onsdag 16 maj 2012

Stolta mammor

Igår hade vi ett mål i Tingsrätten med en man född 1964. Han är alltså 48 år gammal och har åkt in och ut på kåken nästan hela sitt liv. Han berättade att han började med droger när han var 16-17. Han har aldrig haft ett stadigt arbete, körkort eller bostad. Just nu är han skriven och bor hos sin mamma, när han inte sitter inne alltså... MEN han hade inte gjort sej skyldig till ett enda brott sedan augusti förra året och försöker så gott han kan att sluta med droger, skaffa ett jobb och till sist ta körkort. Allt för hans älskade mammas skull. - Jag vill att mamma ska känna stolthet över mej innan hon dör. Sa han bittert med tårar i ögonen.

Jag kan förstås inte förstå hur en mamma till ett missbrukande barn känner, eftersom jag inte har den erfarenheten. Men jag kan tänka mej att det är en förtvivlan utan like att inte kunna skydda och hjälpa sitt barn. Att se sin älskade unge ta helt fel väg och gå under av missbruk. Att bara kunna slappna av när han faktiskt sitter i fängelse... Jag kan inte heller föreställa mej känslan av att inte veta om han lever eller inte när det gått några dagar sedan senaste kontakt. Däremot kan jag förstå hans känsla av att vilja göra mamma stolt. Bättre sent än aldrig lixom...

Så när jag satt där och lyssnade (jag sitter ofta och tittar ned i bordet för att verkligen HÖRA vad alla säger) började jag fundera på mina egna ungar. När gör de mej stolt? Alltid förstås, är mitt naturliga svar. För det är faktiskt så: jag är stolt över mina ungar 24/7. Å då blir jag samtidigt stolt över mej själv. Både för att de är just mina, men också för att jag varit med och format dem till de fina unga män som de faktiskt är.

Men vad är jag stolt över då? Hmmmm.... att de vågar stå för sina åsikter, att det är godhjärtade och gärna hjälper andra, att de har lyckats skaffa arbete på egen hand trots sin ringa ålder och att det sköter sina jobb perfekt och en massa annat. Att de är fina, skötsamma människor helt enkelt och att de klarar väldigt mycket utan mej  :-)

Så mina ungar behöver aldrig sträva efter att göra mej stolt, det är jag redan i mängder! Men jag hoppas att den här mannen uppnår sitt mål och faktiskt kan få höra sin mamma säga att hon är stolt över honom, vilket jag iofs tror att hon är bara hon får veta att han försöker förbättra sitt liv. Jag tror nog att de allra flesta föräldrar är stolta över sina barn, faktiskt... Barnen kanske inte riktigt har uppfattat det bara?

Vad tror ni?


10 kommentarer:

  1. Hmm - jag tror att alla intialt är stolat över sina barn, det tror jag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, så måste det ju vara! Annars är det sorgligt...

      Radera
  2. Svar
    1. Ja, man får sej en och annan funderare när man sitter där och ser alla trasiga människor.

      Radera
  3. Mycket tänkvärt.
    Dom flesta föräldrar är säkerligen stolta över sina telningar, men det finns alltid avvikande.
    Jag kan bara tala för mig själv, och det är en outsäglig stolthet över alla mina barn och deras familjer! Tacksamhet!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du har säkert varit och är en väldigt bra och engagerad förälder :-)

      Radera
  4. Det händer ibland att jag träffar på föräldrar som INTE är stolta över sina barn. Herrejösses vad jag tycker synd om de barnen...

    SvaraRadera
  5. Det var ett fantastiskt inlägg!
    Det är som du säger och det finns ganska mycket att tillägga i ämnen. Precis som du skriver, så har en förälder svårt att se, och till en början erkänna vad barnen gör. Det blir nog lätt att man går med tunnelseende tills det har eskalerat.
    Det finns alltid två sidor av myntet, men att det går illa för ett barn behöver inte betyda att föräldrarna har gjort fel eller enligt normen "ska vara missbrukare etc" En vuxen/ förälder ansvarar alltid för ditt barn, men det är också viktigt att man också har en förstålse för att barnet som blev vuxet sedan väljer sin egen väg. Jag tror mig veta att det finns människor, och då menar jag föräldrar som behandlar barnet som blivit vuxet, som ett barn trots att ansvaret ligger hos den då vuxna individen.

    Men som sagt,
    myntet har 2 sidor!

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror att man har skygglappar tills det gått för långt, eftersom man inte vill tro det värsta om sitt barn. Men till slut kommer ju verkligheten ifatt...

      Radera

Jag blir så glad av ett litet fotavtryck: