tisdag 16 januari 2018

Det värsta man kan säga?

Jag är hemmafru och lever på min man. Det är tydligen något av det värsta man kan säga. Att man inte tar hand om sin egen försörjning får man inte prata högt om, därför gör jag det  :-)

Man ska ha ett jobb, man ska ha en lön, man ska ha ambitioner och sikta på en karriär - annars är man konstig eller kanske tom lat. Det som väljer att göra som jag får vänja sej vid att folk prata om en och tittar snett på en. Jag vet att det är så, det är inget jag inbillar mej. Bekanta vittnar om samma sak. Ja tänka sej va? Vi är faktiskt fler som valt denna udda form av liv och slutat jobba, alldeles frivilligt!

I vårt fall finns det flera skäl till att jag gick hem. Främst var det för att jag har fibromyalgi (kronisk värk) och en sömnstörning och därför behöver ta hand om mej lite extra. Men vi såg också att vi faktiskt klarar oss på Martins lön och varför skulle jag då jaga ett nytt jobb när vi slutade på Viktväktarna? Eftersom vi klarar oss på en lön kan jag göra det jag behöver och vill, som är att ta hand om mej och fixa med bloggen och magasinet. Något vi bägge är väldigt nöjda med.

Jag får ständigt höra att jag är i en beroendeställning, att min pension kommer bli skitdålig och att vi lever ett ojämställd liv. Att min pension blir dålig är det enda som stämmer av detta, men det försöker vi fixa till med två olika pensionsförsäkringar som jag tog som 25-åring. Jag har ju varit hemma med barn i tio år, så min pension skulle bli dålig ändå, men jag och mitt ex var alltså förutseende redan som väldigt unga.

Men jag har faktiskt en inkomst, typ 1000 kronor i månaden. Jag är kontaktperson för en kille i min egen ålder, det har jag varit i säkert 15 år. Ibland lyckas jag även sälja en text eller en bild, men det ger ju ingen stadig inkomst direkt. Ändå känner jag mej inte som om jag är i någon beroendeställning. Sedan dag ett har Martin och jag haft gemensam ekonomi och aldrig tjafsat om vem som tjänar vad och heller inte vem som ska betala vad. Våra pengar är våra gemensamma, så enkelt är det faktiskt.

Vi har bekanta som delar alla utgifter exakt på hälften trots att mannen tjänar mycket mer. Andra har räknat ut procentuellt på öret hur mycket var och en ska betala beroende på inkomst. Damerna i de här relationerna är inte lyckliga, så vill jag inte ha det! De har i vissa fall lånat pengar av sina föräldrar för att kunna åka på semester... Jag ber aldrig Martin om pengar, de sätts in på mitt konto varje månad ändå. Jag sköter hushållet och betalar alla räkningar, med pengarna som han tjänar. Han skulle aldrig drömma om att ifrågasätta hur jag använder dem.

Men jag måste erkänna att jag är en ganska dåligt hemmafru... jag är ju aldrig hemma! Jag ser till att tvättkorgarna är tomma och hemmet hyfsat städat, i övrigt är jag mest ute på äventyr att skriva om. Martin lagar all mat, jag tar hand om trädgården... typ... För oss passar detta arrangemang, varför ska då andra ha så många åsikter om det. Istället för att snacka bakom ryggen på mej och mina medsystrar kan ni väl fråga det ni vill veta. Vi är inte miljonärer. Vi har inte vunnit på lotto. Jag är inte sjukskriven eller får andra typer av bidrag. Vi har nästan inga lån. Vi tjänar inga pengar svart. Där har ni nog de flesta svar på rykten jag hört florera....

Jag är en glad hemmafru som kommer få en ganska dålig pension och det är jag medveten om. Det bekymrar inte mej och då borde det inte bekymra dej heller!

5 kommentarer:

  1. Tänk så bra du och din man mår eftersom ni har gjort et val som passar er livssituation. Tänk om fler kunde gör som ni! Många familjer skulle må betydligt bättre då

    SvaraRadera
  2. Jag har oxå fibromyalgi. Om jag får fråga, vad har du för behandling/mediciner? Tänkte då du orkar vara ute på äventyr :-) Jag är oxå på äventyr ibland, vilket man kan se i min blogg, men jag är helt färdig rätt länge efteråt. Jobbar 25% och där går min gräns tyvärr...Hade gärna jobbat 50% iaf, men som du skriver så måste man ta hand om sig själv. Man ska ju leva, inte bara existera.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har inga mediciner alls, mer än starka alvedon när det är värre än vanligt. Kiropraktorn hjälper mej ungefär var tredje vecka att ta bort låsningar. I övrigt är det träningen på Curves som får mej att må så bra som jag gör. Utan träningen får jag jätteont. Sen är det ett måste att resa bort på vintern, jag behöver värme. Visst är jag runt på en massa grejer som gör mej jättetrött och en del dagar kliver jag knappt ur sängen. Men då drabbar det ingen eftersom jag ju inte jobbar :-)

      Radera
  3. Vi gör precis tvärtom. Jag jobbar och Peter är hemma och tar hand om bloggen och hemmet. Man gör väl som man vill och som det passar. Alla måste inte följa normen.

    SvaraRadera

Jag blir så glad av ett litet fotavtryck: