Är du en hönsmamma?

Tigermamman jag träffade i Indien

Jag är ingen Hönsmamma, jag är en Tigermamma! Jag puffar på mina ungar att prova nya saker, misslyckas, testa igen och lyckas. Visst finns jag bakom dem när de faller, men de får ta sej upp själva.

Jag säger inte att det ena är mer rätt än det andra. Bara att det är två olika typer av föräldraskap.

Jag har en kompis som har fem ungar. Hon har ångest inför att de ska flytta hemifrån en dag, vilket borde varit för länge sen då den äldste är 23 eller nåt sånt. Hon menar på att han inte klarar sej eller kan ta hand om sej själv... vems fel är det då? Om man aldrig ger dem chansen så är det klart att de inte kan öva sej...

Jag ser fram emot den dagen då mina flyttar. De är ju ett kvitto på att man faktiskt lyckats som förälder. Den enda uppgift vi har är ju att se till att ungarna blir bra medborgare med en trygg grund att stå på och som sedan ska klara ett vuxet liv på egen hand. Därför har vi låtit Senior åka till Öland själv under loven. Där har han fått klara sej med alla hushållssysslor, medicineringar, mat och sova själv. Och han klarar det alldeles utmärkt trots adhd och andra grejer. Det enda han har svårt för är att planera när han ska göra saker och ting, som tex tvätt och handling. Därför kommer han att få en tvättmaskin av oss i inflyttningspresent den dagen han flyttar. Då slipper han iaf passa tvättider  :-)

Jag pratade med Junior häromdagen om hans planer och fick veta att han vill flytta om två år. Han tar studenten nästa sommar och har sedan 40 veckors praktik med lön. Den lönen är hans och så länge det är praktik behöver han inte betala hemma. När praktiken är klar våren 2014 vill han flytta så fort han kan. Helt ok för mej!

Senior tar studenten nu i juni och har redan ett jobb. Så vi tittar lite smått på lägenhet åt honom, han är väl inte riktigt med på noterna...

Så det slog mej helt plötsligt att jag kanske inte har några barn som bor hemma om cirkus två år. Spännande! Mina ungar är flygfärdiga! Vi lyckades! Å jag kan väl säga så här: den första som flyttar kommer knappt hinna utanför dörren innan jag har ockuperat dennes rum! Där ska bli kontor med två dataplatser, så att jag äntligen får tillbaka mitt sovrum!

Så småningom kommer vi att ha nån liten tjej eller kille som bor här någon helg då och då och senare öppna jourhem för att ta hand om barn eller unga vars föräldrar kanske åkt i finkan eller så. Så barn kommer vi att ha ändå i omgångar, men inte mina  :-)

Visst kan jag väl förstå när folk säger att det blir tomt när barnen flyttar. Men jag ser det inte som ett slut, utan som en början. Början på ett helt nytt liv både för barnen och mej. Ett liv som kan bli hur spännande som helst och där jag får vara med lite sådär på en höft när jag behövs. Det ska bli så kul!

Så: är du en hönsmamma med ångest inför flyttahemifråndagen eller är du en Tigermamma som puttar ut ungarna från boet?

.