Ska man vara besviken?

Igår firades morsdag i hela vårt avlånga land, utom hos mej... Jag och Martin köpte varsin blomma till våra mödrar, plus en annan grej som de ska få under veckan. Själv blev jag inte firad alls! Junior sa "Grattis" två gånger, Senior sa inget alls...

Ska jag bli besviken då? Lite kanske... Senior kunde iaf sagt något. Han brukar iofs inte komma ihåg min födelsedag heller... kan man skylla allt på adhd tro? Tror inte det va? Men igentligen spelar det ju ingen roll. Morsdag är en komersiellt jippo numera. Förr fanns det en dag om året då mor skulle bli ompysslad och få det lite lugnt runt sej, eftersom hon slet alla andra dagar på året. En enda dag fick hon semester. Så är det ju inte nu, så varför avskaffas inte dagen?

Jag ser hellre att mina barn hjälper mej året runt UTAN att jag behöver be om det (alternativt inte gnäller när jag ber om hjälpen), än att de ger mej en chokladask en enda dag. Det jag ogillar mest är när papporna köper något som barnen får ge bort... blir lixom lite oäkta då.

Så jag är inte särskilt besviken på att jag inte blev firad, däremot tycker jag att det kunde vara familjens dag varje dag och att vi alla skulle hjälpas åt mer hemma. Utopi...? Kanske skulle be killarna rita varsin teckning åt mej ändå :-)

.