Jag gillar (som många av er redan vet) allt som visas på scen, men något jag inte vet särskilt mycket om är dansteater. I fredags var jag bjuden till genrepet av Stop Play Rewind på Dansens Hus, å jag fick till min stora glädje ta med mej tre andra. Min kompis har en dotter som dansat mycket, så de fick följa med. Åsså Martin förstås :-)Allt på scen är kul, men det är extra kul när det är genrep och nästan vad som helst kan hända. Å små missöden var det redan från början, vi fick inte ens komma in i salongen förrän lååångt efter utsatt tid. Undrar varför, lite nyfiken blir man ju... men in kom vi till slut. Med helt öppet sinne. Jag hade ingen aning vad det var jag skulle få se och hade inga förväntningar alls.
Vi möttes av en nästan tom scen och helt gråklädda dansare. Va sjutton var det här??? Sen hände det grejer. Musiken var fantastiskt, dansarna byggde scenen medan föreställningen pågick och utan att säga ett enda ord förstod man allt som hände genom musiken, deras rörelser och scendekoren som växte fram vart efter.Det här är en föreställning om makt, människans reaktion i olika situationer, politik, vänskap och hur vissa gör precis vad som helst för att nå toppen för att sedan upptäcka att det är ganska ensamt där...
Vi sveptes med totalt! Till och med 19-åringen tyckte det var helt fantastiskt och fattade hela galoppen i berättelsen. Man fick sej helt klart en rejäl tankeställare. Vad är det egentligen med människan och makt? Är vi för prylgalna? Vad är viktigt?
Dansarna var helt suveräna! Ljuseffekterna galet pricksäkra! Helt enkelt suveränt bra alltihop! Är så himla glad att jag fick chansen att se den, för jag hade nog inte köpt biljetter på egen hand. Men det rekommenderar jag er att göra. Nu när jag vet hur bra den är och får medhåll av de andra.
Stop Play Rewind spelas på Dansens Hus tom 11/1. Kanske ett julklappstips?
Tävla gärna i lucka 4
SvaraRaderahttp://lifeofjohanna.se/2014/december/lucka-4.html#comment
Åh, vad jag känner igen mig. Det var så starkt av dig att prata öppet om det i TV. Jag är ensamstående mamma och har firat flera ensamma nyårsaftonar med barnen. Och jag skäms lite inför dem att jag är så ensam. I år är jag tacksam att de ska vara hos sin pappa där det är fest och HANS vänner kommer - de som även var mina vänner då. Jag tycker att media förstör en hel del och förstärker ensamhetskänslan hos många med sina reportage och löpsedlar om bästa nyårsfesten, frisyrerna, klädseln, maten, champagnen... Om man lyssnar runt lite bland t ex kollegor, så är det häpnadsväckande många som INTE går på nyårsfest utan har en liten "fest" hemma med bara familjen. Nyårsfesterna upplever jag som att det hörde mer ungdomen till.
SvaraRaderaVartannat år är jag helt ensam på nyårsafton sedan jag insåg att jag varken har tid, ork eller lust att gå in i något förhållande så länge som barnen bor hemma. Det känns okey. Men ibland kan bara klirret från någons fyllda systempåse efter lunchen på jobbet inför nyårsafton eller ibland inför en helg, då jag inte har barnen - göra att ensamhetskänslan i magen gör sig påmind... Det är lätt att inbilla sig att ALLA andra är bjudna på fester, men så är det inte. Det är så att det är de populäraste och "festprissarna" med stort umgänge som är de som märks mest. Men de är inte flest. :-) Kram