Hur hanterar man att ens barn dör? En bloggkompis som jag haft kontakt med i flera år har precis förlorat sin son i cancer. Även hon själv har cancer, ms och en del annat - så hon vet ju hur grymma sjukdomar kan vara.
Cancer är en elak sjukdom som tar liv både av gamla och unga. Den har ingen barmhärtighet eller urskiljning. Känns nästan som ett lotterier, där enbart turen ger en ny chans.
Jag har ingen aning om hur jag skulle klara att något av barnen tog ifrån mej på det sättet. När Senior blev misshandlad i skolan och jag fick veta det, slets hjärtat ur kroppen på mej. När jag sedan fick se honom blev jag förbannad på förövarna. Blir det likadant när en sjukdom är iblandad? Blir man först chockad av beskedet och sen förbannad på sjukomen? Jag vet inte, jag vet bara att det måste vara det värsta man kan vara med om. Det är inte meningen att föräldrar ska begrava sina barn.
Jag hoppas att jag aldrig får veta hur det känns...
.
Mitt liv som fd ensam mamma, numera gift med en 2-metersman, två vuxna grabbar och en galen men väldigt charmig hund. Här blandas allmänna funderingar med en hel del hälsa, härliga resor och livet i stort. Jag driver även livsstilsmagasinet Du i Fokus (duifokus.se) En salig blandning alltså...
Hejsan, halkade in här. Hela jag ryser då jag läser ditt inlägg. Så fruktansvärt, så fruktansvärt att man inte ens vill tänka tanken och än förlika sig med den...Må gott.
SvaraRaderaNä, Marlene, man hoppas det aldrig ska hända, och som du nog vet, så var mitt minsta barn på väg att dö, men räddades av en donator. Så jag har "smakat" på det, det var gräsligt, fruktansvärt, ett stort svart moln fanns omkring mig hela tiden. Det är nu 17 år sen, barnet lever och mår relativt bra.
SvaraRaderaKramkram. Här har vi ont. Inte roligt stå bredvid. Kram igen. G
Kul med nya läsare! Du är välkommen hit Ellinor :-)
SvaraRaderaGeddan: Usch ja! Jag vet vad ni varit igenom och vad som händer nu. Ta hand om er!