onsdag 31 januari 2018

Ni måste se Gentlemannen!

Teatersäsongen har börjat och vi har sett lite av det som precis kört igång. Förra veckan såg vi bla Heisenberg på Scalateatern och Gentlemannen på Oscarsteatern. Bägge är sevärda, men jag vill berätta mer för er om Gentlemannen för den var outstanding!

Gentlemannen är en musikalkomedi i Monty Python-stil kan man kanske säga. Det anmärkningsvärda är att Henrik Dorsin spelar åtta olika gubbar och alla blir mördade på olika sätt. Han är helt briljant och så otroligt proffsig! På scen finns även Emmi Christensson som spelade Christine i Phantom of the Opera, dramatenskådisen Andreas T Olsson, musikalstjärnan Sara Jangfeldt och Suzanne Reuter. En otroligt bra kombination av skådespelare som alla lyfter föreställningen och gör den till det den är.

Det hela handlar om Monty som iom sin mors död får veta att han är arvtagare till en rik släkt. När han börjar kika närmare på den nya släkten ser han att han bara är några grenar bort från ett fett arv, de där grenarna kanske går att göra sej av mej... sen börjar en härva av mystiska dödsfall och en ny släkting som kommer närmare och närmare arvet. Åsså är det lite kärlek och svartsjuka på det, så är hela storyn lixom komplett.

Dorsin är så otroligt bra! Ja, de andra också - men det är lixom Dorsin som märks mest och är riktigt imponerande. Man skrattar högt mest hela tiden och tiden går så otroligt fort. Tempot är högt, dekor och skådespelare far fram och tillbaka och Dorsins alla kläd- personlighets- och könsbyten går ofattbart snabbt. Replikerna är många och rappa och alla på scen ser ut att ha så otroligt roligt!

Vi älskade Gentlemannen och alla vi hittills har pratat med har också höjt den till skyarna. Det är en perfekt föreställning att ta med barnen till teatern för första gången, om de är iaf 7-8 år och äldre. En föreställning att se med hela familjen utan att den för den saken skull är en barn - eller familjeföreställning utan mer vuxenteater. Sånt som mina barn hade älskat när de var små. Mina barns teaterdebut var med Aftershave på Cirkus som 6-7-åringar, de var helt saliga  :-)

Vill du skratta och ha en riktigt rolig kväll, se Gentlemannen! Behöver du en bra present; ge bort biljetter till Gentlemannen. Detta kommer att bli vårens skrattfest, det måste bli det - det finns lixom inget annat alternativ. Se den!

måndag 29 januari 2018

Matsedel v 5

Januari är över och vi går in i årets kortaste månad. Februari är nog även årets tråkigaste månad... så det är ju tur att den är kort. Men det är också sista vintermånaden, sen ska alltså våren vara på g. Me like!!!

Förra veckan var det fullt ö och det syntes på vågen, lite plus blev det allt. Men men, det räknade jag med och jobbar snabbt bort igen. Nu har jag återigen kunna träna ordentligt, även om svanskotan och ryggen fortfarande gör lite ont så är det uthärdligt. Nu vet jag att inget är trasigt utan att musklerna tog smällen och det känns iaf lite bra.

Det händer kul grejer även denna vecka! På onsdag sitter jag i publiken på finalen av Svenska Biggest Loser. Då är det även min födelsedag, som jag alltså väljer att fira i en tv-studio. Och på lördag firar jag och min älskade man att han har stått ut med mej i hela tio år! Att stå ut med honom är inte så svårt, det är nog värre att stå ut med mej faktiskt...

Här är veckans matsedel med kalas och allt!

Måndag: Pasta med bönröra 2 SP Flex plus pasta
Tisdag: Krabb- och räkgratäng 7 SP Flex
Onsdag: Örtfylld kyckling 3 SP Flex plus ris
Torsdag: Snabb kasslergratäng 6 SP Flex
Fredag: Broccolipizza fr 10 SP Flex för hela!
Lördag: Lasagne 6 SP Flex
Söndag: Fläskfilegratäng med granatäpple 6 SP Flex plus ris

Å eftersom det är min vår årsdag på söndag så blir det även efterrätt till kärleksmiddagen: Marängrulle med hallonfyllning 6 SP för hela

Alla rätter utom pizzan passar toppen till matlådan, så passa på att laga mycket av allt! Ha en riktigt fin vecka  :-)

lördag 27 januari 2018

Hur påverkas du av stress?

Den här veckan är alltid den stressigaste på året. Det är samma sak varje år... flera födelsedagar inom närmaste familjen och teatersäsongen sätter igång. Jag vet ju om detta och försöker att planera och förbereda så mycket jag kan, ändå blir det paj. Jag klarar helt enkelt inte stressen.

Man kan bla läsa: "Under stress så reagerar vi på flera olika sätt - kroppsligt, kognitivt (tankar), känslomässigt och beteendemässigt. Hur reaktionerna uttrycks är till stor del relaterat till hur lång tid vi utsätts för den stressutlösande situationen. Den omedelbara stressreaktionen kan ses som kroppens alarmsystem (den s.k. fight-flight responsen). Alarmet aktiveras så fort du känner dig arg, hotat eller utmanad. När larmet går utsöndras hormoner som utlöser en serie fysiologiska förändringar i kroppen, som syftar till att maximera tillgången på energi i kroppen."

Vid långvarig stress kan vi bli väldigt sjuka, vilket jag blev 1998. Sedan dess klarar jag inte ens kortvarig och akut stress, min kropp går totalt i baklås, vilket hände i torsdags. Veckans första tre dagar klarade jag utan problem. Jag tränade på måndagen och onsdagen och kände att kroppen var på g, tom svanskotan kändes bättre. Torsdagförmiddag gick också bra, sen började det... jag tog fel på dag och kom till en lunch en vecka för tidigt. Jag hittade inte rätt till stället jag sedan skulle till (trots GPS), utan gick vilse och fick en promenad på 6-7 km innan jag kom rätt och då var det Martin som fick hjälpa mej via telefon. Efter detta var jag både helt slut i fötterna (klackar), trött i huvudet, ledsen och med så hög puls att jag trodde att hjärtat skulle hoppa ur kroppen på mej. Å då hade jag två grejer kvar att göra innan jag kunde gå hem och kollapsa.

Dagen efter funkade ingenting! Jag skulle träna, men orkade inte ens klä på mej. Jag klarade inte att tänka en hel tanke, orkade knappt stå upp innan lunch, kunde inte formulera ord och visste knappt vad jag hette. Jag låg med hunden i soffan och glodde på tv fram till lunch, då tog jag en matlåda ur frysen och sen orkade jag klä på mej. Efter en hyfsat lång promenad med hunden kunde jag sätta mej vid datorn en liten stund och få ihop ett blogginlägg, men oj så många stavfel det var. Tur det finns rättstavningsprogram... Å där nånstans skulle jag börja snygga till mej för kvällens program. Vi skulle fira mammas 75-årsdag på Golden Hits. Massor med folk, massor med ljud, massor med ljus...

