Fenomenet träningsresa

Förra veckan var jag alltså på Solskensresa med 4Good-gänget. Det var träning, yoga, föreläsningar, dans och en massa annat. 84 tjejer i olika åldrar från hela Sverige (inkl två från Danmark och två från Åland) med ungefär samma intresse skulle umgås i 3-4 dygn. Spännande!

Det var alltså en temaresa, något jag varit nyfiken på länge och velat testa. Här hade jag verkligen chansen att prata med folk om deras upplevelse av den här formen av resor. De flesta var iväg första gången, men några var riktiga veteraner. En skulle iväg redan nu i november med Leila Söderholm till Dubai och sen igen över nyår. Den ena skulle hon åka på själv, precis som nu, och den andra med hela familjen. Någon annan hade varit iväg på yogautbildning i hela fem veckor! Alla som jag pratade med kunde absolut tänka sej att åka på fler såna här resor!

Att åka själv och lämna familjen hemma är nog nästan nödvändigt om man ska få ut mesta möjliga av resans tema. Eller att man åker med en bästa kompis eller som par med samma intresse, med barn (iaf små) kan det nog bli lite knepigt att verkligen ta del av allt man vill göra. Jag tyckte det var en fördel att åka helt ensam och inte heller känna någon på plats. Man hade lixom ett blankt blad att starta ifrån. Inget visste något om varken mej eller bloggen - jag var bara jag och det är väldigt sällan det är så.

Men samtidigt som det var skönt så föll jag tillbaka i min gamla roll en liten stund i början. Den rollen där jag står lite i bakgrunden och bara tar kontakt med dem som ser lite ensamma ut. Den där jag redan innan har förutsatt att andra inte tycker om mej... Jag hade redan innan bestämt mej för att inte göra så, utan faktiskt ta kontakt med kreti och pleti och ta lite plats. Ändå satte jag mej i utkanten och det tog lite tid innan det blev kontakt. Så korkat! Det är väl egentligen bara att sätta sej och börja prata! Men i vissa grupper gick det faktiskt inte, även om jag försökte så fick jag ingen respons.Vuxna kvinnor som alltså inte bjöd in fler i sin grupp. De var få, tack och lov.

Hela min vistelse var ett slag experiment, både med mej själv och andra. Plus att testa på fenomenet träningsresa förstås. Jag älskar konceptet att åka iväg och koncentrera sej på något man är intresserad av. Är man blyg och reserverad så kanske man ändå ska åka med ett sällskap, om man inte vill ha en helt egen semester förstås. Jag testade att vara både tillbakadragen och framåt. Jag satte mej medvetet ensam, hos enstaka personer och i grupper och jag kan väl konstatera att sorgligt få tar kontakt när en person sitter ensam. Jag vet inte varför? Jag kan också konstatera hur glada de ensamma personerna blev när jag frågade om jag fick sitta hos dem.

Det magiska var ändå alla samtal vi faktiskt hade. På kvällarna när vi ätit middag och satt tillsammans några stycken en stund innan var och en gick till sitt för att sova. Då hjärtan lättades, tips gavs och förtroenden delades. Det var härligt och så hade det förmodligen inte blivit om man haft tex sina män eller bästa kompisen med sej. Nu var det ofarligt att knäppa upp och lätta på sina bekymmer. Å bekymmer fanns det, många... det är så mycket vi människor går och bär på som inte syns utanpå. Med yogan, träningen och föreläsningarna blev allt dessutom väldigt tydligt. Hur ska man ens kunna börja planera för att förverkliga sin dröm om man har motstånd hemma? Inte trivs på sitt jobb? Eller har sjukdom i familjen?

Jag säger som jag alltid har gjort, oavsett vem det är 1. Är du lycklig? 2. Har du rätt att vara lycklig?  3. Hur ska du komma dit? Genom att ärligt besvara frågorna kan man i bästa fall få något svar som tar en ett steg framåt. Vi har ju alla rätt att vara lyckliga, frågan är bara hur vi blir det.

Direkt efter yogan och träningarna med Shirin kan jag nog säga att nästan alla 84 var totalt lyckliga. Endorfinkickarna var totala och alla så trötta att de nästan inte orkade stå upp. Jag kunde ju inte vara med eftersom jag ramlade första dagen, men jag kunde se ögonen på alla. Där såg jag tillfredsställelse! Endorfin som gör oss så mycket gott och som man får bla av att vara kär, träning och amning. Ämnet som gör att vi glömmer smärtan och blir lite lyckligare. Vi behöver mer endorfin! Då mår vi bra och orkar mer.

Jag kan alltså absolut rekommendera att åka iväg på en temaresa, sen spelar det ingen roll vad temat är - men träning lockar mej! Jag tyckte dock att 3-4 dagar var lite för kort, jag skulle gärna ha minst en vecka. 4Good åker till fjällen i vinter, om du gillar snö och skidåkning är det ett tips att följa med då. Det är ett kul gäng och allt är otroligt välplanerat och roligt! Å är du en sån som hamnar lite i skymundan, försök att ta plats - det blir roligare så! Å ni andra kan ju försöka ha koll på de som är lite vid sidan om och faktiskt bjuda in dem. På så sätt blir det roligare för alla!

Jag vill absolut åka på träningsresa igen, frågan är bara när och var  :-)