Hur gör man då?

Gårdagens inlägg gav en enorm respons! Jag har fått mail, meddelande på FB och kommentarer under inlägget. Utbrändhet engagerar kan man väl säga. Tyvärr var det väldigt många som kände igen sej och det är ju inte så bra. Men bra ändå att man inser att något behöver göras åt den situation som man befinner sej i.

En av frågorna jag fått är hur man blir frisk igen? Hur gör man när allt känns svart, tungt och trist. När man inte kan tänka en tanke färdigt, inte förstår det man läser, inte klarar ljud och inte ens hittar hem? Självklart är det olika för alla, jag kan bara berätta hur jag gjorde.

Jag blev alltså sjukskriven direkt. Å det var inga två veckor, utan snarare två månader som sedan förlängdes med något kvartal i taget. Detta var 1998 och utbrändhet var inget som då var särskilt vanligt, så någon annan behandling var det aldrig tal om då. Efter ett tag fick jag frågan om jag ville testa sk lyckopiller, vilket jag tackade nej till. Däremot föreslog jag själv samtalstearpi och det är jag väldigt glad för idag!

Min första samtalskontakt var en liten dam men världens längsta fläta och runda glasögon. Hon sa inte så mycket, utan ledde mej mest framåt i samtalet och fick mej att se lösningar själv. Henne träffade jag drygt ett år och det hjälpte mej otroligt mycket. Jag kunde se mej själv utifrån, mina brister och tillgångar, vad som behövde ändras och vad jag kunde vara nöjd med. Jag började resan mot att bli min egen bästa kompis och till att börja med acceptera min person och få respekt för mej själv. Det var VÄLDIGT mycket att jobba med, jag hade mängder med dåliga sidor som jag såg direkt och ville ändra på. SKITJOBBIGT!!!

Jag träffade terapeuten en eller två gånger i veckan och övrig tid tog jag hand om barn, gick promenader och sov. Promenaderna var min medicin. Långa, helst utan sällskap. Då löste jag både mina egna och världsproblemen. Ibland kunde det kännas som någon dängde mej i skallen med en tegelsten, så tydligt fick jag en del svar till mej. Förändringen tog otroligt mycket energi och gick väldigt långsamt framåt, men jag märkte skillnad och då var det bara att fortsätta.

Det var då Viktväktarna kom in i bilden. Efter något halvår i terapi var det dax att förändra även det yttre. Jag såg bara en ful ledsen heffaklump i spegeln och ville göra nåt åt det. Jag hade ungefär 10 kg för mycket, åt aldrig på dagtid utan bara på kvällarna när barnen somnat. Min hy var grå, ögonen utan lyster, håret slängdes ledsamt ihop i en ful tofs och käderna på kroppen var sånt som låg närmast och inte satt åt. En jäkla sorglig människa faktiskt.

Samtalen fortsatte, promenaderna blev tätare och längre, kilona försvann, jag började springa, fick färg på kinderna och köpte lite nya kläder. Sen kom smällen! Min tetapeut slutade! Istället fick jag en ung tjej som inte alls passade ihop med mej. Det slutade med att jag ringde upp kliniken och bad att få byta, men det fanns ingen att byta till - då sa jag helt enkelt upp kontakten. De verktyg jag redan fått skulle nog funka på egen hand också, vilket det faktiskt gjorde också. Men att bli av med stödhjulen så där abrupt var jättejobbigt och jag vinglade ganska bra ett tag innan jag hittade ett nytt sätt att hålla balansen. Så jobbet med mej själv fortsatte.

Läkarna var på min sida, de såg att jag skulle komma tillbaka bara jag fick ta det i min egen takt. Så sjukskrivning fick jag hela tiden utan problem. Men Försäkringskassan var inte med på noterna... efter att inte ha hört ett ljud från dem på drygt två år, fick jag veta att jag skulle bli utförsäkrad. Ingen hjälp, inga åtgärder, inga förslag. Bara ett brev med ett par meningar. Jag lyckades förhala detta genom att gå ner i sjukskrivning och sa att jag börjat jobba lite smått igen men ville komma tillbalka lite långsamt. Jag jobbade inte en enda minut! Jag hade fullt upp med att hitta en lösning för framtiden och var enormt steressad över det faktum att jag redan förstått att jag aldrig mer skulle orka jobba heltid och nu inom kort skulle stå utan sjukpenning.