Men det gick bra! Jag visste att detta var det sista jag skulle göra (idag firar vi henne hemma) och att jag sedan skulle få vila flera dygn. Nu har jag inget bokat förrän på tisdagmorgon, och jag hoppas orka ta mej till gymmet på måndag. Enda gången jag inte tränar är när kroppen tydligt säger ifrån och det gjorde den i fredags. Annars är det #fuckinggördetbara som gäller.

Jag vet att jag inte klarar stress särskilt bra längre och har anpassat mitt liv efter det, men ibland blir det ju paj ändå och det vet jag också. De flesta andra stressar, blir trötta, vilar och orkar köra igen. Jag vilar, förbereder mej, stressar, kollapsar, vilar, vilar, vilar men blir ändå aldrig helt ok igen... så är det. Så blir man när man varit utsatt för långvarig stress och gått in i väggen rejält. Hjärnan orkar inte ta in information och stänger av, kroppen lägger av. Har man dessutom fibro och hypotyreos i kombination med detta (eller som resultat av stressen) blir det ännu värre.

Jag vet hur jag reagerar och påverkas av stress. Hur är det för dej? Lyssnar du på din kropp?


fredag 26 januari 2018

Matka - Nordens största resmässa

Rwandas monter
Det har gått i ett senaste veckan. Jag har knappt hunnit sitta ner, ännu mindre sitta ner och skriva i lugn och ro. Lugn och ro måste jag nämligen ha när jag skriver, annars blir det bara en massa svammel. Jag ligger alltså efter med en massa spännande saker som jag vill berätta om. Vi börjar med Matka!

Förra onsdagen drog jag iväg till Helsingfors efter några timmar på Formex. Från mässa till mässa lixom... 16.45 lämnade Silja Symphonie Värtahamnen, vi var 100 resesugna skribenter, bloggare, journalister och resebyrårepresentanter som såg fram emot ett par spännande dygn tillsammans. Jag kände kanske tio stycken innan jag klev ombord, när jag klev av på fredagen kände jag betydligt fler!

De flesta åkte i par med en kollega, vän eller partner - jag åkte ensam. Det är helt ok för mej att åka ensam, även om det är roligare med sällskap - särskilt om Martin är med. Men nu var han tvungen att jobba, så det fick bli så här. Redan vid välkomstdrinken hittade jag folk jag kände, några som vi reste till Finland med i somras. Lite senare vid middagen träffade jag ytterligare en från den resan, Peter, som jag sedan skulle tillbringa större delen av resan med. Peter är resejournalist och ett riktigt reseproffs. Han har varit över hela världen och bla både skrivit och fotat för National Geographic. Han tar fantastiska bilder och hade nyligen två hela uppslag om Sidney i DN. Peter är inte bara otroligt bra på det han gör, han är dessutom väldigt trevlig och generös.

Peter och Björn
Det föll sej rätt naturligt att jag höll mej till honom och hans kompis Björn. De reser ofta tillsammans och är goda vänner, nu släppte de in mej i sin lilla gemenskap. Jag vet inte om det har med saken att göra, men bägge har fruar och är typ 20 år äldre än mej. Det kanske låter udda, men jag kommer oftast bra överens med äldre män och de brukar gilla mej. Så de blev mina "gubbar" och vi hade så roligt och det blev alldeles försent bägge kvällarna.

På torsdagsmorgonen var vi framme i Helsingfors och blev bussade till mässhallarna. För mej är det enklast att gå ensam på en mässa, då kan man bestämma själv vem man vill prata med och hur lång tid man vill titta på olika saker. Så jag sa bye bye till gubbarna och traskade iväg. Tydligen är Matka Nordens största resemässa med sina nästan 100 utställande länder. Jag hade träffat flera av de olika representanterna på en annan mässa i Stockholm nyligen, så jag passade på att uppdatera de kontakterna lite. För mej handlar det mest om att hitta nya spännande resmål att skriva om och därför hitta nya bra kontakter. Jag hittade några riktigt spännande, vi får väl se vad det kan leda till...

När jag sett det jag skulle mötte jag upp Peter igen vid Italiens monter, där vi bägge fick en pratstund med Anna som vi båda två rest med tidigare. Så gick bussen tillbaka till båten och det var dax att vända fören mot Stockholm igen. Vår resa tillbaka började med varsitt glas champagne som gubbarna tyckte att vi var värda efter att ha gått massor under dagen. Sen blev det en tur i taxfree innan middagen. Vi satt länge och åt och pratade. Flera satte sej vid vårt bort och vi hade så himla trevligt. Efter maten gick vi till nattklubben, där finns en bar bakom scenen och där kan man faktiskt höra vad man säger till varandra. Det var tydligen ingen annan som hittade dit för vi var alldeles ensamma där, så där satt vi och pratade om precis allt hela kvällen.

Peter och Jag förra sommaren
Jag uppskattar verkligen samtal som de jag hade där på båten. Här sitter jag med 71-årig Björn som varit VD på ett skitstort företag och haft med alla möjliga auktoriteter att göra. Han berätta generöst om sitt liv, ger mej råd och tips för mitt fortsatta liv. Precis som Peter som är gör som är några år yngre än Björn. Peter är även villig att försöka hjälpa mej att sälja några av mina texter och vill att vi ska ses då och då för att uppdatera varandra på det som händer. Två män, bägge framgångsrika, som inte har ett dugg med mej att göra men som ändå vill göra något för mej. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga utan blir bara så otroligt tacksam. Det brukar vara jag som hjälper folk, inte tvärtom. Jag kan säga att detta gjorde hela min resa! De där timmarna tillsammans med mina fina "gubbar" var de allra bästa och jag hoppas jag får fler såna kvällar.

Detta är nätverkande när det är som bäst! Å det var där på båten som jag knöt några av de bästa kontakterna som jag hoppas ska leda till roliga möten och projekt. Jag hoppas förstås också att jag kan hjälpa någon i min tur. Å så verkar det faktiskt bli... Peter är inte jättehaj på den digitala världen, men det kan ju jag hjälpa honom med! Kanske kan vi göra något tillsammans? Vi får väl se  :-)

måndag 22 januari 2018

Matsedel v 4

För oss är detta årets svåraste vecka när det gäller mat och stress. Vi har fem födelsedagar (inom närmaste familjen, vara en 75-åring) på tre veckor, dessa firas på fredag (och förmodligen lite även på lördag och söndag). Vi ska på teater nästan varje kväll eftersom allt kör igång den här och nästa vecka och det är även fashionweek med några riktigt intressant pressdagar. Så nu gäller det att planera!

När det är stressigt försöker jag att prioritera sömn. Får jag bara ta en tupplur mitt på dagen eller sova ordentligt på natten, så brukar jag fixa det. Jag försöker också att inte ha några tidiga frukostmöten, utan sover tills jag vaknar av mej själv och åker då och tränar direkt efter en snabb frukost. På så sätt får kroppen sitt och den där endorfinkicken av träningen gör mej piggare och mer fokuserad.

Den här veckan försöker jag att sköta maten, men är väl medveten om att det inte kommer att bli sådär jättebra. Men vet ni? Det gör ju faktiskt inget i längden att en vecka blir skit, så länge inte resterande 51 veckor blir det. Vi gör så gott vi kan och kör upp på banan igen så snabbt vi bara kan.

För att inte förvirra nya Viktväktare anger jag numera bara SP Flex efter rätterna. Ni som fortfarande använder gamla SmartPoints (utan Flex) kan hitta recept HÄR, ni som fortfarande använder ProPoints hittar recept HÄR. Alla kan alltså fortfarande hitta recept som passar, men from nu koncentrerar jag mej på nya SP Flex. Ni som inte följer Viktväktarna, behöver inte titta på SP alls  :-)

Här är veckans matsedel:

Måndag: Pasta med spenat & fetaost 3 SP Flex plus pasta
Tisdag: Potatis- och tonfiskgratäng 6 SP Flex
Onsdag: Parmesangratinerad kyckling fr 3 SP Flex
Torsdag: Cannelloni med kasslerfyllning fr 7 SP Flex
Fredag: Snabblagade curryräkor 1 SP Flex plus pasta
Lördag: Lättlagad potatiskaka med kycklingfilé 5 SP Flex
Söndag: Moussaka 3 SP Flex

Å bara för att vi firar en massa födelsedagar, får ni en januaribonus: Mufflor fr 4 SP Flex plus tillbehör.

Om veckans matsedel kan man väl säga att tonfiskgratängen, curryräkorna, potatiskakan och moussakan passar till matlådor dagen efter och att ha i frysen. Potatiskakan passar till allt! Den måste ni verkligen testa, vi har den istället för potatisgratäng numera. Moussakan kan jag tjata ihjäl mej om, det är min favoriträtt och så himla bäst att ha i frysen. Såååå gott!!! Vill ni inte ha den vegetarisk kan ni ta köttfärs eller kycklingfärs istället. Använd quorn om ni vill hamna på lägsta SP.

Ha nu en riktigt fin vecka, det ska vi ha!


lördag 20 januari 2018

Hur funkar Viktväktarna?

Jag får frågor nästan varje dag om hur Viktväktarna fungerar och om man verkligen går ner i vikt. Den vanligaste kommentaren är "Jag måste verkligen banta. Hur snabbt kan jag gå ner 20 kg?" Jag har mina standardsvar förstås...

Vi kan väl börja med att konstatera att Viktväktarna funnits i Sverige mer än 40 år och alltså är hyfsat etablerade. Kostprogrammet testas noga på flera tusen personer inför varje uppdatering och man utgår självklart från den senaste forskningen, det är därför man uppdaterar med några års mellanrum. Den som blir förbannad och tror att man uppdaterar bara för att sälja nya produkter är alltså lite fel ute. Vi vill väl alla ha det bästa, mest effektiva och mest hälsosamma kostprogrammet - eller? Då måste man ju följa med i utvecklingen.

Om vi återkommer till den där kommentaren som jag då brukar få och mitt svar på denna. Jag brukar säga att är det banta man vill göra så ska man inte ta Viktväktarnas hjälp eftersom vi inte sysslar med sånt. Den som bantar kanske lyckas gå ner några kilo, men går oftast upp dem snabbt igen och lägger även på sej lite till. Viktväktarnas idé är att ändra livsstil och byta ut dåliga rutiner mot bättre. Vi äter oss ner i vikt. Det finns inga förbud, bara rekommendationer. Det kommer förmodligen inte att gå lika snabbt som tex en banandiet eller kålsoppemetod, men det blir mer hållbart i längden och man mår bättre på vägen.

Med Viktväktarna får man äta allt, men inte alltid. Varje livsmedel har ett sk SmartPointsvärde och när man blir medlen får man veta hur många SmartPoints man ska äta per dag. Vill du äta pizza så kan du alltså göra det, men då blir det svårt att få plats med något annat den dagen... Jag har 23 dagliga SmartPoints att äta, plus 28 extra att fördela som jag vill under veckan. En pizza är 54 SmartPoints... Martin har 43 dagliga och 42 extra, han kan alltså äta hela den där pizzan medan jag får lämna kanten eller nåt sånt  :-)

SmartPointsen räknas ut med hänsyn till din vikt, längd, ålder och kön. Män har ofta mer SmartPoints än kvinnor eftersom de behöver mer energi. Trots att män får äta mer så går de oftast ner snabbare i vikt än kvinnor. Ibland är livet väldigt orättvist! Hur många SmartPoints man har får man alltså veta när man blir medlem.

Man kan vara medlem enbart online eller som sk all-inclusive, vilket innebär att man betalar lite mer men då även får hjälp av en egen coach och kan besöka en lektion en gång i veckan där man väger sej (ej offentligt) och får nytt material varje vecka. Detta är absolut bäst enligt mej! Här finns expertis från utbildad personal och man får även tips och råd från andra medlemmar. Många blir bekanta och en del skapar egna små sammankomster mellan lektionerna. Undersökningar visar att den som går i klass får bästa resultat.

Hur snabbt går man ner då? Det är väldigt olika. En hälsosam viktnedgång är upp till ett halvt kilo i veckan. Då hänger både skallen och hudkostymen med på ett bra sätt. Att skallen hänger med är väldigt viktigt, det är nämligen det som gör att vi inte går upp i vikt igen när vi kommit i mål. Går man ner väldigt mycket, väldigt snabbt kan man även få problem med gallan, yrsel, mensen kan utebli och man kan få mycket löst skinn som kan ställa till med nya problem i form av skav och eksem. Så ta det lilla lugna, det är lixom bäst så. Jag snittade mindre än ett hekto i veckan under hela min viktminskning, Martin snittade mer än ett kilo. Bägge kom i mål - vem tror ni har lättast att hålla vikten...?

Det Viktväktarna är helt unika med är att om man går i klass kan man bli sk Guldmedlem. Det innebär att du gå ner till normalvikt (under bmi 25) och sedan går jämnviktsprogrammet (6 vägningar). Då blir du Guldmedlem och får sedan gå gratis resten av livet, så länge du kommer minst var tionde vecka och har gått upp max 2 kg. Du får ta del av allt material och alla uppdateringar helt gratis! Men detta gäller alltså bara om du går i klass och appen som de flesta har som hjälpmedel ingår inte i Guldmedlemskapet.

