torsdag 20 mars 2014

Dödsbud...

Ni som hängt med mej ett tag vet att vi haft ganska många dödsfall under en kort tid. Det är en av anledningarna till att jag är så noga med att man ska ta vara på sej själv och sitt liv och gärna uppmanar och tjatar på er om detta. Nu är det dax igen...

Inatt dog min fd svåger. Fd låter så smutsigt i det här sammanhanget, men efter skilsmässan så blir ju en hel familj "föredetta". Så är det bara och ingen är mindre värd för det.

Han var en människa mitt i livet. Det är inte meningen att man ska dö mitt i livet! Man ska leva ett gott liv tills man blir gammal, skruttig och inte orkar längre! Allt annat är orättvist!

Min svåger var en stor och stark människa som älskade att dansa, vara i naturen, umgås med vänner och uppleva livet. Men så kom sjukdomen som ingen visste vad den hette. Den stora starka människan blev svagare och ingen förstod vad som hände. Läkarna kliade sej i skallen länge och hårt medan svågern blev allt sämre. Till slut, efter alldeles för lång tid stod äntligen diagnosen klar alldeles nyligen och nu skulle man kunna sätta in rätt hjälp. Han skulle inte bli frisk, men iaf få hjälp. Men hjälpen hann inte fram... inatt orkade han inte längre. Den stora starka människan finns inte mer.

Som jag skrev i mitt förra inlägg så har jag blivit bra på att ta vara på livet. Jag hade ingen aning om att jag skulle få anledning att återkomma till ämnet så här snabbt. Återigen kom livet nära, återigen ställs allt på sin spets och det som verkligen är viktigt blir allt klarare. Det viktigaste av allt är att vi tar vara på det liv vi har och gör det absolut bästa av det. Vi har bara ett! Beslutet som jag kommer att avslöja om ett par veckor känns än en gång helt rätt och självklart.

För de allra flesta är detta en torsdagmorgon som alla andra. För en hel familj har livet tappat färgen och förändrats för alltid. Vi har sorg och den handskas vi med på olika sätt. Jag blir konkret och förbannad. Livet ska inte ta slut vid 52!!! Man ska inte bli änka vid 48 eller stå utan sin pappa när man är 15-16 år!!! Det är inte rätt!!!

Världen har blivit lite fattigare, en stor stark människa fattas oss. Han med den där björnfamnen som kramade om en så man nästan tappade andan och skrattade gott när man försökte sprattla sej loss. Nu slipper du ha ont och må dåligt. Du hade förlorat ditt liv långt tidigare, det liv som du ville leva. Livet du levde nu var inte ditt, du var instängd i en sjuk kropp. Du fattas oss!

Livet är inte rättvist!


8 kommentarer:

  1. Snyft. Jag läser. Verkligheten kryper inpå ibland. Så här är livet och har alltid så varit, en del går före andra lever hur länge som helst.
    Stooor kram♥♥♥

    SvaraRadera
  2. Vackert skrivet och mycket tänkvärt. Precis så här är det.
    Jag är 52 år i dag och jag försöker leva i nuet, vara glad över det jag har, och för att jag ännu är frisk.
    Jag försöker också komma ihåg att vara snäll mot alla - men att inte heller tåla att bli elakt bemött. Man vet aldrig vilken dag är den sista.
    Sänder styrkekramar via cyberrymden åt dig och alla i din närhet!

    SvaraRadera
  3. Får beklaga sorgen :( Aldrig lätt förlora en när och kär, oavsett ålder på denne. Men jag håller med, 52 är på tok för ungt att gå vidare... Stor kram!

    SvaraRadera
  4. Jag beklagar verkligen förlusten. Vi fick dödsbud häromdagen också. Livet är skört och det gäller att göra det bästa av det så länge vi har det. Kram! <3

    SvaraRadera
  5. Vi vet aldrig vad som väntar runt hörnet och tur är väl det. Men det gäller också att ta vara på tiden och vara rädda om varandra.

    Kram

    SvaraRadera
  6. Beklagar verkligen, Håller fullständigt med. Livet är orättvist. Själv ska jag på begravning 2 april. En ung pojke på 33 år, dog av magcancer. Han var på lasarettet en månad, sista veckan dog han. Allt gick för fort...Kram

    SvaraRadera
  7. Så bra inställning. Man lever här och NU. Imorgon kan det vara försent att njuta, så man ska passa på. Fastän det är tråkigt att säga så kan man inte bestämma när man ska dö. Så rätt är att leva just, ja, HÄR OCH NU.

    Kram
    Stoffe

    SvaraRadera
  8. Tack alla för ert fantastiska stöd!

    SvaraRadera

Jag blir så glad av ett litet fotavtryck: