
Jag har alltid varit intresserad, fascinerad och äcklad av Hitler och Förintelsen. Ganska tidigt läste jag Anne Franks Dagbok och sedan rullade det på med allt jag kom över. Vittnesskildringar har varit mest intressant och jag har både träffat och lyssnat till bla Hedi Fried. 2006 gjorde jag och killarna en Europaresa och besökte då bla Bergen Belzen och Hitlers Örnnäste. En mjukstart för killarna tänkte jag då...
Auschwitz har av förklarliga skäl därför varit en plats jag velat besöka, men inte haft möjlighet att åka till. Förrän Martin kom in i våra liv! Hur smidigt skulle det inte vara att besöka Polen med en polack! Han gillade Krakow, men hade inte varit i Auschwitz och killarna skulle precis börja läsa om förintelsen i skolan - så vår första gemensamma semester var över midsommar och gick alltså till Krakow med omnejd.
Jag vet inte hur det är nu, men då flög man billigt med Norweigan direkt till Krakow. Martin hade hittat ett slags vandrarhem som låg på en av smågatorna och vi tog enkelt flygbussen in till stan och gick till vandrarhemmet. Första dagen bekantade vi oss mest med staden och träffade Martins storebror med son. Men på midsommarafton tog vi bussen till Oswiecim som är det Polska namnet på staden. Det tar en dryg timme att åka dit och bussen gick då från den stora busstationen i Krakow, biljetter köpte vi inne i terminalen.

Vi var alltså där i Juni, högsommar och ca 25 grader varmt. Solen sken och gav en otroligt overklig känsla när man gick omkring på området. Det hade lixom passat mer med moln och regn på nåt sätt... men solen sken och hela området var grönt och väldigt frodigt och tom vackert faktiskt. Den frodiga grönskan förklarades genom att fångarnas aska ströddes över området och på så sätt gav näring till marken. Nu blev det vackra inte lika vackert och respekten blev ännu större.



Några av husen har gjorts om till museum och här kan man se en gigantisk hög med hår, hår som grånat med tiden och som man vävde filtar av. Här finns också en hög med glasögon, en med skor, en med väskor och en med allt som fanns i väskorna. Det värker i hjärtat när man ser barnskor och små barnglasögon. När man kommit så här långt orkar man nästan inte mer och det vänder sej allt mer i magen. Man förstår inte hur ond en människa kan vara och att den människan även fått folk att göra allt han vill. Många av våra medbesökare gråter och många äldre leds runt av yngre släktingar.

Många vill besöka Auschwitz både på egen hand och tillsammans med sina barn men är lite osäkra på om det verkligen är lämpligt. Absolut säger jag! Vilken ålder som är bäst beror förstås på barnen, men allt över 12-13 tycker jag. De ska läsa om Förintelsen i åk 8 och att då ha varit där är en enorm erfarenhet. Jag vet vissa klasser som varit på klassresa i Krakow, men en del behöver nog ha sina föräldrar med sej faktiskt. Det finns även ett tredje läger som är ett rent arbetsläger och kallas Monowitz, det besökte vi inte.
På kvällen när vi kom tillbaka var vi ganska dämpade och sa inte så mycket. Det är mycket att smälta och man funderar väldigt mycket på det man sett. Dagen därpå besökte vi Saltgruvorna och shoppade lite för att lätta upp stämningen, för att återgå till det normala på nåt sätt. Men vi har ofta pratat om vår resa och jag tycker nog att det är den viktigaste resan vi gjort och som man kan göra. Den lärde oss om vi historia och om oss själva. Att göra det som första resa tillsammans var faktiskt väldigt bra eftersom vi fick uppleva något som krävde att vi tog hand om varandra både under tiden och efter. Vi svetsades samman direkt.
Nu har det gått nio år och jag känner mer och mer att jag vill åka tillbaka. Förra gången var allt en chock och jag vet faktiskt inte riktigt vad det var vi såg. Jag har förstås bilder och minnesbilder, men det känns lite overkligt allihop. Så jag skulle vilja åka dit igen, nu när jag vet vad jag har att vänta mej. Förintelsen får inte glömmas och det är vårt ansvar att fortfarande minnas alla dem som förlorade sina liv. Det är en stor del av allas vår historia som måste bevaras.
Så nu går jag och klurar... om ett par år är det nog dax igen. Krakow är en fantastisk stad som bara den är värd att åka tillbaka till. Och Saltgruvorna... och slottet... och... det finns massor! Med Auschwitz är det viktigaste, vår historia!
"Black tourism" är alltid intressant och oberörd det blir man inte!
SvaraRadera