Normal = tjock

Ingen har väl missat dagens rapportering i alla möjliga medier att den nya medelvikten i Sverige betyder att vi numera är tjocka och blir allt tjockare. Medelvikten är 5 kg mer än för 30 år sedan och stiger konstant. Överviktiga ligger på 35% precis som 2004, men feta har ökat från 11 till 14% och det är här faran och kostnaderna ligger och det är dax för samhället att reagera.

Att vara överviktig, eller tjock som jag kallar det, innebär en hel del risker och kostar samhället ganska mycket pengar. Den största riskfaktorn är om man har sk bukfetma och midjemåttet blir för stort. Då har man höjt risken betydligt för hjärt- och kärlsjukdomar, man har ofta sömnapné som innebär att man även sover dåligt med andningsuppehåll och därmed ökar risken för olyckor i sin vardag eller på sitt arbete. Har man sömnapné så stör man ofta även resten av familjen som också blir tröttare och kanske får sämre immunförsvar pga sömnbrist. Så övervikt är inte enbart ett problem för den drabbade utan även för omgivningen. 

Våra svenska män är tjockare än våra svenska kvinnor och då räknar man alla över 16 år. Frågan är då varför alla viktminskningsföretag vänder sej till kvinnor? Det är ju männen som är i mest behov av hjälp och har mest pengar i plånboken, alltså borde det vara mest attraktiva för just den marknaden. Tydligen leder Dalarna ligan av tjocka människor, medan Stockholm har de smalaste invånarna. Är det kanske så att man rör sej mer i Stockholm genom att färre har bil inne i storstäderna? Ofta behöver man ju bil ute på landsbygden både för att ta sej till butiker och arbete.

Lite konstigt är det ändå... alla vet ju hur man borde leva för att må som bäst och undvika övervikt och sjukdomar som övervikten kan medföra. Det där med tallriksmodellen och kostcirkeln lär vi oss redan i lågstadiet, men "glömmer" nånstans på vägen... Vi vet att när man äter mer kalorier än man gör av med så blir man tjock. Enkelt. Och ändå så svårt. Alltså hoppar vi på en massa mysko metoder som vi hoppas ska vara genvägar till ett lättare liv. Men kilona var inte så lätta att bli av med som vi hoppades och då hoppar vi på nästa metod, som inte heller funkar... Istället för att ta fram kunskaperna från lågstadiet och faktiskt äta med en metod som bygger på sunt förnuft och som garanterat fungerar. Att alltså äta mindre kalorier än man gör av med. Det kanske inte gå så fort, men det funkar!

Hur ska då de här siffrorna se bättre ut vid nästa mätning? Ja, läkarna får väl kanske bli lite rakare och mer konkreta när det gäller personer med övervikt och faktiskt våga säga som det är. Blir du tjockare så kan du dö! Det är sanningen och även om den gör ont, så kanske det är precis det man behöver höra för att verkligen göra något åt sin situation. Att höra att ens barn kan bli föräldralösa om jag inte gör något åt min situation är kanske precis det som behövs för att jag verkligen ska göra något. Och kanske borde även resten av familjen liga på och säga att de faktiskt inte vill förlora sin mamma eller pappa, när det faktiskt går att göra något åt det.

Man kan ju hjälpas åt. Eftersom detta är hela familjens problem och ofta är det så att hela familjen har en övervikt, så kan man ju göra viktresan tillsammans. Det krävs oftast inte så stora förändringar för att åstadkomma underverk. Man kanske bara behöver rensa ut skräpet som finns i skåpen, köpa hem bättre livsmedel och röra på sej lite mer och allt detta kan man ju göra tillsammans. Älskar man varandra, så hjälper man varandra. Å även om man inte tappar flera kilo i veckan, så är minsta hekto en framgång. 2 hekto i veckan ger 10 kg på ett år, inte att förringa alls.

Jag tror alltså att man måste sluta gå som katten kring het gröt när det gäller tjocka människor. Istället för att låtsas som det regnar kan man erbjuda sin hjälp just pga att man älskar personen och vill ha kvar denne i sitt liv. En person med övervikt vet om att han eller hon är tjock och denne vet också om riskerna, men det är svårt och jobbigt att ta tag i kilona själv. Men med hjälp och öppna kort kan man åstadkomma underverk och det är definitivt värt jobbet. Å vem tacka nej till hjälp pga kärlek?

Så har du en person i din närhet som du älskar, erbjud din hjälp. Blir denne någon förbannad, så är det faktiskt inte ditt problem. Du vill ju bara den här personens bästa och ha kvar den i livet en lång tid framöver. Är inte det ett bevis på omtanke och kärlek så vete sjutton vad som är det. Martin vet att när jag sparkar honom på smalbenet under bordet eller tar bort godisskålen från honom så gör jag det inte för att jag är elak utan för att han faktiskt bett om det och jag har erbjudit min hjälp. Precis om han slår mej på fingrarna när jag vill ha godis mitt i veckan eller två portioner extra bara för att det är gott. Man måste ju hjälpa den man älskar, men inte elakt - utan av kärlek och omtanke.

Å det är faktiskt himla mysigt att ta den där promenaden tillsammans, prata med varandra i lugn och ro och verkligen ha tid att umgås. Även om det är på en kall höstkväll. Man kommer varandra närmare och hinner avhandla världsproblemen. Å dessutom orkar man mer och blir piggare å vart efter man når sina delmål firar man dem tillsammans och har då ännu mer att se fram emot och glädjas åt. Tillsammans.