lördag 6 april 2013

När upphör föräldraansvaret?


Inatt blev det inte mycket sömn och den här gången berodde det inte på mej! Eller gjorde det kanske det? Jag kunde inte sova eftersom yngste sonen inte kommit hem och då är ju frågan; ska man ligga vaken och vänta på en 18-åring? Han är väl myndig och klarar sej själv?

Riktigt så funkar inte jag. Jag tycker att det tillhör föräldraansvaret att se till så att ungarna ligger i sina sängar på nätterna, innan de är 18 och då när de väl kommit till myndighetsdagen så stänger man ju inte bara av den här vanan att vänta in ungarna. Jag kan helt enkelt inte sova när jag vet att killarna är ute och ska komma hem, det är en helt annan sak om de sover borta - då somnar jag gott. Mina ungdomar brukar dessutom vara bra på att höra av sej, men så var det inte inatt.

Jag vet att vissa föräldrar somnar gott utan minsta fundering på vad som händer med deras barn. Jag förstår det inte. Igår när jag inte fick svar på mitt sms vid 01.25 fick jag upp en massa bilder på honom ligga både rånad och misshandlad nånstans, jag menar... Tumba är ju faktiskt inte Sveriges lugnaste plats direkt. Ibland är uppdraget i tingsrätten en belastning faktiskt, jag vet lite för mycket om vad som händer här... Efter kanske 10 minuter skickar jag nästa sms och får då ett lite lätt surt svar att han kommer snart. Jag frågar om han vet att han ska upp och träna om 6 timmar och då kommer det ett ännu surare svar och jag skriver att jag ursäktar att jag bryr mej... sen går jag och lägger mej och några minuter senare kommer han hem.

Jag vet att vi föräldrar ofta är parasiter i våra barns liv och igår var alltså ett sånt tillfälle. Men det har varit min skyldighet fram till nyss och är till viss del så länge han bor hemma. Jag tänker inte strunta i honom bara för att han fyllt 18. Nu kan man ju tycka att hans ansvar borde vara större som myndig och att han borde kunna tänka själv, vilket han brukar göra... jag vet inte riktigt vad som hände inatt faktiskt... Men att ligga där och vänta och faktiskt inte kunna sova är inte något man väljer, det bara är så. Jag vill veta att mina barn är säkra och mår bra, oavsett hur gamla de är. Att de fyllt 18 innebär inte att det bara är att koppla bort den känslan.

När jag bodde hemma var det alltid min pappa som hämtade eller mötte mej när jag kom hem på nattkröken. Vi hade hund, så han passade på att rasta hunden en sista gång och möta mej vid tåget. Han har hämtat mej även efter att jag flyttat hemifrån och alltid funnits där om jag eller killarna har behövt det. Så för mej är det naturligt att det funkar så här, kanske inte så vanligt - men hos oss är det och har alltid varit så.

Allt detta handlar ju om kärlek och trygghet. Man vill ju att det finaste man har ska komma hem säkert. Det handlar inte om att man är sträng förälder och vill ha kontroll.

 Hur funkar det hos er och vad är era tankar om detta? Ni som har äldre barn, hur har det funkat hos er? Ni som har yngre barn, hur tror ni att det blir? Hur har era egna föräldrar funkat? Å det mest spännande av allt: om det finns någon yngre som läser detta; hur gör era föräldrar och hur vill ni att de ska göra?


8 kommentarer:

  1. Jag håller med dig, så har min uppväxt funkat och så har jag fostrat mina barn och det har gått väldigt bra för dem.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag vet lixom inget annat sätt :-)

      Radera
  2. Förstår dej helt & fullt, jag hade heller inte kunnat slappna av förens jag fått veta.

    Hönsmamma har jag alltid varit, & är även ännu ;) fast dom flyttat hemifrån & är 27 & 28 år, som tur är har dom aldrig klagat på mej för det hi hi

    Kram & fin lördag /Lena

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag är nog ingen hönsmamma i den bemärkelsen, utan vill bara att de ska vara på plats när och där de ska. I övrigt har jag släppt taget tidigt.

      Radera
  3. Så länge barnen bodde hemma ville jag också ha koll, kunde inte sova om dom inte var hemkomna, ibland slumrade jag till men då hade dom lovat att väcka mig och tala om att dom var hemma... nu kan jag ju undra vad det var för mening med det? Alltså om dom inte väckt mig hade jag ju sovit vidare, nja kanske inte. Jag har också varit ensam mamma och det hände att jag fick hämta dom även om dom inte var hos mig, annars hade dom inte kommit hem. Det är nästan det värsta, att ha ansvaret trots att någon annan borde haft det. Nu när dom är vuxna är det skönt att man inte ligger sömnlös för att dom är ute på grejor.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, att inte kunna släppa ansvaret ens när de är med den andre föräldern är jobbigt. Där har jag också varit...

      Radera
  4. Förstår dig helt och fullt.
    Så länge Peter bodde hos oss hemma hade jag svårt att somna, om han var ute länge. Jag undvek att tala om det för honom, men vakade det gjorde jag automatiskt.
    Det fanns ju inte mobiler på den tiden, så jag vet inte om jag skulle ha sms:a eller inte.
    Det är som du skriver så mycket som sker, läser ju nästan dagligen och hör på nyheterna. I Sthlms trakten händer det mycket.
    Jag tror att det är viktigt att barnen, myndiga eller inte, får reda på att vi älskar dom och bryr oss.
    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag visar det och det får de säga vad de vill om :-)

      Radera

Jag blir så glad av ett litet fotavtryck: