Låter så konstigt!

Det regnar och är grått ute, men här inne är det sol och varmt! Idag har vi nämligen varit gifta i tre månader! Men jag har inte riktigt fattat det än...

Det låter fortfarande konstigt när Martin kallar mej sin fru och jag har inte riktigt fått grepp om min nya namnteckning. Nu har jag ju kvar mitt gamla namn också, så det blir lixom rätt fast det blir fel... Jag säger fortfarande sambo om Martin ibland men rättar mej snabbt och blir lika förundrad varje gång över hur trevligt det låter med "min man". Jag är fru! Martin är min man, inte min sambo! Jag som absolut inte skulle gifta mej igen...

Igår satt jag nästan hela dagen och fixade med bilderna från Gambia och från bröllopet. Jag gjorde fotoböcker och fick verkligen titta ordentligt på alla bilder. Bröllopsdagen var härlig! Vädret var perfekt, platsen var perfekt och allt blev verkligen precis som vi ville! Så som ett bröllop och en alldeles särskild dag ska vara. Man ska inte lyssna på andra, utan göra som man själv önskar - särskilt när det gäller ett bröllop! Vill man ha stort och pampigt, så ska man ha det - vill man ha det litet och privat, så ska man ha det. Jag har haft bägge och kan ändå säga att det lilla var lite bättre på något sätt. Man hann prata med alla som var där, det hann jag inte på det stora.

Vår bröllopsdag ligger förstås på topplistan över de finaste och bästa dagarna i mitt liv. Självklart kommer barnens födelse överst, men utan rangordning kan man sedan säga att mina båda bröllopsdagar också kommer i toppen. Dagen när vi hämtade Baileys ligger också högt, precis som dagen då vi besökte byn Soma i Gambia - det var helt otroligt! Det finns många speciella dagar i ens liv och de ska man behålla nära hjärtat och kunna ta fram minnet av de där tråkiga dagarna. Som idag när det regnar och är grått ute.

Att det gått hela tre månader är lite svårt att förstå, tiden går så otroligt fort. Jag behöver nog mer tid för att vänja mej med den där Fru-titeln. Tänk att jag blev fru igen! Men det känns väldigt bra och tryggt. Att gifta sej när man är lite äldre är faktiskt ganska häftigt. Nu kan man ju vara nästan säker på att det är för resten av livet faktiskt. Man är ju lite klokare än när man var 20...

Jag vet iaf att jag inte kan få en man som älskar mej mer än vad Martin gör. Som låter mej vara den jag är, som visar sin kärlek konstant och som finns där för mej och killarna oavsett vad som händer. Jag hoppas förstås att han ser mej på samma sätt, även om jag inte alls är lika romantisk som han är. Vilken man skickar ett godmorgon varje dag när man vaknar och han är på jobbet, lagar middag efter jobbet åt oss varje dag, kommer med blommor varje fredag och säger ok till ungefär allt man förslår och alla tokiga grejer man hittar på? Det gör Martin! Å det har han gjort i snart 9 år.

Vi SER varandra och BEKRÄFTAR varandra flera gånger om dagen och det tror jag är otroligt viktigt! Att känna sej älskad, särskilt när man ser ut som ett vrak och känner sej allt annat än attraktiv. Dessutom skrattar vi mycket och kan fortfarande ligga och prata hela nätterna igenom. Hos oss är galghumor och ironi viktigt, det har klarat oss genom mycket. Egentligen är vi väldigt olika och jag kunde inte alls se mej tillsammans med honom från början. Men vi har samma värderingar och samma syn på livet. Dessutom försöker vi inte förändra varandra, trots att det finns saker vi kan reta oss på ibland. Hittills har vi faktiskt inte bråkat en enda gång... det behövs lixom inte.

Idag firar vi alltså 3 månader som man och fru. Inte så mycket kanske, men en hel del för den som inte skulle gifta sej. Jag som aldrig skulle bli någons fru igen... tänk så det kan bli  :-)