Jag skrev in mej på Viktväktarna i augusti 2000 och började jobba där på våren 2001. Jag är fortfarande kvar som Guldmedlem men jobbar inte längre där. Men programmet är så bra och blir efter så lång tid ett naturligt sätt att leva att både jag och Martin lixom bara fortsätter av gammal vana. Det var ju på Viktväktarna vi träffades, han 60 (!!!) kilo lättare - jag 12. Vi är de första att säga att Viktväktarna fungerar! Det är ingen bantningsmetod, utan ett sätt att leva. Det kanske inte går snabbt, men är hållbart.

Det är därför vi gärna hittar på nya recept och anger dem med SmartPoints, så alla ska se vilken god mat man kan äta även om man vill (eller behöver) gå ner i vikt. Det är inga konstigheter - bara god mat! Ni hittar alla våra recept HÄR och mina veckomenyer HÄR. Å känner du att detta kanske är så intressant att du vill veta mer, kolla om det finns klasser i din närhet eller bli medlem, så kollar du HÄR.

För både Martin och mej blev det ett helt nytt liv med Viktväktarna. Vi hittade ju varandra!

torsdag 18 januari 2018

18 dagar sedan nyårslöftet

Drygt halva januari har passerat och det är 18 dagar sedan en del av er gav nyårslöften av olika slag. De allra flesta har lovat att träna mer, gå ner i vikt eller att sluta röka. Hur har det gått då?

Jag är en av dem som alltid lovar samma sak, det gör jag å andra sidan varje dag året om - så jag kallar det inte ens för nyårslöfte. Mitt eviga löfte till mej själv är att bli snällare mot mej själv. Det kan man lixom aldrig bli för bra på. Det är inte så lätt att hålla! Men det går bättre och bättre.

Efter två veckor är det fortfarande ganska enkelt att hålla sin nya inriktning, iaf om det handlar om viktnedgång och träning - det nya livet ger fortfarande synliga framsteg och har inte krånglat till sej så mycket i vardagen än. Handlar det nya livet om att sluta röka, så blev det förmodligen knepigt bara efter några timmar...

Men redan om ett par veckor så kommer man möta på motstånd. Framstegen är inte lika synliga, man kanske blir sjuk, stressen kommer krypande och det börjar helt enkelt bli tråkig att göra en massa uppoffringar. Men måste man det då? Göra uppoffringar alltså. Jag tycker kanske inte det, inte så stora iallafall.

De allra flesta av oss kör igång vårt nya liv i 180 och gör förändringar på alla fronter. Man tar bort livsmedel och lägger till träning sju dagar i veckan. Klart det inte håller! De livsmedel man tar bort är ofta det man tycker mycket om (det var kanske därför man gick upp i vikt) och tränar man mycket från att ha varit helt stillasittande så kommer sjukdomar och skador som ett brev på posten (inte postnord). Livet trasslar till sej och man tappar gnistan.

Mitt knep är att ta små steg. Att göra små förändringar, inte ändra allt på en gång. Föra in det nya livet i det gamla och byta ut dåliga vanor mot bättre. Att börja med vardagsmotion tills den blir en vana, ta lite längre promenader, lite raskare och till slut kanske man tom vågar sej på att börja jogga lite. Vill man bli snabbare och hålla sej skadefri, kanske springa lopp, då behöver kroppen muskler så man kanske vågar sej iväg till gymmet. Jag ser det på lång sikt, nästa nyår kanske ni kan kalla er för löpare?

Jag brukar säga att vi äter oss ner i vikt och tränar för att orka bli äldre. Maten är avgörande när det gäller att gå ner i vikt, det visar varenda undersökning. Man måste ligga på ett underskott för att släppa vikt. Men tränar man mycket och då menar jag MYCKET, så behöver kroppen mer energi - annars förbränner man muskler och det är ganska dumt. Då gäller det att äta lite mer och smart. Detta kan man prata med en PT om, eller kolla in vad Olga (Mammafitness) säger.

Många säger att de tappar motivationen och har svårt att hitta motivation. Jag anser att motivation inte finns utan bara är ett hjärnspöke. OM motivationen var så viktig, så skulle många aldrig gå till jobbet... Det jag menar är att vi går till jobbet oavsett hur roligt eller tråkigt det än är, det ska lixom bara göras. Vi gör det bara! Precis så är det med vikten eller träningen också, eller för all de allt vi gör! Mitt mantra är: Fucking gör det bara! Det är lixom bara att köra på, utan att tänka. Så småningom går det automatiskt.

Med mina knep och sätt att tänka rasar man inga 2-3 kilo i veckan, men man står ut i längden. Å det är väl det vi vill? Vi vill ju inte gå ner snabbt och sen gå upp allt igen. Vi vill väl gå ner och sedan hålla den nya vikten, eller hur? Bragden är inte att gå ner snabbt, utan att orka hela vägen in i mål och sedan stanna där.

Så hur går det för er? Kommer det vara sista gången ni började om?

onsdag 17 januari 2018

Mina fem favoritländer!

Min pappa var pilot, flyglärare och hade eget flygplan. Mitt ex är elektriker på SAS. Min fd svärfar var instruktör på SAS. Jag har gått Turism- och Reseliv. Förutsättningarna för att resa har funnits och utnyttjats väl.

Jag har rest mycket. Ju mer man reser, desto mer vill man se. Tycker iaf jag. Min bucketlist är i stort sätt avklarad, men visst finns det ställen kvar som är intressanta. Imorrn är jag i Finland på en gigantiskt resmässa med hundratals utställare från hela världen. Där hoppas jag få nya uppslag och idéer på platser att resa till och skriva om. Men just nu tänkte jag ge er mina fem favoritresmål i världen. Är ni med!

1. Egypten!
Egypten har allt! Vita stränder, azurblått vatten, god mat och massor av spännande historia och kultur. Många avstår från att åka hit pga oroligheterna i Kairo, men av dessa märks det ingenting nere på badorterna. Vi var till Marsa Alam förra vintern och allt var lugnt och skönt. Egypten har något för alla, den som vill kan dyka eller snorkla och den som vill kan uppleva landets kultur. Jag själv älskar kaoset i Kairo och kulturen i Luxor. Det är kort flygtid, ingen tidsskillnad och i princip solgaranti året om.

2. Gambia
Några kanske höjer på ögonbrynet och undrar varför jag inte sätter mitt andra hemland överst. Men sanningen att säga så finns det inte jättemycket att göra mer än att sola och bada. Om man inte gör som oss förstås och åker ut på landsbygden, kollar in huvudstaden Banjul eller tar en båt och myser på Gambiafloden. Gambia har en ganska obehaglig med intressant historia iom slaveriet. Här finns byn som Kunta Kinte rövades bort ifrån. Ön där man samlade slavarna innan avfärd till resten av världen ligger bara någon timma med båt från huvudstaden. Fördelarna med Gambia är att det är hyfsat nära, ingen tidsskillnad, fantastiska (folktomma) stränder, god mat och solgaranti.

