Hur skulle du tänka...

... om du visste att du skulle dö?

Anta att du bara hade en begränsad tid kvar att leva. Du vet inte hur länge, utan känner bara att livet rinner ur dej och att du snart inte kommer att finnas kvar hos dina barn längre. Precis så har Micaela det, hon har cancer och vet att det kan vara över när som helst. Hennes önskan var att få uppleva sin dotters 5-årsdag som var de 19 augusti och det fick hon!

Micaela skriver om tandkrämspussar, mysmornar, vad hon önskar att hon skulle hinna med och mycket mycket mer. Hennes ord får en att rysa, gråta och fundera. Genom att ha följt hennes blogg kan jag konstatera att jag faktiskt redan lever som hon lär. Jag har tagit vara på varenda minut av mina barns liv och verkligen upplevt livet tillsammans med dem.

Frågan är hur man själv skulle fungera och tänka? Förmodligen som Micaela. Att försöka ta vara på varenda liten sekund. Förbanna sjukdomen, men älska livet. Ge så mycket av sej själv till barnen som det bara går under den begränsade tid som finns kvar. Att ge sin barn minnen som de kan plocka fram när de saknar och längtar.

Det är så ofattbart jobbiga tankar så man knappt orkar ta in dem. Ångesten griper tag runt hjärtat och man tackar sin lyckliga stjärna för att det inte handlar om en själv. Egoistiskt? Ja visst! Men vem vill dö ifrån sina barn!

Min enda önskan är att ni läser Micaelas texter och lär av hennes klokhet och tar till er hennes ord. Vill ni, så skriv en hälsning. Tillsammans kan vi visa henne att vi bryr oss och försöker bära henne på den svåra vägen. Det enda grymmare än att dö ifrån sina barn är att de dör ifrån oss... eller? Egentligen inte, det måste vara värre för ett barn att förlora en förälder faktiskt. De är ju så små!

Det är inte meningen att någotdera ska hända. Meningen är att barn och föräldrar ska leva ett långt liv tillsammans och att föräldrarna dör när de är gamla och när barnet är vuxet. Det är så det SKA vara! Men ibland blir det inte så.

Ta vara på tiden tillsammans, man vet aldrig när den tar slut...

.

Mc-teorin fixad!

Idag klarade Junior teoriprovet för lätt mc! Nu ska han bara ha ett datum för uppkörning (och klara den förstås...) så är hans stora dröm uppfylld. Då kan han äntligen köra sin röda, fina, mc på egen hand - utan att pappa eller morfar sitter bakpå  :-)

Har jag varit oansvarig som sagt ok till detta? Är jag helt galen! Jag får nog svara nej, på bägge frågorna... jag tror inte att jag är varken oansvarig eller galen. Däremot tror jag på att hjälpa mina barn och ungdomar att nå sina mål. Men han har fått kämpa!

Jag sa bara ok till att låta honom ta mc-kort, jag tänkte ju inte betala det åt honom! Han har fått ta reda på hur man gör, vad det kostar och sen har han fått jobba ihop pengarna. Å det är mycket pengar! I runda slängar har det hittills kostat honom 7000, plus mc´n han köpte innan sommaren. Å han har lite kvar att betala, 1500 kr per uppkörning... så får vi se om han behöver mer än en...

Alltså behövde han ett sommarjobb! Detta fick han också fixa själv. Han åkte runt på sin moppe med ansökan i handen och pratade med butikschefer och en massa andra plus mängder med mail till olika ställen. Till slut fick han napp! På Öland! Så det var bara till att packa ihop sej och flytta dit under sommaren. Å det gick hur bra som helst att bo ensam som 16-åring  :-)

Imorrn får han sin slutlön från sommarjobbet, det innehåller även semesterersättning. Han lyckades tjäna ihop ca 14 000 kr. Det räcker alltså både till körutbildningen, utrustning och en del bensin. Han sålde sin moppe för att kunna köpa mc´n, så den är redan finansierad.

Så nu är det alltså bara uppkörningen kvar... då har han ungefär 2 månader kvar att köra innan säsongen är över. När han klarade moppekortet fick han friheten att ta sej var han ville. Vi fick friheten att slippa passa tider och köra honom. Han är mycket säkrare på en mc, bla eftersom den accelererar snabbare än en moppe. Men jag har själv varit med om en mc-olycka och vet hur oskyddad man är och hur lite man syns. Bilisterna skiter oftast i en motorcyklist och kan inte skilja den från en moppe.

Junior kommer att vara den lyckligaste i världen den dagen han klarar uppkörningen. Jag ska bara försöka vara den coola modern... å det ska nog gå bra  :-)

.

Julklappspyssel

Jag vet att det inte ens är september, men här planeras julklapparna för fullt! Jag kom på värsta bra idén häromdagen, som jag nu spånar vidare på... Måste bara ha några detaljer färdiga innan jag kan fixa all.

Blir det som jag tänkt, så får ungarna bara en enda julklapp i år - men den blir desto bättre! Den ena kommer bli superglad, den andra kommer bli glad. Vi alla kommer bli nöjda i slutänden. Kryptisk? Jupp, men så ska det vara med presenter  :-)

Jag älskar att planera julklappar och är alltid ute i god tid. Medan de flesta är ute i sista minuten och stressar ihjäl sej sitter jag och tittar på och förundras över folks oförmåga att planera. Eller handlar det om att det SKA vara stressigt innan jul? Att det är stressen som är grejen?

Jag brukar ha det mesta klart innan advent. Första advent julpyntar hela familjen hela huset och ungarna fixar pepparkakshuset. Då är alla paket inslagna och läggs under granen. Sen har vi heeela advent på oss att njuta av alla ljus och julmusiken.

För mej är advent och julen det enda positiva from oktober tom nyår - alltså måste man suga på karamellen. Vi brukar ju åka till värmen, men i år ska vi vara hemma. I Januari fyller vi år, då är det ok. Sen är det läskigt, kallt och tråkigt i februari-mars. I april återkommer ljuset, värmen och livsgnistan igen.

Så jag fortsätter att planera mina julklappar... ska bli kul att se vad ungarna säger  :-)

.

Inte lätt vara kvinna ibland

Ni män har det väldigt bra! Ert enda problem är väl skäggväxt, eller? Om man hårddrar det alltså...

Oss kvinnor är det synd om, iaf en gång i månaden... kanske två gånger, beroende på vem man är. Å inte ett skit kan man göra åt det heller  :-(   Å värre och värre verkar det bli med åren.

För mej är ägglossning och mens riktigt blä-perioder. Jag har ont och får feber. De senaste gångerna känns det som jag blivit överkörd av en ångvält, nästan som influensakänsla. Dessutom blir jag så trött att jag knappt orkar stå upp. Åsså är det plus på vågen förstås...

När Dr Kompis såg mina blodprover sa han att han såg tecken på övergångsålder och jag jublade! Han trodde nog inte att jag var riktigt klok  :-)  Jag är nog en av få som vill bli äldre. Så nu hoppas jag att det ska gå fort, så jag slipper den här skiten!

Jag har inte en mormor som jag kan fråga hur länge hon var fertil och min mamma tog bort livmodern för länge sen... min kusin är 53 och är "still going strong". 12 år till?! Det hoppas jag verkligen inte! Å ingen anledning till åtgärd finns det heller, jag har det nog inte värre än andra.

Tänk om man bara kunde knäppa med fingrarna, så var det väck! Vilken dröm..

.

Bara bläigt!

Idag blir det inte mycket gjort! Jag känner mej sjuk i hela kroppen, trött, febrig och hängig lixom. Så jag tillåter mej att bara göra det jag känner för idag. Men jag har faktiskt kört en tvättmaskin... så det så!

I övrigt har jag roat mej med att leta fram fototävlingar på nätet. Det finns MÄNGDER! Så jag har skickat iväg bilder till höger och vänster, så får vi se om jag vinner något  :-)

Det är otroligt så mycket bilder jag har som ligger i våra olika datorer. En del som faktiskt är riktigt bra dessutom. Bilderna från Indien och Tanzania väcker många minnen och på ett ställe skulle man dessutom skriva en reseberättelse. Behöver jag säga att det blev en novell om safarin i Tanzania. Guuud va häftigt det var och jösses va jag skulle vilja göra om det! Det är en resa som alla borde få göra, det var helt otroligt!

Medan jag kollat runt och lagt in bilder har jag haft ett öga på friidrotten. Vilken grej att han den där Bolt tjyvade! En av funktionärerna bara stod och gapade en lång stund, ingen verkade fatta vad som hände. Ganska komiskt tycker jag, men självklart ett fiasko för Bolt. Stackars honom kanske man ska säga...?

Jag är extremt godissugen och hade tack o lov en polkagris kvar från marknaden i somras. Så den ska jag nog avsluta snart, jag har sugit i mej halva så här långt. Gommen är sårig och det svider där saltlakritsen kommer åt, men det gör inget - det är ju så GOTT!

Som ni ser är detta bara en massa svammel... jag mår verkligen inte bra  :-S

.

Jag är så otroligt priviligierad!

Jag har två helt otroligt fina barn, världens finaste förstås. Två ungar som jag själv fött fram och som självklart är det viktigaste som finns för mej. Sen har jag tre ungar till, som alldeles frivilligt har kvar kontakten med mej trots att de inte är mina biologiska barn. Stora M, T och Lilla M, världens finaste tjejer. Deras pappa och jag var särbos i 5-6 år innan vi bröt hösten 2004. Men ungarna hängde kvar i mitt liv trots att jag inte längre kom och hälsade på. De bodde i Skåne - vi bodde i Stockholm, ändå höll vi kontakten och så är det även idag. Våra fem ungar var mer eller mindre som syskon och bråkar och älskarna varandra precis som syskon.

Jag är så otroligt tacksam för att de vill finnas med i mitt liv fortfarande. Det är alltså 7 år sedan jag lämnade deras familj och ändå får jag finnas med i deras liv. Jag har känt dem i 13 år nu, alltså mer än halva deras liv. Lilla M träffar jag mest, vi pratar mycket om hur hon var som liten och vad vi gjort tillsammans. Idag var hon här med sin pojkvän T och då åkte även fotoalbumen fram. Bilder från Tivoli i Köpenhamn, Öland och en massa annat. Bilder med fem glada barn som leker, spelar fotboll eller bara myser tillsammans. Så fick pojkvän T se en annan bild av Lilla M än den han sett hittills.

Vi har haft en otroligt mysig kväll. Vi har ätit gott, titta på bilder och pratat massor! T är helt rätt för Lilla M. Han SER henne och älskar henne precis som hon är. De försöker inte ändra på varandra och verkar ha ungefär samma värderingar. Med totalt olika bakgrund verkar de har hittat helt rätt. Man kan inte göra annat än önska dem lycka till och jag hoppas verkligen att deras kärlek ska hålla för resten av livet. Jag blir gärna bonussvärmorsa till honom  :-)

Jag har alltså två barn som är mer eller mindre tvingade att ha kontakt med mej och tre som inte alls behöver men som gör det ändå. Det måste man väl ändå kalla att vara privilegierad? Jag känner mej i alla fall väldigt tacksam som får vara mamma till allihop! Mina fem fina ungar... osså Mandisen förtås  :-)

.

Hur prioriterar ni?

Har ni saker ni vill göra, men inte hinner? Självklart har ni det!  Alla har vi drömmar, men hur många är vi som förverkligar dem? En vän skrev på Facebook: "Prioritera, organisera och planera. När ska man få tid att genomföra det planerade och prioriterade? Det är frågan."

För mej är det självklart: Så snabbt som möjligt! Det är bara dumt att skjuta på saker. Tänk om det händer något på vägen som gör att jag aldrig komma att kunna förverkliga min drömmar. Att ångra saker man aldrig gjorde är ju inte så kul...

Visst finns det saker som kan förhindras oss att göra allt vi drömmer om, ekonomi är ju en sån sak. Men allt det där andra, som att kanske våga testa att boxas, så springa ett långlopp, gå ner i vikt eller vad det nu kan vara. Sånt som man kan göra utan att det kostar skjortan. Nu är det oftast inte sånt vi drömmer om... utan mer att besöka länder/platser, säga upp sej från jobbet, flyga luftballong mm. Oavsett vad det är så tycker jag att man måste ha drömmar och försöka uppfylla dessa, för man växer så otroligt som människa varje gång man uppfyller drömmarna.

