Väntar...

Då sitter man alltså här och väntar på att sonen ska komma hem från sin första studentfest. Ingen av sönerna kan förstå varför jag måste hålla mej vaken tills de kommer hem. Ett av sms:en från Senior sa: "Mamma, du kan lita på mej" Men vad killarna inte förstår är att det inte är dem jag inte litar på, utan på folk runt omkring dem... Det kanske ingen unge förstår?

Egentligen kan ju vad som helst hända på en fest. Senior tar starka mediciner, vi vet inte vad som händer om han dricker alkohol eller någon lägger något i hans läsk. Hans kompisar har lovat att ha extra koll så ingen försöker jävlas med honom, men man vet ju inte... vem som helst kan ju göra något. Man kanske vill se hur han reagerar eller vad som skulle hända. Ungt oförstånd.

Senior vet att han kan ringa när som helst så hämtar vi eller möter honom. Han kan ringa mej, morfar eller sin pappa. Alla står stand-by. Han hörde av sej för en stund sedan och meddelade via sms att han hade kul och skulle stanna en stund till. OK, så bra att han har kul! Han får gärna stanna så länge han tycker det är kul och läget inte spårat ur.

Men det där med att jag skulle kunna sova gott innan han ligger i sin säng är ju bara fantasi. Men det fattar inte ungdomarna. Det hör lixom till föräldragenen att man inte somnar helt förrän ungarna är i boet. Så jag sitter här och tittar runt på Facebook och på olika bloggar och tänker tillbaka...

Senior är 18 nästan 19 år. Jösses va tiden går fort! Om bara en månad tar han studenten och slutar skolan, för alltid, enligt honom själv. Han har en utbildning och ska söka jobb. Han är vuxen. Min lilla unge som var den gladaste solstråle som gick att hitta när han var liten. Alltid go och gla´, kexchokla´  :-)

Den lilla solstrålen som var så sjuk och fick diagnos efter diagnos. Som fick vara sej själv och upptäcka sina tillkortakommanden efter hand. Han som försökte skylla på sin adhd några gånger, men upptäckte att han inte kom någon vart med det. Utan istället kunde se fördelarna med sina olika diagnoser och bokstäver och blev en omtyckt arbetskompis redan som 15-åring. Ett arbete som han älskar och fortfarande har kvar 3,5 år senare.

Nu kom ett sms att han missat sista tåget och ett "förlåt att jag håller dej vaken". Min omtänksamma pojke. Det blir nattbussen om en halvtimme, tillsammans med ett gäng kompisar. Så han är hemma om en timme. Jag har aldrig åkt nattbuss, min pappa hämtade alltid. Men Senior ville inte bli hämtad. Han vill nog upptäcka "världen" lite och ta den där nattbussen bara för att testa. Kanske missade han tåget avsiktligt, vad vet jag. Det spelar ingen roll. Det är dax för honom att testa lite på egen hand.

Jag är ingen hönsmamma på det sättet. Killarna får gärna testa och uppleva. De vet att jag finns här och tar emot om något går fel. Men det är frihet under ansvar. Gör de bort sej på ett dumt sätt, så dras friheten åt lite. Att jag är vaken har inget med hönsmamman att göra, det är enbart mammagenen som är vaken. Enda kravet jag har är att de ska komma hem när de varit ute, så att jag kan se att de är ok.

Å nu hörde även morfar av sej och kollade läget. Snacka om att sönerna har backup på flera håll. Vilken trygghet att ha så många som bryr sej och som släpper allt om de hör av sej och behöver hjälp. Tänk om alla ungdomar hade det så. Tänk så många som då inte skulle behöva känna sej ensamma och bortglömda. Det är inte lätt att vara ung idag. Många vuxna har inte tid eller är de förebilder som våra unga behöver.

Jag är både glad, tacksam och stolt över den kontakt jag har med mina killar. Den har vi jobbat hårt på. Snart är de vuxna och lämnar boet och jag är faktiskt helt lugn över att de kommer att klara sej utmärkt. Mina fina killar! De finaste som finns  :-)

Uppdatering: Sonen ringde och bad om hämtning. Så det var bara att leka taxi och hämta hem honom. NU är alla hemma i tryggt förvar, så nu kan vi äntligen gå och lägga oss  :-)

Gonatt!