Första delen gjord!

Killarnas mediciner under ETT dygn...

Då har jag scannat alla bilder på Senior fram till ca 5-årsålder och börjat sätta ihop hans fotobok. Jag har arrangerat allt fram till han är ca 18 månader och blivit storebror. Det första året var en himla massa bilder, nu blir det färre. Tur är väl det! Jag har redan använt nästan 20 sidor bara på hans första två år... och ska ha in 16 år till med resor och allt. Jag sa ju att det skulle bli en tjock bok  :-)

Man måste verkligen ha tid när man pysslar med detta, för när man väl sitter där så går klockan och man ska "bara" göra en sida till och så blev det sju... Men det är så kul! Snacka om att återuppleva allt igen. Men det är ju inte bara solsken, jag har bilder med medicineringar också. De hör ju lixom till vårt liv.

Fyra gånger per dag satt de i sin Aiolos. Ca 80 minuter per dygn per unge.

Konstigt ändå hur man glömmer allt jobbigt. Eller kanske inte glömmer, men skjuter undan. Det är ju faktiskt bara jag som vet hur jobbigt vi haft det, och mina föräldrar förstås. De som sett oss har nog inte uppfattat så mycket. Våra närmaste kompisar har förstås sett alla mediciner och vetat om alla läkarbesök. Visst har de väl sett mej nere i skorna och sett killarna när det varit som värst, men de har ju ändå inte upplevt det på samma sätt som jag.

Men nu är allt annorlunda. När grundskolan var slut så vände allt på riktigt. För oss har det alltid varit viktigt att ta vara på de bra dagarna och göra det bästa av det vi har. Jag har alltså varit en sån där mamma som inte brytt mej så mycket om "skolplikt" och sånt. Visst har ungarna varit i skolan och varit väldigt duktiga, men har jag velat göra något så har vi gjort det oavsett skoltid eller ej. Och skolan har faktiskt varit helt ok med det. Konstigt nog. Men det hade nog varit annorlunda om de legat efter eller haft svårt för sej, nu var det ju tvärtom.

Ibland (ganska ofta) måste man lita på sin magkänsla. Det är nog det viktigaste jag lärt mej som mamma. Jag har haft rätt hur många gånger som helst framför läkarna som vägrat lyssna på mej. Jag har stått på mej, bytt läkare mm. Å vi har fått rätt och en del läkare har slutat prata med mej. Men vad spelar det för roll? Det är ju barnen som är de viktigaste!

Idag var Senior på apoteket för första gången på egen hand och hämtade ut sin medicin. Han ringde hem när uppdraget var utfört och berättade att alt gått bra. Så nu kan han det också  :-) Han är vuxen nu och klarar sej så gott som själv med det mesta. Å det känns hur bra som helst! Jag är absolut ingen ankmamma, jag låter gärna mina barn göra misstag och lära sej av dem. Det har ju lyckats ganska bra tycker jag. So far - so good!

.