Tabuämnet Döden...

Det första jag såg i morse när jag vaknade var att Kristian Gidlund dog igår på eftermiddagen. En person som jag inte känner personligen, men har som många andra läst hans blogg som han startade när han fick veta att han hade obotlig cancer.

Kristian var inte rädd för döden eller att prata om den, men väldigt många klarar inte ens att ta ordet i munnen utan att känna obehag. Jag är inte heller rädd för själva döden, däremot är jag rädd för att den ska göra ont. Jag är också rädd för allt jag kommer att missa den dagen jag är död... allt som ungarna kommer att göra utan att jag får vara med.

Min bästa kompis dog för 13 år sedan, bara så där... hjärtat gav upp utan någon större förvarning och plötsligt fanns hon inte längre. För några år sedan dog min väninnas son och dagarna efter en av våra bekanta, bägge i olyckor... utan förvarning. Så det är inte så att jag varit förskonad och inte vet vad det handlar om. Jag har mist människor i min närhet och sörjt. Världen miste sin färg för en stund och livet blev ganska meningslöst under en tid. Så är det att förlora någon och sörja.

Men livet för oss som finns kvar fortsätter ju, även om det är tungt. Och döden får oss ofta att fundera djupare kring livet och vad som är viktigt och gör oss oftast till bättre människor. Det var när min bästa kompis dog som jag tog tag i mej själv och mitt liv. Det är tack vare henne som jag är den person jag är idag, en bättre upplaga av mej själv. Jag såg alla mina fel och brister och började jobba med mej själv och några år senare var jag både trevligare och mådde bättre. Men det finns självklart saker kvar att jobba på...

Att prata om döden är viktigt, det är ju det enda vi vet att vi inte kommer undan. Alla ska vi dö, på nåt sätt. Förr oss här hemma har det varit naturligt eftersom killarna var så små när väninnan dog. De lekte begravning och vi pratade mycket. Vi har tagit beslut om att donera, skrivit testamente och pratat om hur vi vill ha vår begravning. Killarna vet att jag vill ge bort allt jag kan, utom mina hornhinnor. Ansiktet ska vara orört. De vet att jag inte vill ha någon prålig kista eller en massa blommor. Ett enkelt bårtäcke och en enkel blomma räcker. Jag ser hellre att man startar en fond eller nåt än att slänga bort pengarna på blommor som jag ändå aldrig får se. Den som vill ge mej blommor kan göra det medan jag lever  :-)

För oss är döden naturlig och vi pratar ofta om de som inte finns bland oss längre. Hur är det för er? Är ämnet för jobbigt? Hur hanterar ni döden? Pratar ni med era barn? Har ni skrivit testamente? Berätta!