3. Safari i Tanzania
Det häftigaste man kan göra i resväg, alla kategorier! Att befinna sej ute på den afrikanska savannen och stå öga mot öga med en hyena eller zebra är som att vara huvudperson i en naturfilm. Att få se de där mäktiga djuren, livs levande i sin egen miljö är magiskt. Men det är ingen semester! Det är långa dagar i bil, man är dammig och det går dagar mellan duscharna. Därför kan det vara skönt att ta en vecka på tex Zanzibar efteråt. Där är otroligt vackert! Det är långt till Tanzania och dyrt med safari, men värt precis vartenda öre!

4. Sri Lanka
Enda stället i Asien som jag kan tänka mej att åka tillbaka till. Sri Lanka har fina stränder, men även höga berg och tät bush. Det är enkelt att ta sej fram på egen hand och allt är väldigt billigt. Maten är god och människorna supertrevliga. Ett tips är att åka till Pinnawela, där elefantbarnhemmet ligger, så välorganiserat och fint. Man får vara med när elefanterna badar och kela med dem om de vill. Har man tur får man mata elefantbebisarna med gigantiska nappflaskor. Jag skulle kunna åka tillbaka direkt om det inte var det där med tidsskillnad som jag har så svårt med.

5. USA
Här finns allt! Stränder, äventyr, shopping... något för alla! New York är en av favoriterna. Här finns massor att se och man tar sej enkelt fram med fötterna. Sevärdheterna tar lixom aldrig slut, man måste åka hit flera gånger. Till NY åker iaf jag mest för att gå på teater och shoppa. Florida är en annan favorit och då är det förstås stränderna och nöjesparkerna som lockar. Favoriten är Universal Studios! Så roligt att gå runt och tittat på rekvisita från stora filmer och få veta mer om allt. Sea World är en annan favorit, särskilt avdelningen för skadade djur som man hjälper så mycket man kan. Självklart kan man inte lämna Florida utan att besöka Disneyworld, det är ju ett måste för alla åldrar. Jag har även bilat i USA, inte tvärsöver men mitt i och det är ganska häftigt att sitta på punkten på Four State Corner. Enda stället där fyra stater möts.

Jag har numera väldigt svårt med tidsskillnad och blir inte människa på minst en månad efter att jag kommit hem, så jag åker helst rakt ner. Men vi ska nog göra några resor till annat håll också vad det lider... om inte annat har jag ju den där resan till Samoa som hägrar och Martin vill se Japan. Jag läste om ögondroppar eller nåt sånt som skulle underlätta jet-lag, vi får väl be att bli försökspersoner eller nåt...

Hur ser er favoritlista ut? Varför? Har ni också svårt med jet-lag?


tisdag 16 januari 2018

Det värsta man kan säga?

Jag är hemmafru och lever på min man. Det är tydligen något av det värsta man kan säga. Att man inte tar hand om sin egen försörjning får man inte prata högt om, därför gör jag det  :-)

Man ska ha ett jobb, man ska ha en lön, man ska ha ambitioner och sikta på en karriär - annars är man konstig eller kanske tom lat. Det som väljer att göra som jag får vänja sej vid att folk prata om en och tittar snett på en. Jag vet att det är så, det är inget jag inbillar mej. Bekanta vittnar om samma sak. Ja tänka sej va? Vi är faktiskt fler som valt denna udda form av liv och slutat jobba, alldeles frivilligt!

I vårt fall finns det flera skäl till att jag gick hem. Främst var det för att jag har fibromyalgi (kronisk värk) och en sömnstörning och därför behöver ta hand om mej lite extra. Men vi såg också att vi faktiskt klarar oss på Martins lön och varför skulle jag då jaga ett nytt jobb när vi slutade på Viktväktarna? Eftersom vi klarar oss på en lön kan jag göra det jag behöver och vill, som är att ta hand om mej och fixa med bloggen och magasinet. Något vi bägge är väldigt nöjda med.

Jag får ständigt höra att jag är i en beroendeställning, att min pension kommer bli skitdålig och att vi lever ett ojämställd liv. Att min pension blir dålig är det enda som stämmer av detta, men det försöker vi fixa till med två olika pensionsförsäkringar som jag tog som 25-åring. Jag har ju varit hemma med barn i tio år, så min pension skulle bli dålig ändå, men jag och mitt ex var alltså förutseende redan som väldigt unga.

Men jag har faktiskt en inkomst, typ 1000 kronor i månaden. Jag är kontaktperson för en kille i min egen ålder, det har jag varit i säkert 15 år. Ibland lyckas jag även sälja en text eller en bild, men det ger ju ingen stadig inkomst direkt. Ändå känner jag mej inte som om jag är i någon beroendeställning. Sedan dag ett har Martin och jag haft gemensam ekonomi och aldrig tjafsat om vem som tjänar vad och heller inte vem som ska betala vad. Våra pengar är våra gemensamma, så enkelt är det faktiskt.

Vi har bekanta som delar alla utgifter exakt på hälften trots att mannen tjänar mycket mer. Andra har räknat ut procentuellt på öret hur mycket var och en ska betala beroende på inkomst. Damerna i de här relationerna är inte lyckliga, så vill jag inte ha det! De har i vissa fall lånat pengar av sina föräldrar för att kunna åka på semester... Jag ber aldrig Martin om pengar, de sätts in på mitt konto varje månad ändå. Jag sköter hushållet och betalar alla räkningar, med pengarna som han tjänar. Han skulle aldrig drömma om att ifrågasätta hur jag använder dem.

Men jag måste erkänna att jag är en ganska dåligt hemmafru... jag är ju aldrig hemma! Jag ser till att tvättkorgarna är tomma och hemmet hyfsat städat, i övrigt är jag mest ute på äventyr att skriva om. Martin lagar all mat, jag tar hand om trädgården... typ... För oss passar detta arrangemang, varför ska då andra ha så många åsikter om det. Istället för att snacka bakom ryggen på mej och mina medsystrar kan ni väl fråga det ni vill veta. Vi är inte miljonärer. Vi har inte vunnit på lotto. Jag är inte sjukskriven eller får andra typer av bidrag. Vi har nästan inga lån. Vi tjänar inga pengar svart. Där har ni nog de flesta svar på rykten jag hört florera....

Jag är en glad hemmafru som kommer få en ganska dålig pension och det är jag medveten om. Det bekymrar inte mej och då borde det inte bekymra dej heller!

måndag 15 januari 2018

Matsedel v 3

Första måndagen hemma i Sverige (och kylan) det här året. Å vi lyckades faktiskt få ett litet minus på vågen, inte stort - men det spelar ingen roll. Ett minus är alltid ett minus. Glöm aldrig det!

Måndag innebär ett pass på gymmet, men det funkar inte nu när ryggen är paj. Jag tänkte att kroppen får vila resten av veckan, det är ändå lite för mycket att göra just nu. Nu är det nämligen Formex och en resmässa i Finland som tar upp tiden resten av veckan. Så kan det bli ibland.

Men maten sköter vi! Veckomatsedlarna planeras alltid långt i förväg, så det ska jag fixa i helgen. I höstas planerade jag ända fram till februari, så nu är det dax att fixa allt fram till sommaren. Det brukar ta en kväll, men sen är det gjort! Så skönt att slippa stå med näsan i kylen och klia sej i skallen en kvart innan middag.

Här är veckans matsedel:

Måndag: Tomatsoppa 3 SP/3 SP Flex
Tisdag: Fisk i ugn med kräfttzatziki 4 SP/3 SP Flex plus potatis
Onsdag: Kyckling med mozzarella fr 6 SP/3 SP Flex
Torsdag: Fläskfilé i ugn 4 SP/4 SP Flex plus potatismos
Fredag: Räkgryta med minimajs 5 SP/4 SP Flex plus ris
Lördag: Pulled Chicken tacostyle 8 SP/0 SP Flex
Söndag: Halloumihamburgare 8 SP/7SP Flex

Nu är vi alltså tillbaka i verkligheten igen, bara att köra igång och inte tappa gnistan vi hittade på semestern. Om fem månader är det midsommar! Nu kör vi!


lördag 13 januari 2018

Det slutade inte så bra...

Så är vi hemma igen efter två fantastiska veckor på Kap Verde. Tyvärr slutade det inte så bra, man ska tydligen inte ta det där sista åket - eller i mitt fall sista doppet...

I onsdags gick vi som vanligt vår promenad på stranden på eftermiddagen. Det blåser alltid, men det blåste mer än det tidigare gjort. Dock är det långgrunt, så badar man längst strandkanten är det ingen fara. Klart vi ville bada sista dagen!

Vi gick en bit bort, ungefär där vi fotade några dagar tidigare. La våra grejer på långt avstånd från vattnet, eftersom vågorna gick långt upp. Å hoppade i! Vattnet var varmt och det var jätteskönt. Martin låg kvar i vattnet medan jag gick upp för att torka. När jag är nästan uppe kommer en rejäl våg, mycket större och starkare än de andra, som bokstavligen sveper undan mina ben. Det är lite uppförslutning och jag landar på ryggslutet i någon decimeter vatten. Just nu gör det inte ont, jag skrattar bara.

När jag suttit och torkat en stund känner jag att det faktiskt gör ganska ont i rumpan/ryggen och tänker att det väl går över snart. Vi går tillbaka till hotellet, det gör inte ont när jag går tack och lov, så benen är det inte fel på. Martin inspekterar mitt rumpparti och konstaterar att det iaf inte syns något. Så länge jag står och ligger känns det heller inte särskilt mycket. Men när jag sitter...

Jag sover hyfsat på natten, dagen efter har jag väldigt svårt att resa mej när jag suttit. Att sätta sej går hyfsat, men att resa sej gör plågsamt ont. Jag måste sitta på ett särskilt sätt och undviker att byta ställning. Nu ska jag alltså sitta på ett flyg i 7,5 timme... jabba...

Hela flygningen blir väldigt jobbig! Jag kan sätta mej, men får ha flera kuddar bakom ryggen för att sitta någotsånär bekvämt. Jag börjar nästan grina varenda gång som jag måste byta ställning och njuter när jag sätter mej på toaletten där det inte är något tryck mot rumpan/ryggen. Nu har vi insett att svanskotan förmodligen blivit stukad eller nåt sånt. Hade den varit bruten eller haft en spricka borde det gjort mer ont. Det enda jag tänker är att jag bara ska klara av flygresan och bilresan de 7 milen hem, sen får vi ta ställning till hur vi ska göra med resten.

När vi kommer hem är klockan nästan 3 på natten och jag somnar totalt slut. På morgonen är allt mycket bättre, jag kan sitta och resa mej utan att grina - men det gör så klart förfarande ont. Jag kan ändå fungera hyfsat normalt och tänker att jag låter det bero, men träna kan jag såklart inte. Så just nu är läget att jag väntar till måndag och ser hur allt är då. Just nu kan jag sitta nästan normalt, det gör mest ont när jag reser mej.

Det var en rejäl smäll jag fick, Jag var inte oförsiktig, det var en ren olycka. Klart jag vet att vatten och vågor har kraft, men att en våg som nästan klingat ut och är halvvägs uppe på stranden kan ha sån kraft att den slår undan benen på en var lite oväntat. Jag ska nog ändå vara glad att det var lite uppförsbacke och fanns lite vatten som dämpning. Och att det inte fanns några koraller eller stenar där jag landade. Det gör ont just nu, men om några veckor är nog allt som vanligt igen.

Jag har bara varit med om en så jobbig flygresa en gång tidigare och det var när vi flög från Zanzibar och jag hade salmonella. Då var det några timmar till som skulle klaras av, "skitjobbigt" rent bokstavligt... Men nu är jag iaf hemma, det är alltid skönast att vara i sitt eget land när man inte mår helt bra. Nu får vi se hur saker och ting läker, det blir som det blir.

Har du någon erfarenhet av stukade svanskotor? Berätta!


torsdag 11 januari 2018

Fotosession på vackraste stranden

Varje dag går vi en promenad på stranden. Antingen går vi år vänster mot piren i Santa Maria eller också går vi till höger och den oändliga stranden. Vi går mil varje dag och det är så troligt härligt!

Här om dagen gick vi iväg lite längre än vanligt, för att få vara helt ensamma på stranden. Vi hade en plan på vilka bilder vi skulle ta och vad vi ville ha. Jag offrade en vit klänning för konsten :-) 
Vädret var perfekt, alla färger så där sagolikt vackra med azurblått vatten och vit sand. Det var bara vågorna som var lite i vägen, särskilt en… men Martin såg den komma och fick jätteroliga bilder på mej precis när jag blev totalt översköljd. Där låg jag som en dränkt katt och skrattade nästan ihjäl mej.


Sen blev det bilder på alla möjliga och omöjliga håll. Ni får se ett urval av dem medan vi roar oss med en 7-timmars flygresa hem till kalla Sverige. I natt är vi tillbaka i verkligheten igen…




onsdag 10 januari 2018

Bussen går när bussen är full

Kap Verde består av en massa öar, Sal är bara en av dem. Även om Sal kanske är den mest turisttäta ön, så är det inte här huvudstaden ligger. Men det finns förstås en större ort även här och den heter Esparagos och ligger nästan mitt på ön. I måndags testade vi öns lokaltrafik och tog oss dit.

När vi besöker ett nytt ställe så använder vi alltid fötterna för att se så mycket som möjligt. Här om dagen tog vi en liten lätt promenad på 3 timmar och hittade då till slut fram till Saltbassängerna. Då gick vi även förbi Santa Maria busstorg och bekantade oss lite med detta. Så i måndags lämnade vi hotellet för att ta lokalbussen till Esparagos. Här finns ingen busstidtabell utan bussen går när bussen är full. Enkelt. Vi hade tur och var de sista som fick plats, så det var bara att stänga dörren och hoppas på det bästa… det är ett under att den höll hela vägen… Vart man än åker kostar det 1 Euro, billigt och bra!

Det är knappt två mil mellan Santa Maria och Esparagos, det tog inte lång tid att ta sej tid alls. Bussen släpper av alla på samma ställe, ganska mitt i stan. Vi hade ju ingen aning om vad man sa se där, utan promenerade bara omkring lite. Tills vi såg ett torn på en kulle och en massa människor. Dit ville vi gå! Efter lite omvägar och senvägar hittade vi iaf dit och började vår ”klättring”. Vi hade haft koll på vädret och tog en mulen dag och tur var det för värmen var det inget fel på! Efter en rejäl serpentinväg med stark lutning var vi iaf uppe och hade utsikt över nästan hela ön. Helt otroligt! Man kunde inte se till Santa Maria, men allt annat – så häftigt!

När vi var nöjda och tagit en miljon bilder gick vi ner igen och hade då bestämt oss för att ta en taxi till Palmeira som vi hört skulle vara en mysig kuststad. 4 Euro kostade taxin som släppte av oss i nån slags citykärna… här fanns mycket riktigt en liten hamn, men i stort sett inget mer – eller också var vi på fel plats… vi tittade lite på fiskgubbarna som fixade med sina båtar, kollade runt lite i byhålan och när vi såg en buss gå tillbaka till Esparagos hoppade vi på den. Sen var vi ganska nöjda och tog nästa buss tillbaka till Santa Maria igen. Planen var att äta lunch i Palmeria men som det nu föll sej var vi tillbaka på hotellet innan lunchen var slut.

Man kan väl inte säga att varken Esparagos eller Palmeria var särskilt mycket att hänga i julgranen, men nu har vi iaf sett det. Vi kunde konstatera att klasskillnaderna är tydliga överallt på ön, men kanske ännu tydligare i Esparagos. Här blandades jättefina hus med plåtskjul. På baksidan av tornet som vi besökte, såg vi ett av de fattigaste områdena på ön. Här var det bara fyra väggar av korrugerad plåt. Eftersom det inte finns något grundvatten så växer det knappt någonting. Det är platt och bara en massa sand. Och det blåser, precis hela tiden. Det kan verkligen inte vara lätt att leva här om man inte har pengar. Genast går tankarna till ens behagliga liv hemma och hur mycket vi gnäller i onödan. Vi är rätt bortskämda.

Klart man skulle vilja hjälpa, men man kan ju inte hjälpa till överallt. Vår by i Gambia har det i stort sett lika dåligt, skillnaden är att där kan man iaf i bästa fall odla lite ris och kanske en och annan frukt. Även om vi inte gör skillnad för någon här på Kap Verde mer än som turist, så känns det bra att vi hjälper till någonstans i världen. Vi engagerar oss i Gambia och vi vet att andra engagerar sej här på Kap Verde. Ingen kan göra allt – men alla kan göra något.


Imorrn åker vi hem efter två berikande veckor. Jag kan absolut rekommendera alla att åka hit, alla som står ut med konstant blåst alltså… stränderna är otroligt fina, det är lagom lång flygresa och bara två timmars tidsskillnad. Ett bra resmål helt enkelt. Jag kommer att utveckla det mer när jag kommit hem och landat lite. 

Nu ska vi bara njuta av den sista dagen och ta vara på de sista solstrålarna innan det är dags för den svenska vintern igen. Guuud som jag kommer att sakna solen och värmen!!!

måndag 8 januari 2018

Matsedel v 2

Hur går det för er? Första veckan på nya året och nyårslöftet är avklarad! Jag har bara ett enda löfte som jag avger till mej själv varje år; att bli snällare mot mej själv och ta ännu bättre hand om mej själv. Man kan nämligen aldrig blir för bra på det  :-)

Här på Kap Verde går livet i en väldigt lugn takt. Vi vaknar ungefär när solen går upp och äter en lång frukost ute i solen. Mycket frukt och ägg blir det, precis som hemma. Vi tar gärna en liten promenad på förmiddagen innan det blir för varmt och sen tillbringas resten av dagen på en solsäng med en bunt tidningar. Till lunch blir det oftast någon lättare fiskrätt med grönsaker och ungefär detsamma till middag. Det går alldeles utmärkt att ha all.inklusive även som viktväktare. Efter middagen brukar vi ta en längre promenad. Ibland tittar vi in på hotellets gym innan middagen. Kvällarna blir ganska tidiga så vi verkligen får sova ut ordentligt.

Vi ser semestern som ett superbra tillfälle att skapa bra rutiner. Det är ju då det finns tid och ork. Målet är komma hem utvilade, pigga och fräscha och vårt sätt brukar fungera. Iallafall för oss! När vi kommer hem på fredag kör vi igång med veckomenyn igen.

Här är veckans matsedel:

Måndag: Pasta med spenatsås 2 SP/2 SP Flex plus pasta
Tisdag: Grekisk Fiskgratäng 6 SP/5 SP Flex plus ris
Onsdag: Nudelwok med kassler fr 21 SP/17 SP Flex för allt
Torsdag: Fläskfilé med svampröra 7 SP/7 SP Flex plus potatis
Fredag: Pasta med räkor och chili 2 SP/1 SP Flex plus pasta
Lördag: Afrikans gryta 9 SP/9 SP Flex plus ris
Söndag: Vitlökskycklinggryta 4 SP/3 SP Flex plus pasta

Ha en riktigt fin vecka!

söndag 7 januari 2018

Nyårsafton på Kap Verde



Tänk att det redan gått en vecka på det nya året! Nu är det bara 24 veckor kvar till midsommar och 50 kvar till jul! Tiden går så jäkla fort!


Vår nyårsafton blev väldigt lugn. Vi hade ett fantastiskt väder här på Kap Verde, med strålande sol och klarblå himmel. Förmiddagen spenderas i en solsäng och på eftermiddagen tog vi en lång promenad på stranden. Vi gick bla förbi där man riggade nyårsfyrverkerierna och såg att man höll hårt på säkerheten. 

Området var avspärrat, där var en vakt som kollade att ingen gick för nära, alla pjäser var riktade mot vattnet och ett riktigt proffs höll koll på alla grejer. Inga halvpackade män som snubblande försöker få ner smällare i nån gammal ölflaska och fumlande försöker tända på… Här var säkerheten först, sånt gillar vi!

Efter vår promenad gjorde vi oss i ordning, tog en drink på vår veranda och gick sedan till matsalen som var dekorerad till max! Vita dukar på varje bord, en vinflaska i ett fint ställ, linneservetter, vackra uppläggningar osv osv. Vi stod först i kön och hann fota lite innan folk kastade sej över maten. Där fanns mängder med skaldjur av alla sorter, färsk frukt, härliga efterrätter och en massa annat. Jag tog mest för mej av de grillade jätteräkorna som var sååå goda! Vi åt länge, njöt av maten, varandras sällskap och kvällen. 

På promenaden hade vi summerat året och kommit fram till att 2018 bara kan bli bättre än 2017. Att börja här på Kap Verde känns helt rätt, förmodligen avslutas det i Gambia och det känns lika rätt det.
Efter maten skickade vi sms hem till familjen och gick sedan och satte oss på vår härliga veranda igen. Kvällarna är varma, så man kan sitta ute hela natten om man vill. Vi var fortfarande i svensk tid i kroppen, så vid 22.30 var jag rätt trött och gick in och la mej en stund. 23.15 hörde vi smällare och undrade om man inte kan klockan här på ön. Det var ju flera minuter kvar till tolvslaget!

Strax innan 24 gick vi ut på stranden, tillsammans med en massa andra människor från hotellet. Vi gick åt det håll där vi sett arrangemangen för fyrverkerierna, och väntade… och väntade… förgäves. 00.15 hade det fortfarande inte hänt något, så då gick vi in… en kvart senare smällde det! De kan verkligen inte klockan här! Förklaringen fick vi dagen efter när vi träffade en svenska som jobbar här. Det landar tydligen ett plan strax innan 12 och då får man av förklarliga skäl inte fyra av en massa fyrverkerier, därför gör man det före och efter. Synd bara att man inte talat om detta för oss turister…

Så vi lyckades alltså missa två fyrverkerier, å andra sidan är jag ju inget jättefan av sånt - så det är helt ok ändå. Vi har firat nyår både på Zanzibar och Egypten utan ett enda fyrverkerier, det är förbjudet där, och det har gått alldeles utmärkt ändå.

2018 började alltså inte med en smäll, men med strålande sol och klarblå himmel även på nyårsdagen. En väldigt bra början om ni frågar mej :-)



lördag 6 januari 2018

Promenaden blev lite längre än tänkt…



Livet går sin gilla gång här på Kap Verde. Fortfarande vaknar vi vid 7 varje morgon, men de senast två dagarna har vi iaf inte sovit middag. Det betyder alltså att vi sovit ikapp och är betydligt piggare än innan vi åkte.

Vi har varit här halva tiden nu och har knappt en vecka kvar. Igår var tydligen den stora resdagen, idag är hotellet nästan tomt. Tyvärr verkade solen följa med transferns till flyget, för idag är det rätt mulet tyvärr. Så istället för att parkera på en solstol som vi brukar göra efter frukost, så snörade vi på oss gympaskorna och gav oss ut på promenad. Vi skulle bara gå till saltbassängerna här i Santa Maria, som vi hört talas om. Problemet var att vi inte hade en aning om var de låg.

Eller jo, en aning hade vi… typ till vänster vid bensinstationen.  Problemet är att det finns två bensinstationer och den som beskrev detta pekade åt höger… Men vi började gå och tänkte att det löser sej väl på vägen. Hittade vi inte dit så hittade vi väl något annat. Ingen av vägarna vid någon av bensinmackarna såg rätt ut, så vi fortsatte rakt fram. Hittade vi inte saltbassängerna, kunde vi alltid gå till Botaniska trädgården istället. Åsså kan man ju fråga sej fram!

Första mannen vi frågade hade ingen aning, han var nog ännu mer vilse i pannkakan än vi var. Men den andre han visste! Så vi vände och gick med honom tillbaka en bit, tills han pekade ungefär hur vi skulle gå. Vi var inte tillbaka på rutan ett, men inte långt ifrån… Vi gick dit han pekade och befann oss väldigt mycket på baksidan av Santa Maria. Här bor folk i skjul och det finns mycket skräp på gatan, men här och där finns också jättefina hus. Vi tog sikte på stranden och tänkte att vi kanske ser vart vi ska därifrån. 

Innan vi kom fram till stranden såg vi mängder med Kite-segel och förstod rätt snabbt att det måste vara Kite-Beach som alla pratar om, där det är någon form av mästerskap just nu. Vi går väl dit då! Hittar vi inte saltbassängerna så kan vi ju alltid kolla på surfare istället. Härifrån fick vi sällskap av en liten hundflicka som rätt var det var hade visat oss vägen till… Saltbassängerna! Vi hade gått genom sanddyner och tvättäkta ökenlandskap när vi plötsligt såg dem. Så häftigt!

Området ligger mitt ute i ingenting, i form av två gigantiska vattenområden med inrutade bassänger. Vi såg redan en bit innan hur marken blev hårdare och sprack upp här och där. Vitt salt blandades med sanden överallt. Här jobbade 3-4 män med att ta upp det aldrig sinande saltet ur vattnet. Runt om var det högar med salt, som jag antar att någon hämtar då och då och fixar till för att kunna sälja. Vi och hundflickan gick runt och tittade, fotade och fascinerades. Männen brydde sej inte så mycket, men vinkade till oss. Det finns större saltbassänger norrut på Sal, dit turisterna vanligtvis åker – vi var helt ensamma här och väldigt nöjda med det.

Jag fick med mej en stor saltkristall, och efter en miljon bilder gick vi därifrån. Vid det här laget hade vi gått i drygt två timmar och redan tagit sisådär 10 000 steg i lös sand. Det fanns ingen skugga alls och var väldigt varmt, så den där Kite-stranden fick vara. Vi hade nått vårt mål, hittat våra saltbassänger, var nöjda och kände mest för att gå hem. Så det gjorde vi! Problemet var bara att hundflickan ocså gjorde det… följde med oss alltså, trots at vi försökte få henne att gå hem. Hon följde oss hela den långa vägen tillbaka till hotellet, trots att vi försökte få henne att vända. När vi kom fram började en annan familj att klappa henne och hon la sej hos dem medan vi smet iväg till rummet.

Sen såg vi henne inte igen, men det var tack vare henne som vi hittade rätt! Hade hunden inte gått framför oss när vi irrade runt och hade vi inte följt henne, så hade vi aldrig hittat de där bassängerna. Det tackar vi för! Vi får väl se om vi ser henne igen någon dag inne i Santa Maria.

Nu kan vi alltså bocka av en sevärdhet på vår lista, vi har inte gjort så mycket av den varan än. Men på måndag är tanken att vi ska åka till Esparagos och Palmeria. Vi tänkte ta lokalbussen, så får vi se om vi hittar rätt  :-)