 |
| 2001 |
På ett diskussionsforum skrev jag att jag nu när barnen är stora återerövrar MITT liv. Till svar fick jag att det varit mitt liv hela tiden, både småbarnstid och amning, större barn och skola och nu livet med vuxna barn. Så kan man förstås se det, men då kanske man inte tänker på att jag både haft sjuka barn, varit hemma med dem i nästan 10 år OCH varit ensam med dem. Då kommer saken lixom i ett annat ljus tycker jag...
Mitt liv har helt och hållet formats kring mina barns behov och sjukdomar i 20 år. Eller iaf i 18 år... Fram tills Senior slutade grundskolan för 4 år sedan har jag varit 110% närvarande både när det gäller skola, medicinering, läkare och extrajobbet. Jag har haft superkoll, men låtit honom ta eget ansvar förstås. Han har behövt mej på alla de här olika punkterna för att känna sej trygg och för att bli en väl fungerande ung man som nu (till slut) ser fram ett att bygga sej ett eget liv.
Hela min tanke med att uppfostra barnen har varit en förberedelse för deras vuxna liv och för att de ska klara sej själva och kunna sköta ett hushåll. Jag har haft koll men inte varit någon hönsmamma som fixat allt åt dem. Jag vet att de kan laga mat, tvätta, byta lakan, passa tider och är trevliga unga män som folk gillar. Jag har försökt att uppfostra dem till den man som jag själv skulle uppskatta och vilja bo tillsammans med.
Att bägge ser fram emot att flytta och skaffa sej ett eget liv ser jag som ett sundhetstecken och som ett bevis på att jag faktiskt lyckats med min uppgift som förälder. De behöver mej inte längre utan vill testa sina egna vingar och det är så häftigt att se! Jag behöver inte den bekräftelsen som mamma att de ska komma till mej hela tiden, att jag ska serva dem osv. Nu finns jag här i bakgrunden och hjälper dem om de vill, kommer med tips om de frågar och stöttar om de behöver. Klart att jag alltid är deras mamma och de är välkomna hem, men de är vuxna och ska nu behandlas som såna.
Jag älskar dem inte mindre för att jag ser fram emot deras egna boende. Det är ju jättespännande att få vara med och planera och kanske tom möblera. Att se hur de tänker när det gäller pengar, möbler och mat. Har de mina värderingar? Kommer de att äta här i slutet av månaden den första tiden? Kommer hela hemmet se ut som Juniors vertikala garderob? Jag tycker det är jättespännande!
Visst kommer det att bli tomt och visst kommer jag att försöka få hit dem på mat eller "bara-för-att". Men det är ju inte så att de är döda och borta för alltid! De lever, har ett eget spännande liv och kommer på besök när de vill och för att de vill av egen fri vilja! Att jag får mer yta och mer frihet är en bonus i allt detta och något jag ser väldigt mycket fram emot. Så för mej stämmer verkligen det där att jag nu får MITT liv tillbaka. Jag har gett många år till barnen, år som varit de finaste och jobbigaste i mitt liv. Nu ska jag göra saker som jag vill, när jag vill.
Det är varken egoistisk eller kärlekslöst. Kärleken finns kvar, men nu är den på ett annat plan. Lite djupare tror jag faktiskt. Den blandas med en stor portion stolthet över att jag klarade det! Hjärtat känns väldigt stort, nästan så det inte får plats i bröstkorgen. Vi har gjort en fantastiskt resa och jag vet att den inte är slut än, den blir bara lite annorlunda from nu :-)
Jag kan absolut inte se dig som kärlekslös, isf skulle jag också vara det. Du vet min bakgrund.
SvaraRaderaIdag är jag SÅ stolt över alla mina fyra självständiga barn, ja självklart har de varit så i många år, men det blir bättre och bättre.
Så dina barn kommer att tacka dig ur djupet av deras hjärtan för allt som du har ställt upp och hjälpt dem med till att bli de personer de är idag.
Så de så!
Håller med dig......känner igen mig i det du skriver.....och nu när jag fått en sjukdom man definitivt inte vill ha så är jag glad att mina ungar är fostrade till att klara sig ute i stora världen.......man finns ju alltid där för dom även om man inte gör allt åt dom......Kram
SvaraRaderaDu är inte kärlekslös, du har uppfostrat två grabbar att stå på egna ben. Man ska längta efter den dagen de tar sina första steg. Spelar ingen roll om de är 9 månader eller 20 år till. Jag har längtat och brukade säga. Jag skrev ett kontrakt på 20 år. Sedan ska du vara självständig. Det har mina barn varit. De är idag vuxna människor med högre utbildning än vad jag själv. Magisterexamen, istället för kandidat. Det är stolthet. Så var stolt över det du gjort. Du är toppen. Kram Tarja
SvaraRaderaJag förstår dig precis. De som kommit med negativa kommentarer fattar däremot ingenting. Kram!
SvaraRaderaTill och med jag som har småbarn ser fram emot att dem en dag ska flytta hemifrån, det är väl lite av livets gång kan jag tycka!
SvaraRaderaDet är väl superbra att som mamma se fram emot att barnen ska starta egna, nya liv, kanske med familj eller kanske studerandes i några år!
Kramar
Du resonerar helt rätt - att man vill att barnen ska kunna ta hand om sig själva har inget att göra med att man inte skulle älska dom längre - tvärtom, föräldrar som inte släpper taget utan tycker det är ok med vuxna som bor hemma tills dom är i 30-årsåldern eller nåt gör dom absolut ingen tjänst. Jag resonerar som du!!
SvaraRaderaKram
Den där männniskan som påstod detta pratar verkligen bullshit!! Jag har en dotter som har flyttat hemifrån och det är till och med så att jag tycker att det är skönt när hon INTE kommer hit. Så jag är verkligen en hemsk människa!!
SvaraRaderaMen jag älskar henne väldigt mycket. Och det tror jag absolut att du gör med dina barn också.
Usch vilken dum människa. Många kramar!
Jag håller med om det att det kan vara skönt att få tillbaka sitt liv. JAg hoppas du kan lära dig att njuta av det nya det ger att bli förälder på avstånd :)
SvaraRaderaTack för alla era fina kommentarer! Jag tror att det är föräldrar till väldigt små barn som tycker illa om mitt sätt att tänka och agera, de har ju lixom inte varit med så länge... Alla gör vi så gott vi kan och att alla mår bra med sina val måste väl ändå vara det viktigaste?
SvaraRadera