fredag 14 mars 2014

Tråkiga besked...

Som många av er vet så har min dröm varit att starta familjehem och ta emot barn som inte kan bo på heltid i sin egen familj. I höstas blev drömmen verklighet då vi blev kontaktfamilj för en liten kille.

Det har funkat bra att ha honom här förutom en del små grejer som vi funderat över, men det har inte varit problem mellan oss eller att ha honom här - det har mer varit saker vi märkt som inte står alldeles rätt till. Bla så slutade han äta när han var hos oss och han kunde inte göra något själv ens i två minuter, plus en massa annat som vi uppfattade som varningssignaler. Alltså bad vi om ett möte med soc och föräldrar och detta hade vi förra veckan.

Vi ville ha mötet för att kunna fortsätta vårt uppdrag på ett bra sätt och med rätt förutsättningar. Å efter mötet var alla överens om att en del åtgärder var tvungna att göras för pojkens bästa, men att kontakten med oss skulle fortsätta som vanligt tom utökas under sommaren. Självklart var föräldrarna oroade, det är ju vi också - det var ju därför vi ville ha ett möte. Alltså förberedde vi oss som vanligt på att ta emot honom idag och hade hittat på en mängd saker vi kunde göra under helgen för att sysselsätta honom.

Så igår kom ett kort mail från familjens handläggare där det stod att familjen valt att avbryta sina insatser och att pojken inte ska vara mer hos oss. Bara så där. Så himla tråkigt. Vi gillar ju både grabben och hans familj. Vi vill ju bara att det ska fungera och allt ska bli så bra som möjligt för honom. Å nu får vi inte ens veta hur han mår eller vad som händer pga sekretessen. Det enda vi vet just nu är att vi har en liten kille som inte ska vara hos oss mer men som behöver lite extra stöd i livet.

Så nu står vi här med en tom säng och två tomma famnar igen. Bara att vänta in att en ny liten parvel behöver oss och se vem det blir den här gången. Platsen har vi i både huset och hjärtat, de måste fyllas. Minior har iofs inte flyttat ur hjärtat än, vi har ju inte ens fått säga hejdå... men men - det är som det är. Det är sånt man får stå ut med som kontaktfamilj...


7 kommentarer:

  1. Ja, det slår mig med en gång, att vore allt normalt, skulle inte pojken ha behövt någon kontaktfamilj. Man vet ingenting vad som utspelas bakom lykta dörrar.
    Så tråkigt.
    Ni får ta nya uppdrag ♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis! Men jag vet att i detta fall så vill vi alla pojkens bästa. Vi får väl se när vi behövs igen...

      Radera
  2. Vad tråkigt...... Pojken behöver ju säkert er. kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, men det är föräldrarna som bestämmer.

      Radera
  3. Svar
    1. Ja, jättetråkigt... men men.

      Radera

Jag blir så glad av ett litet fotavtryck: