fredag 18 november 2016

Kaputt. Slut. Finito i knopp och kropp = utbränd!

Igår hade jag äntligen tid att kolla David Helenius program där han hade Mia Skäringer som gäst. Hon drabbades av utbrändhet för en tid sedan och beskrev så himla bra hur det är när både knopp och kropp lägger av. Se det om ni inte redan gjort det!

Att vara utbränd är ett helvete! Vägen dit är lång, vägen därifrån är minst lika lång. Det handlar inte om att man inte vill vara aktiv eller att man är lat, man orkar helt enkelt inte! Mia berättade bla att hon stått vi välkända platser och inte hittat hem, det har hänt mej också. Hon berättade hur hon brukat hålla många bollar i luften och nu knappt klarar en... så är det för mej också. Mia är inte unik i sin situation, inte jag heller... tyvärr! Vi är många som drabbats och som aldrig blir som vi en gång var. Ta oss på allvar!

Att bli utbränd betyder att man gjort lite för mycket under en för lång tid. Kroppen klarar stress men inte hur länge som helst. Får man inga vilopauser så är den berömda väggen ett faktum. Det är ofta "duktiga" flickor som drabbas och vi är många som aldrig blir helt friska igen. I mitt fall var det en skilsmässa, två sjuka barn och livet som ensamstående morsa som blev för mycket. Jag försökt sköta mina barn som hade flera sjukbesök varje vecka, arbete och ett hem. Mina olika arbetsgivare var otroligt samarbetsvilliga och lät mej jobba lite hur jag ville, med läkarna var det värre...och även om jag struntade i det mesta hemma så var det ändå en del som var tvunget att fixa med två väldigt allergiska barn. Jag gjorde bara det som var nödvändigt, men eftersom kroppen gick på högvarv och aldrig riktigt fick vila så höll det inte i längden.

Jag blev sjukskriven av en mycket förstående läkare som sa att detta skulle ta lång tid. Jag blev erbjuden sk "lyckopiller" men tackade nej, däremot bad jag om samtalsterapi som jag är mycket tacksam för. Sen började den långa vägen tillbaka, trodde jag... men jag kom aldrig tillbaka. Inte helt. Det spelade ingen roll hur mycket jag vilade, jag blev aldrig pigg. Bokstäver föll ihop så jag varken kunde läsa eller skriva. Jag förstod inte vägbeskrivningar och hade alltid en felkörningsmarginal på ca 45 minuter vart vi än skulle. Jag gick ofta in i rum och när jag väl var där visste jag inte varför. Jag tappade namn på folk jag kände väl. Jag såg att folk pratade med mej, men hörde inte vad de sa. Jag blev helt enkelt lite dum i huvudet.

Jag blev sjukskriven 1998 och skämdes oerhört mycket, så till dem som frågade sa jag att det var problem med hjärtat. Det syns ju inte heller och ifrågasätts inte heller. På den tiden var det fult att vara utbränd, man skulle jobba och göra rätt för sej. Att jag på heltid tog hand om två sjuka barn och bara försökte överleva tänkte man inte på... Detta är alltså 18 år sedan och jag är inte frisk än, det blir jag aldrig. Dessutom fick jag flera följdsjukdomar på vägen.

Idag vet jag att både min sömnapné, fibro och förmodligen även hypotyreosen är en direkt orsak av utbrändheten. Min kropp höll ut så länge den orkade men kunde till slut inte stå emot för stressen och den uteblivna sömnen. Direkt när min läkare sa till mej att jag SKULLE sova middag mådde jag mycket bättre. Jag var inte lat!!! Alla sa ju att om man sover på dagen så sover man sämre på natten, men så är det inte om man har en sömnstörning. Då behöver man all sömn, oavsett när. Att jag fått fibro som diagnos spelar egentligen ingen roll, det är bara en förklaring som jag kan ge till andra när jag har en extra dålig dag, Jag har fortfarande samma symptom och det finns ingen medicin, men förståelsen är bättre med en diagnos förstås. Däremot förändrades mycket när jag fick hypotyreosdiagnosen, jag fick medicin och mådde mycket bättre!

Men allt hade alltså kanske kunnat undvikas om jag inte blivit utbränd. Det är viktigt att tänka på om man är på väg dit... Å andra sidan vet man inte det själv, man bara tuffar på och hinner inte känna hur man mår. Men andra kanske ser? Har du någon din närhet som känns så där lite på gränsen så blunda inte! Fråga hur personen mår och börjar denna gråta så är det ett ganska tydligt tecken, även om personen ifråga svarar aggressivt. Då behövs omedelbara åtgärder i form av akut vila - länge! Den det gäller kommer förstås att sparka bakut och mena att en miljon saker ska göras först, sen ska h*n vila. Men det funkar inte så, h*n behöver hjälp direkt och en tydlig order från tex en chef eller familjemedlem.

Annars kan man hamna där jag är. 18 år senare har jag fortfarande tydliga sviter och kommer aldrig att fungera som innan. Jag kan aldrig mer kalla mej stresstålig, ha ett heltidsjobb eller hitta på grejer spontant hur som helst. Jag måste hela tiden planera in pauser, ha möjlighet att avboka för att sova middag och ofta blotta mej själv för att berätta varför jag beter mej som jag gör.

Du vill inte hamna där Mia och jag  är! Lyssna på hennes berättelse som ger en så bra beskrivning av hur det är att drabbas av detta. Det är ingen klyscha. Å vi är inte lata. Vi är utbrända. Kaputt. Slut. Finto i knopp och kropp. Och vägen tillbaka är väldigt, väldigt lång. Ta oss på allvar. Respektera oss. Vi skulle vilja orka så mycket mer än vi gör, detta är inget vi skyller på, vi orkar helt enkelt inte! Tyvärr!

4 kommentarer:

  1. Ja du... Det är otroligt vad man kan ställa till med sin egen kropp om man inte lyssnar på den.

    Jag visste inte att dina söner varit sjuka under uppväxten. Får man fråga vad dom drabbades av?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag kommer inte ihåg riktigt allt, men de hade svår allergi och astma bägge två. Plus adhd, tourettes syndrom, reflux, hörselnedsättning, enzymbrist, leverfel och säkert något mer som jag inte kommer ihåg. Vi var på dagvården 2-3 dagar i veckan under flera år.

      Radera
  2. Bra att du tar upp det här med utbrändhet, säger jag som också är drabbad. Fibromyalgi och mycket annat har kommit som ett brev på posten i samband med mitt utmattningssyndrom. Inget av det verkar någonsin bli bättre tyvärr.

    SvaraRadera
  3. Jag känner igen väldigt mycket. I stort sett allt. Jag är dock bipolär så jag har mina uppvarvade perioder också. Ju högre desto längre ner faller jag efteråt. Så hos mig finns det lite naturliga skäl också. Men i alla fall så är dagens samhälle med hets och stress och som du skriver Duktiga flicka-syndromet, något som är farligt för oss människor. Att ramla är värre än andra kan tro...
    Och att ha barn med sjukdomar och särskilda behov mitt i allt är också fruktansvärt även om det ger kärlek också.
    Kram!
    http://bipomarielle.wordpress.com

    SvaraRadera

Jag blir så glad av ett litet fotavtryck: