onsdag 27 april 2016

En bra ålder

14 år
Man säger att 40 är det nya 20. Å jag måste säga att jag trivs väldigt bra med att vara 40+. Någon sa att då är man tillräckligt gammal för att bli tagen på allvar men fortfarande ganska ung. Det tycker jag stämmer jättebra!

Jag kände mej inte vuxen förrän barnen gick i högstadiet. Då först började folk ta mej på allvar när jag höjde rösten och satte gränser. Är man dessutom lika stor som en smurf verkar det ta tid att bli vuxen i andras ögon. Men när jag var strax under 40 och var tvungen att ta tag i en massa jobbiga grejer och verkligen kliva in i getingbon och faktiskt klarade av att reda ut flera stora konflikter utan att varken få tunghäfta eller börja gråta, då kände jag mej vuxen för första gången.

Att äntligen bli så säker på sej själv att man vågar säga ifrån på riktigt och med argument som är hyfsat genomtänkta är riktigt skönt. Att inte be om ursäkt för sin existens och stå och skrapa bortkommet med foten, trots att man vet att man har rätt. Det kanske är det som är att vara vuxen? Att säga ifrån på "rätt" sätt. Att ta ansvar och våga ta itu med sånt som kanske inte är jättekul, men nödvändigt. Som tex konflikter, missuppfattningar och orättvisor. Sätta gränser för sej själv och andra.

Men att även lära sej att se vad som faktiskt är nödvändigt att göra och kanske strunta i sånt man ändå inte kan göra något åt. I mitt fall handlade det förstås om barnen. Att kräva äldste sonens rätt när han fick jobbigt i skolan. Att sätta ner foten på yngste sonens språkresa när de placerat honom i en familj med andra svenskar, trots att vi betalat extra för att han skulle vara ensam svensk i sin familj. Ungdomarna var redan i Spanien, det var midsommarafton och det blev ett jäkla hallå innan de förstod att vi inte tänkte ta ett busskort som kompensation. Han fick sin familj, de var helt underbara och har kontakt än idag. Att faktiskt gå till rektorn och peka ut en lärare som olämplig. Att kräva rätt vård. Osv osv. Att ta ansvar. Skydda. Ställa till rätta. Om det är att vara vuxen, så blev jag det vid 38 typ. Innan dess gjorde jag det jag skulle, men lite osäkert och obekvämt. Nu gör jag det och sen är det inte mer med det. Jag är inte rädd för konflikter och har väl aldrig varit, skillnaden är att nu ser jag vilka det är värt att ge sej in i. Pick your fights...

Självklart tar sej detta med åldern även uttryck i andra saker. Jag säger ifrån även när det gäller mej och min person. Jag ifrågasätter när folk beter sej underligt runt mej och ber om förklaring. Är det mitt fel vill jag förstås be om ursäkt. Jag har inget behov av att vara folk till lags, men är lite smidigare och behöver inte berätta vad jag tycker och tänker om precis allt. Inte ens på Facebook. Jag håller faktiskt oftast tyst numera, om det inte är något jag verkligen brinner för. Jag kanske har blivit både lugnare och förståndigare.

Däremot bryr jag mej mer om hur jag ser ut och hur jag beter mej. Inte enbart för andras skull - utan för min. Jag vill gilla det jag ser i spegeln och håller på att hitta min stil. Jag testar gärna nya saker och det jag tycker om behåller jag - det andra släpper jag och går vidare. Ungefär så gör jag även med nya bekantskaper. De som är intressanta och genuint trevliga och som verkar tycka detsamma om mej lär jag gärna känna lite bättre. Om de vill och låter mej.

Jag har inget problem med att bli äldre, snarare tvärtom! Det är skönt att inte bry sej så mycket och att faktiskt säga ifrån utan att få dåligt samvete. Att för det mesta kunna se vem som faktiskt tycker om mej för min skull. I de kretsar där jag cirkulerar kan detta vara lite svårt, men jag tror att jag har fått in snitsen. Visst skulle jag vilja vara några cenitmeter längre, snyggare, smalare, roligare och en massa annat. Men jag duger ändå som jag är och gör det bästa av det jag numera har. En rynka här eller där är ju inget man dör av direkt. Gamla tanter med rynkor är dessutom himla söta! En sån vill jag bli!

22 år
Så jag tycker att jag har en himla bra ålder och det tycker jag numer varje gång jag fyller år. 46... och snart nygift som när jag var 22. Jag tror på skrattet! Att skrattet och kärleken till livet håller en frisk och då kanske man känner sej yngre. Jag tycker ju iofs att vissa av mina klasskamrater ser jättegamla ut och får ofta höra att jag inte ändrat mej alls. Det har jag visst. Men jag blir mer och mer jämnårig med mina barn... Jag tycker nog att min bästa ålder är nu och framåt. Det är ganska jobbigt med alla krav som ung. Att ha små barn osv.

Vad tycker ni? Hur gamla är ni? Gillar ni åldern ni är i? Vilken ålder är bäst? När är man egentligen vuxen? Å när är man gammal?

2 kommentarer:

Jag blir så glad av ett litet fotavtryck: