Den nakna sanningen...

28 år, 66 kg

När jag vägde in mej på Viktväktarna första gången i augusti 1999 vägde jag 66,4 till mina 156 cm. Inte jätte mycket kan tyckas, men jag trivdes inte alls och kände att jag behövde göra något eftersom mina matvanor var bedrövliga. Med två små barn som hade alla dessa sjukdomar och mediciner åt jag helt enkelt inget under dagen, jag var inte hungrig utan sprang runt som en skottspole för att ta hand om allt hemma. Sen levde jag på limpmackor när killarna hade somnat...

När killarna föddes var min önskan att få vara hemma med dem på heltid, åtminstone tills de skulle börja skolan. Barnens pappa var med på noterna, men ingen av oss hade ju trott att barnen skulle behöva all den vård som de gjorde. Killarna medicinerade minst fyra gånger om dagen och varje gång tog det ca en timme. Däremellan var det en mängd läkarbesök och telefonsamtal för att få allt att fungera för dem. För mej innebar detta förstå en ständig koll på klockan och en ständig koll på dem. Eftersom äldste grabben dessutom har adhd så var det ju knappast lugnt heller när det kunde ha varit det. Killarna slogs mycket och jag bevakade dem som en hök för att inte Junior skulle komma till skada. Allt detta förbättrades totalt när Senior fick medicin mot just Adhd´n.

39 år, 68 kg

När killarna var 3,5 resp 5 år (maj 1998) skildes vi och eftersom barnens pappa jobbar skift, så bodde de hos mej och var hos sin pappa när det funkade med hans jobb. De sågs regelbundet och var där några dagar i taget och då var jag ju förstås tvungen att jobba. Pengarna måste in! Alltså fick jag ingen vila alls och gick in i väggen totalt 1998 på hösten. Då hade jag ingen koll på nånting och mådde skitdåligt och ökade rejält i vikt.

När jag ställde mej på vågen på VV var det med bävan, jag tyckte att jag var tung. Kanske inte tjock, men tung. Jag mådde dåligt och visste att om jag bara åt bättre skulle jag också må bättre. Det viktiga för mej var att bli piggare, inte smal. Men det var så enkelt att följa programmet att jag tappade 10 kg nästan direkt, sen skulle jag bara ta det där sista också innan jag var färdig tyckte jag. Det tyckte inte kroppen... När jag stod på 54,8 och bara skulle ta 8 hekto till så tvärvände vågen och visade snart 58. Då bytte man konsulent och henne gillade jag inte, så jag gick inte dit mer... 58 höll jag ändå ganska länge och efter en tid såg jag att man hade en klass på ett annat ställe, så jag gick dit istället. Som jag kämpade, men kroppen var inte det minsta samarbetsvillig. Jag svällde bara mer och mer och var till slut uppe i 60 som idag är min målvikt. Jag kände mej som en riktigt förlorare. Här hade jag gått ner nästan 12 kg och så gick jag upp hälften igen...

42 år, 61 kg

Mellan 2003 och 2007 handlade hela mitt liv om barnen. Då tillstötte en del skit och ännu fler utredningar och diagnoser lades till. Jag gjorde illa foten också och hade ont i över ett år. Att räkna PP fanns inte och vikten ökade igen... Tills Baileys kom in i familjen. Då började jag promenera igen och gick ner en del... Martin kom in i familjen och vi tog tag i vikten "på riktigt" igen. Jag lyckades gå ner till 61, men inte till de där 58 som jag trivdes med. Sen var det spikrakt upp igen och när jag drog på mej en infektion som spreds i hela kroppen vara katastrofen ett faktum. I mars 2011 vägde jag 69,1. Mer än när barnen föddes... jag kände mej som en falukorv.

En dag fick jag bara nog och körde igång igen. Martin skrev min checklista och räknade mina PP, det funkade bra ett tag. Men sanningen är den att man måste göra HELA jobbet själv. Jag gick ner till 62 och där tog det stopp. Så för ett par månader sedan började jag sätta mej in i programmet själv och skriva mina checklistor själv. Och idag fick jag belöningen... Idag visade vågen 60,9. En siffra som suttit hårt inne. Och jag känner i hela kroppen att den här gången kommer jag att nå mitt mål.

Lösningen har varit att ta hand om mej. Jag vägrar att stressa. Diagnosen sömnapné har gett mej en förklaring till min trötthet och en acceptans för att tillåta mej att sova när jag behöver. Jag ber om hjälp och gör saker för min egen skull. Killarna är så stora nu att de sköter sej själva och kan hjälpa mej när jag behöver det. Jag har mitt eget liv på dagarna när alla är i skolan eller jobbar, då gör jag precis vad jag vill i min egen takt. Att bara jobba tre dagar i veckan var en stor del i viktarbetet, jag klarar helt enkelt inte mer.

Så just precis idag har jag alltså 3 kg kvar till mål, men jag är numera inom BMI och har en hälsosam vikt även om det är precis på gränsen. Nu ska bara handtagen på ryggen och bullen på magen bort och jag ska börja springa igen. Till sommaren hoppas jag vara i en bra form igen och sen slippa alla sjukdomar och skit. Att vara en pigg och glad 50-åring är mitt mål och då har jag ju ganska många år på mej.

Kontentan av detta är alltså att jag gick ner massor från början, men kroppen var i för dåligt skick för att hålla en så pass låg vikt så den stretade emot. Sen gick jag upp mer än det jag gått ner pga sjukdom. Men med rätt verktyg och att ta bort stressen i mitt liv har jag nu lyckats gå ner drygt 8 kg och det har inte varit särskilt svårt. Visst det har tagit 18 månader, men det gör inget. Den här gången vet jag att det är beständigt.

Jag känner mej faktiskt FRISK för första gången på många många år!