Varför känner jag mej så lat och gör det till något negativt?
Jag har semester. Då ska man ta det lugnt och ladda inför den långa vintern och mycket jobb. Eller? Kanske ska man passa på att göra allt man inte hinner: städa, tvätta fönster, ut och jogga, måla hus, laga något, bygga något, hälsa på den och den osv osv.
Jag är uppfostrad med att "den som inte gör något konstruktivt är lat". Även om det är semester. Att ligga i solstolen och läsa är slappt. Att gå en lång promenad med hunden är godkänt, men lite av smitning. Kör du en tvätt samtidigt så kan det vara ok... Men att göra absolut ingenting flera dagar i sträck - det går inte! Då är man lat, även om man jobbat 70 timmar i veckan innan man gick på semester.
Det är sååå svårt att ändra de här tankarna! Igår stod Martin i köket IGEN och både lagade vår mat och städade upp efter oss efter maten. Jag slog armarna runt honom och bad om ursäkt för att jag inte gör något utan bara latar mej hela tiden. Han säger bara "va bra, fortsätt med det". Men det är ju så svårt att ta det lungt (som jag hellre kallar det) utan dåligt samvete. Jag hör i skallen "Du är LAAAT, du borde göra något". Å då är det svårt att koppla av helt och hållet.
Jag vet inte hur jag ska få ett annat tänk. Vet bara att jag måste för att kunna koppla av helt. Tips någon?
.
Mitt liv som fd ensam mamma, numera gift med en 2-metersman, två vuxna grabbar och en galen men väldigt charmig hund. Här blandas allmänna funderingar med en hel del hälsa, härliga resor och livet i stort. Jag driver även livsstilsmagasinet Du i Fokus (duifokus.se) En salig blandning alltså...
Du måste bestämma dig för om du lever ditt liv, efter dina normer - tillsammans med din familj och tillsammans med dem skapar bra förutsättningar för er -- eller --lyssnar på dina föräldrar.
SvaraRaderaSå enkelt och jättesvårt är det.
Jag tycker att det låter väldigt hårt att man kallar någon lat som har semester. Att någon "smiter" när man är ute med hunden.
Dina föräldrar är helt inne på att man är älskad för det man gör-inte den man är. Om du har svårt att befria dig från de dumheterna så koncentrera dig åtminstone på att inte skapa överpresterande barn som bara tror att de duger om de "gör".
Försök att tänk på vem du är. Titta på dig själv. Utan att ens snudda vid vad du gör. Visst duger väl du? Precis som alla andra. Odla bilden av dig, som du är. Inte bilden av en hög presterande dotter till föräldrar som missar något väldigt väldigt väsentligt.
Stor kram
Åsa
Tack för de orden Åsa. Jag försöker verkligen bekräfta mina barn och närmaste för vilka de är och tror att jag lyckas ganska bra. Om jag duger? Njae... ibland kanske...
SvaraRadera