Min största dröm och livsuppgift var att bli mamma. Den uppfylldes när jag var 23 år och kommer aldrig att avslutas. Nu är killarna stora och jag kan släppa taget om dem och gå vidare med andra drömmar. Jag hade en resdröm när jag var yngre, jag ville åka till Afrika! När jag var 20 år bokade vi resa till Gambia och där blev jag kvar i ett halvår. Det var meningen att vi bara skulle vara där i 2 veckor, men jag fick jobb och stannade kvar. En stor dröm uppfylldes, jag fick chansen och tog den. När jag var 40 hade jag en drömresa; en safari - jag ville se vilda djur i sitt rätta element. Den drömmen var lite svårare att realisera, det kostade en väldans massa pengar. Men vi jobbade mot målet tillsammans och sålde av halva hemmet. Resan blev verklighet och vi har otroliga minnen hela familjen. 

Nu är mina största drömmar förverkligade, visst skulle jag vilja flyga luftballong och resa mer. Men de där riktigt stora drömmarna har jag realiserat. Nä, jag har faktiskt en kvar... jag vill se Samoa! Det blir när jag fyller 50! Dessutom vill jag se mina barn som vuxna, det spelar inte så stor roll om de får barn eller ej - bara de blir lyckliga och får bra liv. Jag drömmer inte om barnbarn och sånt, det får vara barnens dröm isf  :-)

Jag har förverkligat mina drömmar, inte väntat på att jag ska bli rik eller skjutit det framför mej. Min bästa kompis dog när hon var 43, hon hade mängder med drömmar som hon inte hann göra. Jag vill inte ha det så! Jag vill dö nöjd! Jag vill sitta i min gungstol på ålderns höst och se tillbaka på ett innehållsrikt liv och nöjt konstatera att jag gjort allt jag drömt om. Man vet ju aldrig när det är för sent...

Vad drömmer du om?

.

Mandisen 16 år!

Idag är det fredag och som vanligt är vi lediga/jobbar hemifrån då. Idag passar vi även på att vila ut efter två hektiska veckor. Vi är trötta och lite småhängiga både Martin och jag och får inte riktigt tummen ur att göra något. Jag borde tvätta... tvättkorgarna svämmar över nu när Junior har börjat träna igen. Jag borde ringa några samtal... men jag gör det inte. Vi hade ingen mat hemma till lunch, men kom oss inte för att åka och handla... Så Junior och jag tittade lite bedjande på Martin istället och helt plötsligt satt vi på vårt sushi-hak och åt  :-)

Men jag har skrivit 135 vykort till medlemmar som inte varit hos oss efter sommaren. Och jag har beställt tid för trimning till Baileys. Jag har skrivit veckobrevet och Martin har skickat det. Så lite har vi lyckats göra, även om det är marginellt.

Mandisen och Junior sommaren 2010

Om en liten stund ska jag gå ner till kompisen Melissa och hennes salong. Jag ska äntligen få min massage, min belöning för att ha nått första delmålet. Det ska bli så otroligt skönt och är helt rätt dag för detta. När jag är färdig blir jag hämtad av Martin, då ska vi åka och fira Mandisen som fyller 16 år idag. Hon har precis varit här en stund, hon går ju i skolan brevid oss nu. Så hon fick känna doften av sitt paket, men fick det inte. Junior var liiiite taskig där och retade henne rejält  :-)

Så strax ska jag leta fram kläder att ha på mej efter massagen och sen ska vi fira Mandisen med dunder och brak!

.

Dålig stil!

Jag gillar inte folk som kommer för sent eller inte dyker upp alls utan att säga nåt... det är respektlöst helt enkelt. Visst kan det hända saker som försenar eller förhindrar en att komma, men då finns det ju telefon. Om inte annat, så kan man iaf ringa i efterhand och be om ursäkt.

I onsdags hade Seniors skytteledare bett Senior och hans kompis O om hjälp att instruera en ny skytt. Skytten som skulle komma är en känd artist som bor här i närheten och som vi vet har mycket runt sej både med jobb och familj. Denne hade ringt till skytteledaren och bett om att få komma upp och testa att skjuta. Killarna var där i tid, förberedda till tänderna förstås. De väntade... och väntade... och väntade... ingen dök upp! Inget meddelande eller telefonsamtal - noll!

Jag tycker det är skitdåligt! Man har alltså tagit kontakt och vet att folk förberett för ens ankomst. Killarna har avstått sitt eget träningspass för denne persons skull. Inget har fortfarande hört något men skytteledaren skulle ringa personen idag. Tycker nog att en ursäkt skulle sitta på plats. Så om du läser detta - du vet ju vem du är... hör av dej till killarna och bestäm en ny tid. Du är mer än välkommen till klubben, så länge du, precis som alla vi andra, passar tiden och respekterar att vi också har ett liv utanför skyttehallen.

Det är aldrig roligt att stå och vänta. Det tror jag inte någon tycker!

.

Allt som vanligt igen.

Så är bägge barnen tillbaka i skolan igen; Senior går sin andra dag i trean på Mediaprogrammet och Junior går första dagen i tvåan på Elprogrammet. Å Mandisen går fjärde dagen i ettan på Estetprogrammet, henne ska vi inte glömma  :-)

Alla tre är nöjda med sina utbildningsval och skola. Det är skönt att se hur bra de trivs och att det inte är några problem att få dem att gå iväg på mornarna. Tänk att det är Seniors sista år! Han har fått ett väldigt slappt schema, med bla helt lediga tisdagar. Men det är bara fram till månadskiftet oktober-november, sen ska han ut på praktik i 15 veckor. Så det mest spännande just nu är vilken praktikplats han kommer att få... det får han veta inom kort. Vi har letat på egen hand lite smått sådär i säkert ett år, men inte fått något napp. Han behöver en plats som ljudtekniker. Men nu hade hans lärare eventuellt ett förslag, så nu väntar vi på besked om det. Den 8 Juni nästa år har vi alltså en student här hemma, med en färdig yrkesutbildning. Härligt!

Så nu är det tyst här hemma. Martin äter frukost framför tv´n, Baileys sover och jag sitter här. Så brukar våra mornar se ut. Vi vaknar på lite olika sätt. Martin går upp tidigare än mej eftersom han vill se på nån serie på morgonen. Jag vaknar och sätter mej här en stund, sen går jag ner till honom. Baileys vaknar inte förrän det är dax att gå ut... när nu det blir... Före 10 är han iaf inte på benen om han inte måste.

Idag är det torsdag och sista dagen på vår arbetsvecka. Hela den här helgen ska vi bara ta det lugnt. På lördag kommer alla barnen hit; Stora M, Lilla M och hennes pojkvän T. Bara Tvillingsyster T som fattas... lite tråkigt, men det är lite svårt att samla alla när en bor i USA.

Just nu mår jag ganska bra. Det går lite si och så med vikten, men jag går inte upp iaf. Igår körde vi igång igen efter kalashelgen och en knasig start på veckan. Så det ska nog gå åt rätt håll igen. Hösten är på g, men det känns också helt ok (otroligt nog). Vi har haft en fin sommar och lagrat mängder med sol och värme, så vi ska nog överleva till solen kommer tillbaka i april. Funderar på om man kanske skulle göra en liten weekend-resa till våren, längtar till Barcelona. Såg resor för 2000 kr idag med flyg och hotell. Det skulle vara så mysigt att bara ta ungarna och dra iväg. Får fundera lite till...

.

Äntligen vila

Klockan är snart 11 och jag har inte ens klätt på mej.

Måndagen började med ett besök hos Dr Kompis. Han körde gladeligen en lång kortisonspruta i knät på mej. Förra gången gjorde det ont, men var uthärdligt. Den här gången gjorde det ONT! Jag var ju tvungen att ligga stilla, men svor så det osade. Så jäkla ont gjorde det. Dr Kompis menade att ju ondare den gör att sätta, desto bättre bli resultatet. Jag bara muttrade något till svar... Men faktum var att han hade rätt! Redan morgonen efter kände jag skillnad och efter 12 000 steg var jag bara trött i benet, hade inte det minsta ont. Helt fantastiskt!

Vi firade Senior när vi kom hem från jobbet. Då hade redan R och hans sambo kommit hit och satt och fikade. På så sätt blev det ingen middag i måndagskväll så på tisdagsmorgonen vägde jag mindre än på mycket länge... men det var det enda positiva den dagen. I övrigt vill jag glömma gårdagen och tänker inte säga mer än så.

Idag är det onsdag och redan mitten av veckan. Vi har sovit länge och det var riktigt skönt att få vila ut ordentligt. Det har lixom gått i ett sedan förra tisdagen, när fönsterbytet började. Nu börjar en betydligt lugnare period, och det ska bli sååå skönt. På fredag får jag dessutom en välbehövlig massage, som jag ska njuta av. Helgen är nästan obokad och nästa vecka är i princip fri sånär som på jobb. Så nu ska vi ta hand om oss här hemma.

Idag ska jag ta tag i tvätthögarna som börjar växa oss över huvudet. Jag ska tydligen åka till centrum och köpa gympadojjor till Junior också... säger han... Men allt går väldigt långsamt och det ska det få göra idag. Allt ska gå i MIN takt, att jämföra med en snigel idag. Så får det bli ibland och så är det idag!

.

18 år!

Just precis NU, blir Senior 18 år! Det är väl en av alla milstolpar i livet? Den första kanske är att lära sej att gå och prata, sen att börja skolan och att sluta nian. Att fylla moppe och börja leva livet... sen är det 18, bli myndig och att ta körkort. Min förstfödde har blivit stor!
För 18 år sedan fick jag upp honom på bröstet efter en enligt mej ganska enkel förlossning. Det tog bara 6 timmar... men jag hamnade på intensiven med punkterad ryggmärg och det var tydligen illa. Det noterade jag aldrig, jag hade ju fått min son som var det vackraste någon någonsin hade skådat. Visst hade jag ont i huvudet och jag hade ingen rörelseförmåga eller känsel från midjan och uppåt, men man vet ju inte hur det ska vara heller efter sin första förlossning. Jag kände bara en enorm känsla av att äntligen vara mamma! Den bästa känslan av alla!


Sen märkte jag ganska snart att han inte var som andra bebisar jag sett. Men han var fin och han var min så det spelade ingen roll! Han ville ha ögonkontakt 100% av tiden, ville vara nära och blev hysterisk när han inte fick ligga tätt intill mej. Jag tyckte det var konstigt men ingen annan reagerade, så jag svalde mina tankar. Han hade 10 fingrar, 10 tår och såg helt perfekt ut och han var MIN - inget annat betydde något.

Jag var sjuk, kunde tydligen ha dött, men kom hem (lyckligt ovetande) efter 4-5 dagar. Lille Senior utvecklades ungefär som alla andra. Han pratade tydligen extremt tidigt, men var sen med att gå... so what? Ungar utvecklas olika. Han krävde min 100%-iga närvaro, det gjorde inte andra barn... jag kunde inte lämna honom på kyrkis... eller hos kompisar... nåt var konstigt. Men han var en solstråle som babblade på och gladde alla runt honom. När han var 7 år fick vi veta att han hade ADHD och tourettes syndrom. Min son var helt plötsligt inte som alla andra... men vad gjorde det?

Min son hade ett (eller flera) dolt funktionshinder som förklarade precis allt! Han är en alldeles unik person, med sina egna behov, som vi älskar precis som han är. Visst är han skitjobbigt ibland, men det är ju alla ungar! Å även vuxna ibland... Men han är fortfarande MIN och jag skulle kunna gå igenom eld för hans skull, vilket jag också gjort flera gånger. Kanske inte bokstavligt, men ändå.

Jag har uppfostrar mina barn på olika sätt, det måste man - de ÄR ju olika. Alla barn är olika och kräver olika regler och principer. Det är inte orättvist att uppfostra syskon på olika sätt, det är bara att se till deras olika behov. Å jag kan uppriktigt och stolt säga att jag har lyckats! Senior är idag en ung man som steg för steg prövar sina vingar. Han är en omtyckt arbetskamrat på Mc Donalds, en omtyckt klubbkompis bland skyttarna, en omtänksam storebror (vilket lillebror ibland har svårt att förstå) och en älskad son, bonusson, dotterson,sonson, kusin, husse mm.

Idag blir han 18 år och han har hela världen framför sej! Han kan bli precis vad han vill! Han har en spännande tid framför sej som vi alla delar med honom. Jag älskar min unge precis som han är och kommer att finnas där för honom så länge jag själv lever. Han är min förstfödde och jag kommer alltid att minnas våra första, starka minuter tillsammans. Jag lovade att skydda honom från allt ont i livet och det har jag verkligen fått göra... Han och Junior betyder mest i världen för mej, så enkelt är det. Den som försöker kröka ett enda hår på deras huvud får med mej att göra. Guuud så jag har fått försvara dem, men vilket underbart resultat det blivit.


Mina barn är förstås de vackraste som finns, även om man har lust att strypa dem då och då  :-) Det finns inget jag inte skulle göra för dem, förutom att säga ja så fort de ber om något. Jag har uppfostrat dem till de män som jag själv skulle velat möta och nu är de precis såna och jag är sååå stolt!

Grattis älskade Senior på din 18-årsdag! Jag kommer alltid att finnas där för dej, men nu är det dags att stå på egna ben och testa om vingarna håller. Lycka till i livet min älskade unge! Jag älskar dej för alltid, glöm aldrig det!

.

Imorrn...

Nu är det bara minuter kvar innan sonen kan börja fira sin 18:e födelsedag. Han vet vad som ska ske då...

Vi ska besöka banken och lägga om hans konton, så han får betaldosa mm och kan sköta sina egna räkningar. Vi ska ringa Tele2 och se till att hans abonnemang blir i hans eget namn och att räkningarna dras från hans konto. Vi ska registrera honom på Botkyrka Byggen och ställa honom i bostadskö. Vi ska ändra om hans bensinkort så att beloppen inte dras från vårt konto utan från hans eget.

Imorrn blir han myndig, då får han minsann se till att betala sina egna räkningar. Pengar har han!

Själv ska jag besöka Dr Kompis och få en ny kortisonspruta antar jag... ont kommer det att göra... ska visa upp några leverfläckar också. Sen ska jag alltså göra alla dessa ärenden med Senior innan det är dax att åka till jobbet. Medan vi är på jobbet kommer nog ett par kompisar och firar Senior, dessa får vi träffa när vi kommer hem.

Imorrn börjar höstterminen på riktigt. Huvudkontoret har skickat ut en massa erbjudanden, så den här veckan blir det folk! Förra veckan var bara en mjukstart... nu gäller det att gilla läget. Å det gör vi ju  :-)

Imorrn är en spännande och viktig dag: Senior blir 18 år.

.

Oroliga elever

Imorrn börjar skolan för väldigt många elever. Alldeles för många av dessa blir mobbade och mår dåligt över att skolan börjar igen. Varför finns mobbing? Vad kan vi göra åt den?

Seniors mattelärare från grundskolan var ju här igår. Hon börjar på en ny skola nu, efter 7 år på Kunskapsskolan i Botkyrka. Hon berättade hur annorlunda mobbingen är på den nya skolan. I Kunskapsskolan var det "klassisk" mobbing. Av egen erfarenhet så vet vi att mobbingen här i Botkyrka mest handlar om att någon är dålig på en sport, har fula kläder, ful frisyr, pratar konstigt osv. Sånt som barn ser och reagerar på. Sånt som det alltid funnits risk att bli mobbad för. Det är förstås fel, men det är så det ser ut.

I hennes nya skola är mobbingen "dyrare". Där handlar det om märket på kläderna. Man måste ha "rätt" PEAK-tröja eller LEVIS-byxa. Det finns ingen plats för kläder utan märke och de måste bäras upp på rätt sätt. Ungdomarna har en prestationsångest som är skyhög och ganska lite tid med sina föräldrar eller andra vuxna förebilder som kan ge dem trygghet och självkänsla. Den skolan ligger i ett överklassområde och skillnaden var både slående och tydlig tyckte vår gamla mattelärare.

Intressant men ganska sorgligt kan jag tycka. Mobbing ska förstås inte finns alls, men nu finns den och dessutom inte bara i skolan utan även på våra arbetsplatser. Jag har sett det i skolan och även där jag jobbat, samt förstås i föreningslivet. Vilket jag själv varit drabbad av. Det finns skolor som säger att de inte har några problem med mobbing, jag tror inte på dem. Jag är helt säker på att mobbing finns i precis varenda skola, men att rektorerna tar hand om den på olika sätt.

Det enda raka är ju att ingripa direkt! Prata med mobbarna och stötta den mobbade. Att verkligen tro på vad barnen berättar och få dem att våga berätta till att börja med. Dessutom måste lärarna öppna ögonen och våga ingripa. Klart det är jobbigt att ringa föräldrar osv, men det är vår skyldighet som vuxna att ingripa när vi ser något som är fel. Barnen måste se att vi bryr oss och ingriper, inte bara har nån slags "låt-gå-mentalitet".

Jag tror att dagens barngrupper och skolklasser är för stora. Var det bara 13-15 elever i en klass skulle det bli bättre sammanhållning och man skulle vara mer rädda om varandra. Då tror jag att mobbingen skulle vara lättare att se och det utsatta barnen skulle känna sej tryggare. Nu försvinner man i mängden och lärarna har inte möjlighet att se alla "sina" elever. Det finns ju knappt rastvakter på vissa skolor. Å finns det så står de i ett hörn på skolgården och röker bortvända så att eleverna inte ska se vad de gör, det ser vi varje dag när vi är ute och går.

Vi föräldrar måste se de tecken som våra barn visar. Vi måste också avsätta tid för samtal, så att vi kan känna och höra om något är onormalt. Det är jobbigt att vara förälder och kraven ökar ju äldre barnen blir. Det är obehagligt att klampa in på skolan och be om samtal med rektorer och lärare, men det är vår skyldighet som föräldrar att göra detta vid minsta lilla tecken. Att visa våra barn att vi tror på det som berättats och att vi tar dem på allvar. Vem ska de annars kunna lita på? Om inte min mamma eller pappa stöttar mej, vem ska då göra det? Det är väldigt obehagligt att konfrontera andras barn och prata med deras föräldrar, men det är nödvändigt. Särskilt om jag upptäcker att det är mitt barn som mobbar...

Att prata om livsfrågor, drömmar, värderingar, civilkurage och allt annat som man måste veta för att klara ett vuxenliv är också vår skyldighet. Vi måste ju lära barnen vad som är rätt och fel och korrigera dem när de gör fel. Allt detta gör vi lättast om vi rör oss bland våra unga och pratar med dem i vardagen. Ingen ska behöva må dåligt pga mobbing i dagens Sverige. Det har vi det alldeles för bra för. Vi har resurserna för att ta hand om våra unga och kunskapen att ge dem rätt information. Bara vi ger oss tiden. Tid som inte kostar något, men som är ovärderligt.

.

Det är över!

Dagen D är över och vi alla är supernöjda! Vi hann får klart allt och allt blev superbra!

Klockan 11 kom den första, Seniors mattelärare, sen drällde det in folk konstant fram till 18.30 då vi var samlade för att äta kräftor. Det absolut roligaste för min del var att min kompis T kom hit. T och jag jobbade samtidigt i Gambia 90-91 och blev goda vänner. Vi har inte setts särskilt mycket men lyckats hålla kontakt via mail och facebook. Det var 15 år sedan han senaste besökte oss, han bor utomlands, så det var på tiden  :-) 

Sen var det förstås himla kul att folk som inte varit här på länge tyckte att vi fått det så fint. När man får höra det, är det lixom pricken över i. Jag är ju jättenöjd med vad vi gjort och nu fick man lixom lite betyg från andra på hur man lyckats.

Tror det blev sammanlagt 16 pers som kom på förmiddagen och då fick Senior massor med bra presenter. Jag hade skaffat ett bensinkort som folk satt in pengar på, den utlimata 18-årspresenten! Nu har han pengar så han kan tanka fullt flera gånger! Åsså fick han alltså vår present... biljetter till Killer Queen på Annexet den 22 oktober. Ett slags "fake-queen", en gupp som ser ut som Queen och som spelar Queens musik. En show som tom de tre återstående medlemmarna i den riktiga gruppen tycker är strålande och som kritikerna rosat. Vi har biljetter i mitten på första bänk! Tror ni att Senior blev lycklig?

Till kräftorna kom 16 pers till, tyvärr blev Lilla M dålig så hon stannade hemma tillsammans med pojkvännen T. Men Stora M kom iaf, det var skoj! Och hon kommer tillbaka nästa helg för att spela cup här i Tumba, så då får hon bo hos oss. Då ska vi se om Lilla M kan komma hit då istället.

Vid 22.30 droppade folk av. Det var faktiskt helt lagom för oss. Stora M fick med sej massor med mat hem till sej och Lilla M. Vi kommer nämligen ha matrester för en vecka framöver... När alla gått trillade vi ihop framför tv´n. Senior är nöjd, det är huvudsaken  :-)

Nu ska han bara fylla år oxå... det blir på måndag!

.

Idag smäller det!

Nu är lördagen som Senior väntat på så länge, äntligen här! Idag ska vi fira att han fyller 18 år på måndag. Hela dagen blir en enda lång fest  :-)

Huvudpersonen ligger just nu i badet, medan Martin kör Junior till träningen och jag försöker vakna. