Jag har tappat kontakten med fyra riktigt bra kompisar. Annika som var min bästis redan innan vi började skolan, Katarina som var vårt sommarbarn och "låssaskusin" och Andy som jag lärde känna genom mina grannar i högstadiet. Åsså Malin, som jag bodde ihop med under en tid när jag precis skaffat lägenhet. Min närmaste väninna Eva dog för ganska många år sedan, vi hördes flera gånger om dagen och livet blev väldigt tyst utan henne.
Missfallet och skilsmässan är förstås två stora sorger som tagit lång tid att läka. Även om skilsmässan inte var "uppslitande" eller fylld av anklagelser eller bråk så är det ändå en sorg att man inte fick det att fungera. Hit hör även avslutet med särbon i Skåne.
En stor sorg var även när min första hund dog. Hon var min bästa vän och min trygghet. En förlust av ett husdjur ska aldrig förringas.
Det här är väl mina sorger, långt ifrån 25 stycken. Sen finns det väl ett och annat uppbrott från ex-pojkvänner i yngre år som varit mer eller mindre sorgliga förstås. Sen finns det också en del som jag delar upp som saknad istället för sorg, som andra kanske skulle benämna som sorg...? Om ni fattar hur jag menar...
Jag har aldrig träffat min mormor, hon dog när min mamma var liten. Jag önskar att jag fått lära känna henne, där finns en sorg/saknad som inte går att göra något åt. Att jag inte har bättre kontakt med min bror på Öland är också en sorg. Man hör hur alla andra har en superkontakt med sina syskon, så har inte vi det - men jag skulle önska det. Vi ska ju hålla ihop, särskilt den dag då våra föräldrar inte längre finns. Vi är halvsyskon och han har fler syskon än mej, jag har bara honom.
Till den lite ytligare saknaden hör de jobb som passerat förbi. Jag älskade mitt jobb på Oscarsteatern och saknar det otroligt mycket. Att gå omkring i en tom teater är väldigt speciellt, teaterspöket... Jag skulle gärna jobba där igen. Expressen var också ett kul ställe att jobba på med många härligt speciella människor.
Sen är det klart att det varit dödsfall vid sidan om familjen som också tagit hårt. De har som sagt inte tillhört familjen eller varit i omedelbar närhet, men det är ändå händelser som formar den man är. Som får en att tänka. Det har varit en del onödiga konflikter som avslutat relationer, men är de saknade...? Vänskap som runnit ut i sanden. Besvikelser. Ett liv innehåller ju många händelser som ger perspektiv och erfarenhet. Från början var det ju även en sorg att barnen inte föddes 100% friska, men med tiden lär man sej att hantera även detta och ser hur det utvecklat mej (och andra) som person. Just barnens diagnoser och min bästa väninnas död har format mej väldigt mycket. De har lärt mej massor!
Tack vare Facebook har jag återfått kontakten med bla mina fd grannar, kusiner och en del gamla vänner som jag saknat väldigt mycket. Nu finns de nära mej igen och vi kan höras när vi vill. Via FB är det även lättare att hålla kontakten med storebror :-)
Det här var mina sorger - vilka är dina?
Vill knappt tänka på hur mycket tårar och smärta som kantat min väg genom livet, men så mycket kan jag säga att 25 är i starkt underkant och då överdriver jag inte. Livet är i sanning en stentuff skola, en del pallar med hela vägen och så finns det dom andra..
SvaraRaderaSkulle man dessutom räkna med alla bevsikelser så... Men vi gör så gott vi kan eller hur?
RaderaMina sorger är många; det skulle ta för stor plats att berätta om dem alla. Jag har inte räknat efter än, men jag tror inte att det räcker med 25. Det måste vara många fler. Jag säger som Tony, livet är stentufft!
SvaraRadera25 var upp till vuxen ålder, efter det blir det ju fler än så. Livet är ingen enkel resa.
RaderaMärkligt det där med att sätta siffror på antal sorger. Det är ju så individuellt också. Svårt att säga att alla går igenom så många sorger!
SvaraRaderaHM!
JAJA!
Jag har väldigt svårt med att vara öppen och berätta om mig själv. Censurerade igår ett inlägg jag skrivit där jag nämnt väldigt luddigt om vad jag tänker om framtiden... Kändes för personligt. Kan dock säga att jag som dig känner större sorg över att ha förlorat vänner än pojkvänner. Precis när ett förhållande tar slut gör det ont, men i efterhand har det varit mina vänner jag saknar mest. Kanske för att jag ännu inte hittat "the one" och det därför inte var lika farligt när det tog slut.
KRAMAR
Ja, sorgen är ju individuell och går inte att gradera. Hur privat eller personlig man vill vara i sin blogg väljer man själv :-)
RaderaJag, som alla andra, har varit med om sorger, det är livets gång, så ingen slipper undan.
SvaraRaderaSorgen har olika ansikten.
Jag räknar inte upp någonting här, utan jag vet att alla som känner mig, har förstått att det som hände i januari var som att klippa av halva mig, jag förlorade min pusselbit, den som jag levt tätt intill med.
Jag blir aldrig densamma mer.
Just nu håller jag på och bygger upp mitt nya liv, det kan bli riktigt bra, jag finns ju fortfarande här på planeten jorden.
Och känner Kärlek och Glädje....
Ja vi vet Gerd och vi ser hur du startar ditt nya liv och gläds med dej i dina äventyr.
RaderaJa det kanske beror på hur man räknar o det finns ju små o stora sorger :) så jag tror det stämmer rätt bra det där med 25 :)
SvaraRaderaJa, jag tror också att det stämmer ganska bra. Sen är ju livet fullt med besvikelser, elaka människor och motgångar, men de är ju inte sorger i sej.
Radera