Magkänslan...

Sitter här med en olustig känsla i magen efter att ha prata med en kompis idag. Vi pratade om relationer och förhållanden. Om hälsa, livet, familjen och allt annat som pratar om när man inte pratat eller träffats på ett tag. Tyvärr var inte allt helt ok i den här relationen, bristen på kommunikation var uppenbar eftersom bägge är ganska konflikträdda. De vill åt olika håll och försöker på sätt och vis förändra varandra. Svårt att bygga vidare på kan jag tycka.

Att se en vän befinna sej i en situation som inte är riktigt bekväm gjorde mej illa berörd. Jag sa vad jag tyckte och tänkte, precis som jag brukar. Jag bryr mej inte så mycket om ifall min kompis blir arg, det har hänt förr och alltid ordnat upp sej. Man ska lixom inte be om min åsikt om man inte vill höra den. Jag säger förstås inget elakt utan bara hur jag ser på saken, men ibland kan det ju ändå uppfattas som elakt när man säger en sanning. Som i detta fall när jag sa att kompisen fick sluta vara så rädd för konflikter och börja PRATA! Sånt kan ju tas emot på fel sätt, nu gjorde det tack och lov inte det. Det mottogs istället med tystnad och en anings fundersamhet.

Efter vårt samtal, som tyvärr inte blev så långt, fick jag ett sms med ett "tack för att du är en sann vän". Sånt värmer såklart och jag blev otroligt berörd. Jag svarade "glöm aldrig det!" Vi har känt varandra så länge och varit så tajta, men på senare tid har vi knappt varken hörts av eller setts. Jag förstod inte förrän idag att det handlar en hel del om svartsjuka. Bitarna föll på plats kan man väl säga... Hur man nu kan vara svartsjuk på en kompis, det känns orättvist!

Nu har tankarna samlats på hög och jag är en en gång så tacksam för det som Martin och jag har. Här finns ingen svartsjuka, misstänksamhet eller missunnsamhet. Vi har det bra och respekterar varandra till fullo. Jag är väl medveten om att vårt liv är under förändring och att Martin snart kommer att gå på firmafester, after work och en massa annat utan mej. Men jag är inte otrolig. Skulle han hitta på nåt så vet han att han åker ut med huvudet före, det finns lixom inga ursäkter och jag skulle aldrig gå runt och misstänka något utan att ställa honom mot väggen direkt. Om vi inte kan lita på varandra till 100% så är det inte meningen att vi ska vara tillsammans.

Medveten om min kompis dilemma och min egen lycka, känns det lite tudelat. Jag vill min kompis det allra bästa, men kan ju förstås inte lösa situationen. Jag kan bara finnas där bredvid och ge stöd, tips, uppmuntran och råd. Å jag hoppas att vi i framtiden ska kunna ses och prata oftare, vi behöver ju varandra! Vi har en bakgrund och historia tillsammans, det kan ingen och SKA ingen ta ifrån oss!