Jag och förintelsen

Jag har ett stort intresse av allt som rör Förintelsen och har haft det så länge jag kan minnas. När jag började gå på biblioteket själv lånade jag Anne Franks dagbok första gången och sedan dess har jag nog lånat och läst allt som går att läsa. Jag förfasas, äcklas, berörs och upprörs - men kan inte lägga texterna åt sidan. Kommer någon ny bok ut, så har jag snart läst den också. Det är människoödena som är mest intressanta. De överlevandes berättelser och vittnesmål.

Jag hade länge velat besöka något arbets- eller förintelseläger, så när jag visste att barnen skulle börja läsa om Förintelsen i skolan satte jag oss alla i bilen och drog iväg till Bergen Belzen i Tyskland. Det var det minst otäcka att börja med. Där fanns "bara" massgarvarna kvar och ett stort kors som överlevande judar satt dit. Här fick barnen sin första dos av den fruktansvärda händelsen som vi alltid måste minnas och berätta vidare om. Här fanns även Anne Franks grav och jag kunde berätta hennes berättelse för barnen.

När Martin kom in i våra liv uppfylldes min önskan om att besöka Auschwitz och Birkenau. Martin kommer ju från Polen och har språket, men hade inte besökt någon av platserna. Vår första gemensamma semester var över en väldigt varm midsommar, då besökte vi de bägge lägren. Inte särskilt romantiskt som första semester, men svetsade nog samman oss fyra i det vi fick se och uppleva. Besöket är ett av de starkaste resminnen jag har!

Här om veckan fick jag se att en ny utställning om Anne Frank skulle öppna på Forum för levande historia i Gamla Stan. Jag bokade snabbt in mej på pressvisningen och gick dit i torsdags. Det regnade och snöade om vartannat och var svinkallt, ett passande väder för just en sån utställning. Där var redan en skolklass på plats för att vara lite försökskaniner då den nya utställningen även har workshops. Utställningen heter  ”Om jag bara får vara mig själv” och syftar till att väcka frågor om unga människors rätt att bestämma över sin egen identitet. Att få vara den man är.

De kanske 20 stycken 16-17-åringarna fick se bilderna av två personer som de inte visste något om mer än utseendet och så skulle de ut efter sina egna fördomar sätta etiketter på dem. Det kom ord som feminist, flata, bög, plugghäst, nörd och en massa annat. Sedan fick de se två korta filmer där personerna presenterade sej och då visade vilka fördomar kring utseende vi alla faktiskt har. Det blev en rejäl tankeställare för oss alla som var i rummet. Alla har vi fördomar, så är det bara. Frågan är bara vad vi gör av dem och hur mycket vi skadar andra med dem.

Det glädjer mej oerhört att det är nästintill fullbokat på varenda workshop under våren. Det här är i mina ögon så otroligt viktigt och något varenda människa borde fundera mer över. Man får ha fördomar (alla har det), men man måste låta folk vara som de är och acceptera varandras olikheter. Det är särskilt viktigt just precis nu när världen ser ut som den gör. Inga flera ska behöva gömma sej bakom bokhyllor som familjen Frank fick göra, pga religion, ras, språk eller något annat.

Se gärna utställningen och gör det tillsammans med era barn, ungdomar, unga vuxna och föräldrar. Prata om värderingar, fördomar, olikheter, respekt och acceptans. Att det faktiskt är både fint och helt ok att vara lite speciell och unik. Det skulle ju vara riktigt tråkigt om vi alla var lika och tyckte lika, eller hur?