En känsla av saknad

För ganska precis 9 år sedan (12/8-00) dog min bästa kompis. Idag fick jag en sån där känsla av saknad som man kan få ibland. Trots att det är så länge sen och jag för länge sedan sörjt färdigt, så kände jag idag att jag ville ringa henne och bara prata.

Jag ville berätta om allt som hänt mej under de senaste åren och jag vet att hon skulle vara så glad för min skull. Men det kan jag ju inte... så det får bli en blogg istället...

Eva och jag träffades när Senior och hennes S var små, bara något år. Av en slump, men det var ändå meningen, för vi blev riktiga konpisar. Vi pratade om allt och när jag skilde mej stöttade hon, när hon skilde sej stöttade jag. När jag träffade min dåvarande särbo var hon glad för min skull och när hon träffade sin blivande man, var jag glad för hennes skull. När hon blev riktigt sjuk ringde jag hennes läkare, trots att hon hotat med att säga upp bekantskapen om jag gjorde det. Min trots räddade hennes liv den gången... Och hon slutade inte prata med mej, jag fick tom vara värdinna på hennes bröllop.

När jag fick dödsbudet stannade världen. Det var nog det värsta jag varit med om och jag trodde aldrig att tårarna skulle ta slut. Lilla S var bara 6 år och stod nu utan mamma och en frånvarande pappa. Vad skulle hända med henne? Kunde jag ta henne? Det var många frågetecken som skulle rätas ut mitt i sorgen, då hjärnan funkar som sämst. Jag och Evas nya man rensade ur hennes saker. Hur rensar man ut en människa? Ett helt liv? Privata saker som jag inte ville att någon skulle se eller röra runt i. Det tog många dagar, men var en bra terapi. Hennes nyblivna man (de hann bara vara gifta 3 månader) och jag pratade mycket och lärde känna varandra otroligt bra de här dagarna. Han bodde delvis hos mej för att slippa vara ensam. Allt var upp och ner, men på något vis tog vi oss igenom tiden fram till begravningen.

På begravningen skulle jag sjunga, men det insåg jag ganska snart att det skulle jag aldrig klara. Jag höll tal istället, anekdoter om allt vi varit med om. Runt Eva hände väldigt mycket hela tiden, både roliga och mindre roliga saker. Det gick bra även om tårarna strömmade nerför mina kinder under hela talet. Jag går aldrig på begravningskaffe, tycker inte om det helt enkelt - men den här gången var jag tvungen eftersom jag hade varit med och arrangerat begravningen. Jag kommer ihåg att jag satt där och petade i någon form av snitt eller nåt. Jag såg på S som såg så ensam och sårbar ut.

Det gick ändå bra för S. Hon fick så småningom bo hos sin morbror och hans familj. Ett kärleksfullt hem som gav henne allt hon behöver både känslomässigt och materielt. Det tog ett tag innan vi kunde umgås med henne naturligt igen, men numera träffas vi och hon känns som en extra unge i mitt hjärta. Imorrn kommer hon hit och firar Senior som fyller 16, de är jämngamla och har känt varandra hela livet. Vi kommer prata lite om Eva, då brukar hon krypa ihop tätt intill mej och mest lyssna. Hon vill gärna att jag berättar om hennes mamma, själv kommer hon inte ihåg så mycket. Brukar vara en mysig pratstund.

Just idag är saknade stor. Imorrn när jag sitter där med S kommer den vara ännu större. Men det är väl som det ska vara; kära vänner ska man både sakna och minnas. Jag önskar bara att hon fått uppleva S som stor, duktig och ung vuxen. Att jag fått berätta om min lycka. Men hon kanske är med oss på något sätt ändå. Hon kanske sitter där uppe och tittar ner på oss? Vad vet jag? Vad vet man om döden när man inte har någon tro? Jag vet bara att hon inte finns och det stör mej!

.