fredag 16 januari 2015

Hur blir man omtyckt på riktigt?

Veckan har varit intensiv och jag är trött. Då kommer de negativa tankarna och jag ifrågasätter mej själv och min person. Vem är jag egentligen? VAD är jag? Är det någon förutom Martin, som faktiskt gillar mej för den jag är? Hur vet man om man är omtyckt och inte bara accepterad?

Jag är den jag är. Jag försöker inte låssas som jag är någon annan när jag träffar folk. Oavsett om det är en lunch med drottningen eller en promenad med hunden så är jag alltid jag. Visst klistrar jag på ett leende när jag ska träffa folk och tycker livet är tungt, men frågar man mej så säger jag som det är. Det kanske är fel?

De här två dagarna på mässan har varit ganska ensamma. Vid frukosten i onsdags hade jag sällskap en liten stund, sen gled alla iväg åt sitt håll. Jag hade sällskap av Jessica en liten stund och det var jättekul att gå runt tillsammans och titta på alla fina grejer. Strax innan stängning kom Martin och vi gick tillsammans de två sista timmarna. I övrigt har jag gått runt ensam och pratat med mängder av utställare och företag. Det var säkert en fördel i många fall att vara ensam och presentera sej, men ganska tråkigt i längden. Det innebar också att det inte blev någon lunch eller vila under dagarna, jag trampade på bäst jag kunde för att hinna se allt.

Jag tycker väldigt mycket om att gå runt på mässor, men det känns som jag är nästan osynlig när jag går där. Ganska många utställare nonchalerar en och sitter mest med näsan i en mobil eller platta. Undrar hur de får kunder och om deras företag går bra? De få som jag träffar som jag känner sen förut hälsar ofta med en kram, men kramen känns ganska platt och kall. Kramar de mej för att de tycker om mej och är glada att se mej eller är det bara så det ska vara? I ögonen ser jag ingen värme alls och känner att de nog helst hade velat slippa att hälsa på mej. Några ser mej och går åt andra hållet, eller? Är det jag som inbillar mej eller är det verkligen så? Män är bättre än kvinnor på att ge "äkta" kramar, med dem känns det helt annorlunda.

Är jag kanske bara paranoid? Eller känner alla så här? De som behöver min hjälp höjer mej till skyarna tillfälligt och när jobbet är gjort hörs man inte mer. Som imorrn med minnesgalan, alla är sååå glada över att jag kommer och hjälper till, de har hört sååå mycket gott om mej. Men sen då? Det är ju jättebra att jag är bra på det jag gör, men är JAG en bra människa? Är jag bara värd något när jag presterar, inte som person? Hur vet man skillnaden på respekterad, accepterad och omtyckt?

Jag försöker visa min uppskattning till de jag tycker om genom att skriva små meddelanden på FB eller skicka ett sms. Föreslå en lunch eller fika när jag är i stan, ge komplimanger osv. Jag kanske gör fel? Man kanske inte närmar sej folk på det sättet? Ändå har jag hört att folk gör så och faktiskt umgås över en lunch eller en fika. Ja, jag är inne på ämnet ensamhet igen - jag känner mej ensam. Dessutom känner jag mej som ett besvär och att man helst vill slippa mej. Det är en jobbig känsla, särskilt som jag inte vet om det är inbillning eller inte.

Galor, frukostar och andra trevligheter i all ära. Det är jättekul grejer som förmodligen räddar mitt förstånd. En låssasvärld som lurar mej att känna mej omtyckt en liten stund. Få en gemenskap för några timmar., men det är ju inte på riktigt. Man umgås ytligt ett par timmar och går sedan åt varsitt håll. De flesta både kommer och går med sällskap... det gör jag också ibland, då är det roligare. Känner de andra som jag? Känner de sej också som de lever i nånslags lögn och snart ska avslöjas? Sitter de också ensamma resten av tiden och hoppas på ett meddelande på FB eller ett sms? Å hoppar högt av glädje när telefonen ringer.

Ja, jag har ett späckat schema med aktiviteter och det är jag tacksam för. Idag är en dålig dag, då jag känner mej osynlig, bortglömd och fullständigt värdelös. Imorrn ska jag vara med och arrangera en gala och ha ansvaret för bla vår stadsminister och efter det är jag inbjuden att se Svarte Orm för att skriva om det. Glamor en hel lördag. Jag gör det jag ska och vet att jag gör det bra. Men är jag bra? Hur blir man omtyckt och inte bara accepterad? Har jag för höga krav kanske? Jag orkar inte känna så här. Det är så många som jag tycker så mycket om, tänk om bara en av dem kunde tycka lika mycket om mej...


