Avundsjuka och skitsnack

Jag tycker väldigt illa om skitsnack! Det tror jag att alla egentligen gör, ändå så sprids det rykten och osanningar om nästan alla. Jag ser det tydligt i min närhet och försöker att stoppa det om jag kan. Jag vet inte riktigt vad som sägs om mej, men kan tänka mej att en del handlar om hur lite jag jobbar och ändå klarar mej ganska bra. Ingen ser ju hur vi lever på "insidan" eller vet vilka utgifter vi har. När jag levde ensam var nog spekulationerna många...

Jag vet inte varför folk snackar så mycket. Har de ett tråkigt liv? Vill de gör sej själva mer intressanta genom att snacka ner någon annan? Är de avundsjuka? Jag vet inte. Vad tror ni?

När jag var liten utsattes jag för skitsnack pga av min pappas yrkesval. Han var pilot och flyglärare och vi hade ett eget flygplan. Ett flygplan ingick ju knappast i varje familj och frågorna var lika många som tvivlen. Man trodde mej helt enkelt inte! Där skulle man stå upp på nån lektion i skolan och berätta om föräldrarnas arbete och så blev jag anklagad för att ljuga! Snacka om att det sved.

Min pappa var flyglärare och hade förstås ett flygplan för att kunna jobba. Ett litet fyrsitsigt flygplan som stod på F18 som vi bodde nära. För mej var detta inget konstigt alls, jag var ju praktiskt taget född i ett flygplan. Men min klasskompisar trodde mej inte utan anklagade mej för att ljuga och sedan spreds ryktet om att jag var en lögnare och att man inte skulle tro på något som jag sa. Detta kom ju förstås till min kännedom och lärde mej tidigt att alltid hålla mej till sanningen.

När min pappa erbjöd sej vara första pris i ett lotteri på skolan (i form av en flygtur) så la sej snacket och folk förstod att det jag berättat faktiskt var sant. Men jag hade fått en erfarenhet för livet; man ska aldrig sticka ut med sina små egenheter - då blir man inte trodd. Alltså berättade jag inget mer om flygdagar, flygturer och resor. Jag ville inte bli beskylld för att ljuga igen. Å där är jag än idag. Jag berättar inte sånt som kan uppfattas som skryt, jag vill inte ha folks misstanke eller konstiga blickar. Jag håller mej till sanningen eller håller tyst.

Ändå vet jag att folk än i dag går omkring och snackar om sånt de inte ha en aning om. Ska man bry sej? Klart man bryr sej, men inte så där att det fastnar någon längre stund. Jag vet vad som är sant och de jag bryr mej om vet vad som är sant. Jag talar alltid sanning, ändå missförstår folk eller de kanske gör om min sanning till sin egen på nåt sätt. Mitt liv bygger på ärlighet, särskilt mot mej själv och min familj. Jag lever mitt liv på det sätt som för mej känns rätt. Jag försöker vara en bra medmänniska och hjälpa den som behöver. Ändå missförstås man...

Folk har ett behov av att smutskasta andra. Jag tycker det är sorgligt. Jag tycker att såna människor är sorgliga. Å när jag får veta att en sån person finns i min närhet försöker jag att undvika den eller konfrontera. Men en konfrontation tar mycket energi och skapar oftast ännu mer skitsnack, konstigt nog. Så jag lever mitt liv och hoppas att skitsnackarna håller sej borta!

Folk tror att det vet så mycket om en, visst är det konstigt?