Det var jobbet vid vågen på Viktväktarna och att jag kunde göra marknadsundersökningar hemifrån som räddade mej. Ett par gånger i veckan vägde jag folk och när killarna var på sina aktiviteter kunde jag intervjua de andra barnens föräldrar när vi ändå satt där och väntade tillsammans. Jag var utförsäkrad, det var bara att hitta mitt sätt att överleva. Stressen var tillbaka förstås, men nu hade jag lärt mej att hantera den ganska bra. Killarnas alla sjukdomar gav mej även rätt till en viss ersättning ekonomiskt. Jag rättade mun efter matsäck och fick helt enkelt se till att klara mej på en miniikomst. Det fanns inget alternativ. Jag kunde helt enkelt inte jobba mer än ett par dagar i veckan. Det var så jag senare blev personlig assistent.

Jobbet med mej själv fortsatte och efter drygt två år kunde jag faktiskt tänka mej att iaf vara bekant med mej själv. Inte bästis, men kanske kompis... Jag hade inte längre alla taggar utåt, jag kunde hålla mej vaken längre stunder, jag hade kommit upp till ytan igen och visste mycket väl vad som var mina tillgångar och brister. Bristerna var inte riktigt lika många längre och jag hade fått tillbaka livsglädjen. Efter tre år behövde jag inte längre sova middag dagligen, men än idag finns det perioder då jag inte funkar om jag inte får ta en liten lur på soffan efter lunch.

För mej fungerade det alltså med terapi, promenader och bra mat. Jag säger inte att det funkar för alla, men tror att det är rätt väg för ganska många. Att bli sin egen bästa kompis, att respektera sej själv. Det är viktigt! Att våga se sina brister och jobba med dem. Det gör jag fortfarande, det jobbet tar aldrig slut. Så sent som igår fick jag veta att alla definitivt inte gillar mej, men det gör inget! Så länge jag respekterar mej själv är det gott nog! Man behöver inte vara omtyck av alla, så länge man vet att man inte medvetet sårar någon eller är otrevlig. Att göra så gott man kan är faktiskt tillräckligt.

Jag är en helt annan person idag än när jag brakade för 17 år sedan. Idag ser jag en person i spegeln som är jäkligt stark, som vågar stå upp för sej själv och andra, som gärna ger en hjälpande hand till den som behöver - men inte på bekostnad av sitt eget välmående, en person som numera är ganska hälsosam och faktiskt gillar att leva. En person som kan och vågar säga NEJ! Ett förändring som tagit 17 år. Tänk om jag istället tagit hand om mej tidigare? Så mycket jag sluppit och så mycket tid jag hade kunnat ägna åt annat.

En personlig livsförändring tar tid och det måste den få göra. Men man kan ju mota olle i grind genom att inte vänta med att förändra sitt liv tills man möter den där betongväggen. Genom att se tecknen och påbörja sin livsresa tidigt är mycket vunnet. Men är man redan fast i den där väggen, så måste man be om hjälp! Det är inte fult att vara sjukskirven för psykiska problem! Att gå i tearpi borde alla göra någon gång i livet, så var inte rädd för att köra igång med det! Be om avlastning från familj och vänner, folk vill faktiskt hjälpa till om de bara får konkreta uppgifter. Å ta bort alla måsten! Det gör inget att ungarna får halvfabrikat till middag, att det ligger dammflodhästar lite överallt och att julklapparna saknar både snöre och rim. Enda måstena är tak över huvud, kläder på kroppen och mat i magen. Allt annat är faktiskt lyx och krav vi satt på oss själva.

Våga vara svag - så kommer styrkan snart tillbaka.