17 kommentarer:

  1. Det vet du att jag gör! <3
    Förstår dina tankar och känner igen mycket! Jag behöver vila extra mycket ett tag framöver. Datedags?
    Kram från Åsa R

    SvaraRadera
    Svar
    1. JAAA!!!!!!!! Jag vill ha en date med dej. Vi hörs via fb eller sms <3

      Radera
  2. Känner igen mig jättemycket i det du skriver, saker jag tänkt på själv i ganska många år. Idag tänker jag dock annorlunda om dem jag möter som jag känner som du för/inför - vill de inte prata o vara trevliga på riktigt när vi möts, så inte är det min förlust, mitt liv o hur jag är emot dem jag möter är större och rikare än de någonsin kan föreställa sig, så SORRY ni får inte plats i mitt liv.

    Jag går hellre ensam då och har tränat upp mig till att gå ut själv o äta, gå på pub o ta ett glas vin för jag vill osv osv och de som sen är på riktigt får all plats när de kommer :-D

    Numera kan jag åka på en jättegrej, boka mig själv utan att fråga någon kollega, kommer de med är det ok men jag behöver dem inte som förr. Kände så länge att jag gav o gav (o kan känna även idag, men då bockar jag bara bort dem mentalt) o fick inget tillbaka, nu ger jag till dem som vill ha o ger tillbaka med samma värme, de är inte många gamla kvar, däremot en hel del nya vilket är super-positivt :-D

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag trivs i min ensamhet när jag väljer den själv, det är den ofrilliga jag vantrivs med. Eller när jag har fullt med folk runt mej som jag "känner" men som hellre umgås med andra. Att resa ensam sklle jag inte ha något emot och har också gjort, att gå ut ensam känns däremot inte som jag...

      Radera
  3. Jag känner att du grunnar för mycket med för höga krav på dig själv.
    Fokusera nu på morgondagen, du har ju jättehäftiga uppgifter där, massa glamour, och du kan! Kram ♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag tänker nog för mycket. Hur slutar man med det då?

      Radera
    2. Jag har funderat lite på, vilket svar vill du ha på de frågor du ställer?
      Jag tycker det känns som om du behöver bli bekräftad. För du kommer ingen vart med att läsa att "jag känner likadant".
      Nu är det ju ditt liv och jag kan inte ge svaren.
      Ta vara på allt fint som du är och kan! Kram.

      Radera
    3. Jag undrar nog mest och acceptans är samma sak som att vara omtyckt. Men jag tror inte det. Jag tror att jag är accepterad, men inte särskilt omtyckt.

      Radera
  4. Vet känslan. Vissa dagar är så där.. :(
    Kraaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaam!

    Headern där uppe - visst har du gjort om den? Typ nyss?

    /Annika K

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nope, den har nog varit så ett tag men funderar på att göra om den :-)

      Radera
  5. Känner också igen mig. Tufft och tunga tankar. Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi är nog ganska många som känner så. Men eftersom ensamhet är lite skammfyllt så pratar man inte om det.

      Radera
  6. Ta inte illa upp men jag undrar varför du är på Formex? Och i så många timmar... Det är ju en mässa för fackhandeln. Vi andra får inte tillträde, så hur kommer du in? Jag uppfattar inte att du säljer/köper sådana grejer på yrkesbasis? Utställarna lägger ju sitt krut på att återförsäljarna ska köpa in deras produkter. Klart att det känns ensamt då.
    /Lisen

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är också en mässa för media för att belysa vad som händer. Så jag var där i egenskap av redaktör och skribent för vårt magasin Du i Fokus. Kollar du på duifokus.nu så kan du se resultatet av mitt besök en ganska lång tid framöver. Det kommer nyheter där kontinuerligt både från mässan och andra grejer som händer just nu. Här på bloggen kommer jag skriva om en liten del bara.

      Radera
  7. Då jag läser ditt inlägg så tänker jag. "Men hur kan hon känna sig så, ensam och inte uppskattad, eller accepterad"? Helt obegripligt för mig. Du är ju nästan allt som jag skulle vilja vara, men inte är. Men, till skillnad emot dig så har jag resignerat, funnit mig i mitt öde, att jag inget är och kan inget. Så nu trivs jag rätt så bra med det.
    Du ställer för höga krav på dig själv och tror för lite "gott" om dig själv.
    Jag har ju inte träffat dig i verkliga livet men tror att det skulle vara otroligt intressant och givande. Du har mycket att ge till andra människor och gör det också.
    Det ytliga ger bara något för stunden, men du har så mycket mer.
    Varm kram och var rädd om dig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du är så fin! Tack! Jag lever ett aktivt liv med mycket folk runt mej, å då kanske det känns ännu mer att man inte har några riktigt nära vänner. Man ser ju hur andra har det.

      Radera
  8. Jag är inne på samma spår som Gerd.

    SvaraRadera

Jag blir så glad av ett litet fotavtryck: