tisdag 11 november 2014

Den där magkänslan... Del 4 - sonens egna ord...

Efter 6 månader är krisen alltså över och vi kom ut med nya erfarenheter på andra sidan. Egentligen har livet trasslat för sonen de senaste 2,5-3 åren, men kulmen var alltså nu i somras. Då rasade allt. Det har varit kaos, hårda ord, tårar, frustration och en massa annat. Det finns inga facit för såna situationer, man får helt enkelt agera efter sin magkänsla. Är barnen dessutom vuxna finns en massa regler och lagar att förhålla sej till, då får man ta till alla knep man kan - ibland ganska fula såna...

Men nu är vi igenom och vi mår allihop ganska ok igen. Jag tar fortfarande hand om Seniors ekonomi och har större koll på hans välmående än jag har när det gäller Junior. Han har fortfarande sina mysko stunder, men kommer snabbt ur dem när man säger till honom. Han sköter sin medicinering och verkar omtyckt på nya jobbet, som han själv tycker är toppen!

Vi har många att tacka (Martin, mormor & morfar mfl) och så här skriver sonen själv om allt:

För ett år sen trodde jag inte att mitt liv skulle se ut som det gör idag, då jobbade jag på McDonalds och mådde bra (Trodde jag). Sen hände det som absolut inte fick hända, Johan dog väldigt plötsligt och min Farbror dog. Jag gick in i en depression, försökte att inte visa det utåt. Men så kom sommaren och semestern. Då brast allting för mig, jag mådde sämre än någonsin, jag hade självmordstankar och jag ville bara försvinna.

Idag mår jag bättre än jag någonsin gjort, och det är tackvare nytt jobb, nya möjligheter och inte minst tack vare min underbara mamma! Utan henne hade jag nog inte suttit här idag, Du är bäst!

Trodde inte att en depression skulle vara så länge, men nu vet jag hur det känns, och hur jävla ont det gör. Jag unnar ingen, absolut ingen att hamna där. Men jag är oerhört lycklig att jag klarade mig igenom det.

Jag frågade honom om han ville gästblogga och berätta hela sin historia själv, men det ville han inte - däremot fick jag skriva och berätta allt. Kanske skulle det hjälpa någon. Vi har ju även ett bokprojekt ihop som just nu ligger på is, så han vill att allt ska berättas och litar på mej.

Jag frågade honom vad han skulle ge för tips till någon som är i kris. Han svarade direkt: Våga be om hjälp!  Men be INTE EN KOMPIS!!! En kompis går kanske att lita på när det gäller småsaker, men när det verkligen kniper är det ändå oftast någon äldre som är mer lämpad att hjälpa till. En förälder är att föredra, som känt en länge och vet hur man brukar vara. Någon som dessutom vågar och kan fräsa ifrån och sätta ner foten på riktigt. Ta emot hjälpen som erbjuds! Såna här tunga grejer orkar man inte reda ut själv.

Som förälder till ett barn som trasslat till det för sej (oavsett ålder) måste man ta sin magkänsla på allvar. Känns det fel är det oftast fel! Våga ställa obehagliga frågor och vara beredd på att svaren är lika obehagliga. Våga vara besvärlig! Våga ställa krav! Var en förälder helt enkelt, inte en kompis. Det hjälper inte att stryka medhårs när man ska lösa allvarliga problem, man måste peta bort onda sårskorpor gång på gång på gång. Var beredd på ett jäkla jobb helt enkelt och på en bergådalbana av känslor. Var också beredd på lögner och dubbelkolla varenda uppgift. Var misstänksam...

Mycket kan man inte förutse och saker måste göra direkt! En del är riktigt grisigt men måste köras igenom. Det är ett teamwork där den ena lämnar ut sej själv totalt och den andra plockar upp resterna. När båda är helt blottade och dränerade kan man börja pussla ihop bitarna och bygga upp något nytt. Men gör man det inte ordentlig så faller det snart igen... man måste röja marken först och bygga en stadig grund innan man börjar pussla. Ett jäkla jobb! Å jag vet inte än... men jag hoppas vi gjort rätt och att bygget ska hålla... jag vill verkligen inte gå igenom detta en gång till. Jag orka inte mer! Men måste jag så orkar jag... det är så det måste vara och är... jag är mamma... och en massa annat...


5 kommentarer:

  1. Åh, vad jag önskar att alla föräldrar "vågade" vara föräldrar på samma sätt som du och Martin varit i denna situation!

    Som lärare möter jag då och då ungdomar som i det tysta SKRIKER efter någon som kan sätta ner foten, bestämma allt och få dem på rätt väg igen, men utåt visas bara taggar, och många föräldrar vill/vågar/orkar inte göra det som krävs.

    Jag tror vi är så rädda för att göra "fel" och förlora våra barn och så gör vi ingenting istället (och riskerar att förlora barnen i alla fall). Förtroende och tillit byggs inte genom att alltid tillåta allt, även om föräldrar ibland verkar tro det. Du beskriver det så himla bra - att peta bort onda sårskorpor.

    Jag önskar Senior (och er andra också, förstås!) all lycka med vadhelst han tar sig för! Med sådan backning finns goda förutsättningar. :)

    kram /Jennie

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror att många har så lite tid med sina barn att de inte vill ha konflikter på den lilla tiden. Å det manb inte ser, syns inte...

      Radera
  2. Hoppas allt fortsätter gå i rätt riktning för sonen och jag beundrar dig för att du kämpar så!!! Den bästa belöningen är ju när din son skriver att du är bästa mamman!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Japp och det var just den meningen som fick mej att skriva om allt. För att andra ska se att man inte är leka och blir hatad när man försöker göra det rätta.

      Radera
  3. härligt att läsa din sons ord <3 Vi går just nu igenom en hemsk period med mellandottern - saker har hänt som jag inte kan och får skriva om - men jag stöttar, hjälper och finns där för henne hela tiden. Som förälder måste man ta "fajten" - men fasiken så jobbigt det är emellanåt... Kram

    SvaraRadera

Jag blir så glad av ett litet fotavtryck: