fredag 28 juli 2017

Jag börjar på måndag...

Vi människor är fulla med ursäkter. Det är för varmt för att träna. Det är för blåsigt för promenaden. Man har ju semester och då ska man unna sej. Jag ska bara festa i helgen, sen... jag börjar på måndag...

Statistiken säger att flest människor tar tag i "sitt nya liv" på en måndag. Statistiken säger också att av dem som börjar sin hälsoresa så är det de som startar på en måndag som håller ut kortast tid. Statistik kan man säga vad man vill om, men det är rätt intressant ändå  :-)

Jag började faktiskt på en måndag, fast egentligen inte... Jag vet inte vilken dag jag började mina dagliga promenader, men min mamma ringde mej en måndag och tyckte att vi skulle åka till Viktväktarna som hade öppet samma kväll. Hon ringde faktiskt när jag var ute och gick. Så det var bara att gå hem, byta om och åka dit. 7 augusti 2000. Mitt första besök på Viktväktarna och där blev jag kvar.

Jag skiljer mej alltså från statistiken och det på flera punkter. Jag hade aldrig satt min fot på VV tidigare och har varit med sedan dess. Jag hade dessutom aldrig gått på någon diet förr eller på allvar försökt gå ner i vikt heller. Jag är alltså en av dem som bara testat VV och bara skrivit i mej en enda gång, gått hela vägen och stannat kvar, det är faktiskt rätt unikt. Det är samma sak med Martin (fast han hade testat massor med olika dieter) och jag tror att även han skrev in sej en måndag  :-)

Igår fick jag frågan hur jag orkar? Frågan var hur jag klarar att dag efter dag, vecka efter vecka, år och efter år - leva efter VV. Svaret är: det gör jag inte. Eller? Innan VV åt jag enbart på kvällarna och då nästan bara limpmackor. Barnen fick bra, vällagad mat - men jag själv åt inte den av flera olika anledningar. Med VV fick jag in en rutin som aldrig kändes jobbig, den blev rätt naturlig direkt och jag mådde så mycket bättre. Jag har sällan tänkt på det som Viktväktarna, utan som ett sätt att leva hälsosamt. Jag vävde från början in VV i livet istället för tvärtom och då är det inte särskilt jobbigt.

Jag har inte räknat allt jag ätit under alla dessa snart 17 år, självklart inte! Jag blev guldmedlem och räknade allt ytterligare 2-3 år, då höll jag också vikten. Sen släppte jag taget lite och gick upp. Räknade igen och mådde bra. Blev sjuk, gick upp ALLT och det tog nästan tre år innan man hittade vad som var fel på mej. Började räkna igen och gick ner till min målvikt igen och där har jag hållit mej mer eller mindre sedan dess. Jag går upp ett par kilo, tar tag i räknandet, går ner och slutar räkna tills det gått för långt igen. Det är lixom så man får göra - köra upp på banan igen innan det går för mycket uppåt. Gång efter gång, men det går längre och längre mellan gångerna jag behöver räkna numera.

Jag brukar säga att bragden inte är att gå ner snabbt, utan att orka hela vägen in i mål och sedan stanna där. Nya medlemmar brukar fnysa lite åt detta eftersom de vill gå ner snabbt. Guldmedlemmar fattar precis vad jag menar... man ska ju lära sej något på vägen också. Å det gör man väldigt mycket när man går ner långsamt i vikt, det ska gudarna veta! Man blir galen på vägen, men fattar till slut hur bra det faktiskt var. Viktväktarna är ingen kur - det är en livsstil! Ett sätt att leva resten av livet, så slipper man skriva in sej igen och igen och igen.

Jag tror att nyckeln till min framgång är att:
* acceptera att min kropp vet bättre än jag.
* glädjas åt minsta minus, och tom plusminusnoll ibland.
* tänka hälsa istället för vikt.
* motionera för kroppens skull inte för vikten.
* lita på programmet och fortsätta framåt oavsett resultat.
* inte banna mej när står still eller går åt skogen.
* kör upp på banan igen direkt när det varit extra mycket slarv.
Förutom bra sömn, se upp med stress, skratta mycket osv... 

Jag vet att många just nu sitter på sin semester och tänker att så snart jobbet börjat igen då ska man ta tag i allt. Jag skulle vilja att ni åtminstone kan fundera över att starta direkt... typ imorrn.  Att ta ledigheten som ett tillfälle att skapa nya rutiner och kanske laga ett gäng matlådor innan allt blir stressigt igen. Börja med en kvällspromenad tillsammans med familjen nu när kvällarna är långa och varma, det är ett väldigt bra slut på en dag. När jag säger detta så får jag ofta till svar: ja, men nu har jag semester och då vill jag UNNA mej! Men unna dej och din kropp lite rörelse, bra mat och frisk luft också - så kommer du inte gå upp lika mycket den här semestern som förra året... Jag avskyr ordet "unna"... jag använder istället ordet "väljer". Jag kan mycket väl välja ett glas vin eller en bit choklad, för att jag vill ha det - inte för att jag är värd det. Min kropp däremot är värd en promenad eller bra mat, för att den ska orka ta hand om mej och göra det jag ber den om.

Så kom igen nu alla ni som tänker börja efter semestern eller alltid börjar på måndag. Kör igång NU och ge inte upp den här gången! Kör ni i diket är det bara att köra upp på banan igen, inget mer med det. Väljer ni Viktväktarna så skriv in er en gång för alla och gå tillbaka dit oavsett vad det står på vågen efter en kalasvecka eller semester. Gör er nya rutin till en livsstil och håll er till den så gott det går och straffa er inte när det går åt skogen. Upp på banan igen bara! Se det som en språkkurs - man lär sej inte Italienska på en termin direkt...

Ingen är perfekt! Och man är inte bättre än någon annan bara för att man går ner snabbare än någon annan. Inte heller sämre än andra när det blir ett plus eller vågen står still. Grejen är att orka hela vägen och stanna där. Å det kan ta flera år eller en helt liv att lära sej. Gör det för hälsans skull - inget annat! För att tacka din kropp för att den gör det du vill, när du vill. Utmana dej själv och börja nu!

2 kommentarer:

  1. Blir inspirerad av det du skriver och håller fullkomligt med dig i att det svåraste är inte att gå ner i vikt utan att fullfölja. Har varit där ett par gånger. Tror precis som du att man ska fokusera både på vikt och hälsa. Hälsan är egentligen viktigast! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Då är det dax för oss att må så bra som möjligt, eller hur?

      Radera

Jag blir så glad av ett litet fotavtryck: