tisdag 21 februari 2012

MIn bok håller på att födas!

- Mamma, hur gör man när man ska dö?
Min femårige son ligger på rygg på hallgolvet. En ensam solstråle skiner på honom. Han ser på mig med allvarlig min. Uppgiven.

Vad svarar man på en sådan fråga? Vad svarar man en femåring som tappat tron på livet? En femåring som vill dö.

.........


Det du precis läste är början på min bok  :-)

Äntligen har jag kommit igång att skriva! Det kommer att handla om Seniors och mitt liv med adhd och tourettes syndrom. Det finns ganska många böcker om adhd och ett fåtal om tourette, men jag har inte sett någon om kombinationen. Å den kombinationen är ganska vanlig. Senior är med på noterna. Jag skriver, han ska få läsa och korrigera. Det är är VÅR berättelse, som vi upplevt allt med läkaren, diagnoser, skola, grannar och samhället. Jag har ingen aning om hur många sidor det kommer att bli, jag bara skriver. Så får jag se vart det slutar...

Det är lite knepigt att skriva en sån här personlig berättelse eftersom man inte vet hur folk ska ta det man skriver. Jag skriver vår berättelse och har bara namn på mig och barnen, släkt och vänner har inga namn alls eller får andra namn. Det kan ju vara så att någon tar illa upp. Å andra sidan har några av dem utsatt oss för sån skit att man skulle vilja skriva namnen med stora bokstäver. Men så gör man väl inte? Lite diplomatisk måste man nog vara, tror jag...

Jaja, det är ett senare bekymmer. Just nu låter jag bara orden flyga in i datorn. Jag tar allt direkt från minnet. Sen ska jag peta i texten och lägga till och dra ifrån detaljer. Det ska in lite bilder också. Så får vi se hur det blir. Det kommer att ta tid, men tid har jag faktiskt. Jag har heller ingen brådska. Om inte det här är terapi så vet jag inte vad terapi är. Jag återupplever varenda minut och undrar om jag kunde gjort något annorlunda. Mitt svar är faktiskt nej. Jag har gjort så gott jag kunnat i varenda situation. Får man ingen hjälp så får man gå på sin magkänsla, det gjorde jag och det funkade ganska bra.

Vad tror ni? Skulle ni vilja läsa fortsättningen på texten högst upp? Finns det ett intresse att läsa en väldigt personlig bok och adhd och tourettes syndrom? Skrivet ur en mammas perspektiv.

.

4 kommentarer:

  1. Puh... inledningen gör ont i mitt hjärta...
    Jag kan exakt NOLL om de där bokstavskombinationerna.
    Om man håller det lite brett och inte för privat så tror jag att det finns läsare.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Då är det för dej jag skriver. Jag vill ju att alla ska veta att det inte handlar om ouppfostrade ungar eller dåliga föräldrar. Det handlar om ett funktionshinder och om människor som behöver accepteras och respekteras.

      Radera
  2. Jag har funderat på att skriva något liknande, men jag har kommit fram till att jag minns alldeles för lite. Har stora minnesluckor p g a all sömnbristen. Och så vet jag att Senior inte hade tyckt att det var okej att komma i tryck, så det ska jag inte utsätta honom för.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bloggen är en bra källa att ösa ur när det gäller att minnas saker. Nu när jag gått igenom alla foton har det också kommit upp saker och händelser. Sonen är med på noterna, tack o lov. Så vi jobbar på.

      Radera

Jag blir så glad av ett litet fotavtryck: