Klumpen i magen hade blivit mindre och vi började förstå vad som hänt. Då kommer nästa besked... Junior kommer hem efter träningen och säger något obegripligt. Jag frågar vad han snackar om och han säger "Pappa K är död". Jag reagerar precis som han gjorde i fredagsmorse "VA?". "Pappa K är död, han trillade och dog... eller nåt sånt. Idag tror jag, så ingen vet än vad som hänt" "K som i... Han?" Mmmm
Jag sjunker ner i trappen och frågar mej vad som händer. Natten till fredag får vi alltså veta att en av mina närmaste väninnor förlorat sin son. Nu får vi veta att Juniors simkompis och nära vän har förlorat sin pappa. Pappa K som vi träffade för bara någon vecka sedan och som var glad och såg hur frisk och välmående ut som helst. Pappa K som vi träffat på varenda simtävling sedan 11-12 år tillbaka. Som är lika gammal som jag...
En familj till i kris. En familj till som ska orka ta sej igenom en begravning och sorg. En gång till står vi brevid och kan inte göra mycket annat än att bara finnas till. Å där nånstans sa min kropp ifrån. Sömnbrist, mysko mattider och annat har satt sina spår. Idag sitter jag med ONT i halsen och kan knappt prata. Jag har massor att göra, men ska nog bara ta det lugnt och dricka hinkvis med te. En sak måste jag dock göra: kolla läget med min pappa. Han är sjuk, på ett sätt som min mamma inte sett tidigare. Så jag måste kolla upp honom också, även om det bara blir via telefon eller sms. Inget mer får hända nu.
Helst vill jag samla alla barnen hos mej. Lilla M lovade att komma så fort det går. T är ju i USA, så det är en omöjlighet. Men Stora M borde gå att få hit. Vill ha alla hos mej nu, krama om dem och känna att de är ok. Det är lite jobbigt just nu...
.
Mitt liv som fd ensam mamma, numera gift med en 2-metersman, två vuxna grabbar och en galen men väldigt charmig hund. Här blandas allmänna funderingar med en hel del hälsa, härliga resor och livet i stort. Jag driver även livsstilsmagasinet Du i Fokus (duifokus.se) En salig blandning alltså...
>Kramar om<
SvaraRaderaFör inte allt för många år sedan hade vi i min familj 4 dödsfall i släkt o vänkrets på kort tid, ett var kanske väntat de andra inte. Den sista då begravdes på dagen 2 månader efter det att den första avlidit..... Samma morgon som den tredje begravdes ringde mamma o berättade att min faster, som jag sett 2 månader tidigare, hade avlidit, då skrek jag o sa att nu räcker det...... Hur jobbigt det än är så tar man sig igenom det hela men det kändes...
SvaraRaderaDet är fruktansvärt allt som händer omkring oss. Var rädd om dig så du inte blir sjuk själv. Många varma kramar Jill
SvaraRaderaVar rädd om dig! Jag vet att det är svårt, men du måste tänka på dig själv först!
SvaraRaderaKram
Tack alla ni för snälla kommentarer!
SvaraRaderaÅ Malde: jag tänker faktiskt på mej själv, väldigt mycket just nu. Skulle aldrig kunna leva med mej själv om jag inte ställde upp för dej och familjen.