Sviterna av utbrändhet

Veckorna går superfort! Å skönt är väl det, då blir det sommar snabbare  :-)

Jag har insett att vi tagit oss lite vatten över huvet, vad det gäller jobb. Den där sista klassen vi öppnade, var väl inte det smartaste vi gjort... där gick min gräns för vad jag orkar, men det visste jag ju inte innan. "Å hon jobbar inte ens heltid" tänker ni kanske nu? Nä, jag gör ju inte det och det finns orsaker till det.

Jag sprang rätt in i den berömda väggen för drygt 10 år sedan och var sjukskriven i 3 år. Då var det inte så vanligt med utbrändhet och ingen visste väl riktigt vad som var fel eller vad man skulle göra med mej. Så sjukskrivningen gick utan att jag fick någon vidare hjälp. Jo, jag fick samtalsterapi och det var suveränt - något ALLA borde göra någon gång i livet. Men annars gick bara tiden kan man väl säga, tills Försäkringskassan en dag nollade mej.

Då var jag ju tvungen att ta första bästa jobb. Det konstiga är att jag fick jobb direkt. Jag sökte 5-6 jobb och fick 11!!! Jag jobbade, trivdes och hade jättekul men orkade inte heltid hur mycket jag än ville. Så det fick bli till att rannsaka sej själv och göra en budget. Hur mycket MÅSTE jag jobba för att överleva och hur mycket ORKAR jag jobba? Jag konstaterade att en halvtid, ca 25-30 timmar skulle funka och har jobbat så sen dess.

Nu när Martin och jag jobbar tillsammans tror man ju att man ska orka mer, men det gör jag alltså inte. Den där droppen rann över med den sista klassen. Det irriterar mej ganska mycket att jag inte orkar göra lika mycket som andra. Att jag måste sova middag vissa dagar osv. Men tydligen finns sviterna av den där utbrändheten kvar och jag har inget annat val än att lyssna på kroppen.

Så jag måste klara den här terminen, men sen måste vi nog tacka för oss och avsluta den där sista klassen vi startade. Det är inte själva klassen egentligen, utan mer släpandet av grejer som ställer till det. Vi har inget lager där utan får lasta allt på pirror och ta med varje gång. Vi har olika lokaler varje vecka och det är ganska långt att gå med de där pirrorna. Hade det varit mer medlemmar hade det varit en sak, men nu ger det inte jättemycket tillskott till kassan heller. Jag är helt slut när vi varit där, men hinner varken äta ordentligt eller vila innan det är dax för nästa klass på ett annat ställe. Det är inte värt det helt enkelt.

Ångesten ligger över mina axlar. Vi har ju åtagit oss detta, då kan man ju inte bara ge upp. Man gör inte så! Men jag kanske måste göra just så för att orka och för att vara en bra mamma, matte och allt annat som faktiskt är viktigare i mitt liv. Ibland måste man tänka på sej själv. Om inte jag tar mej själv på allvar, vem ska då göra det? Om inte jag lyssnar på min kropp, vem ska då göra det? Å vem tackar mej om jag brakar ihop igen...? Inte är det våra medlemmar!

Men det är klart att jag önskar att jag var som "alla andra" som orkar jobba heltid och som gillar det. Men jag är jag och jag är inte som alla andra. Jag är bara jag...

.