fått namn på värken som jag negligerat halva mitt liv.

Å det tänker jag nog fortsätta göra, men de dagar som är riktigt onda har jag ändå en förklaring på varför. Igår kom jag också på att jag alltid har ont i axellederna när jag ligger ner, att händerna domnar väldigt lätt, att jag har ont i händerna titt som tätt, att fläckar på min kropp blir iskalla och att jag haft en smärta i smalbenet som återkommit då och då. Ryggen och bäckenet har jag alltid haft ont i, men det trodde jag ju berodde på tyngden från brösten... Det finns säkert mer, men inget som jag kommer på nu. Tydligen lider många med fibromyalgi även av sömnapné... jamen där satt den!

Så min inställning idag är att jag är glad och tacksam för att jag inte har en dödlig cancer och att detta har jag levt med halva livet och kan fortsätta leva med ett tag till. Blir det inte värre än så här så är det ju faktiskt ingen skillnad, mer än att smärtan numera har ett namn  :-)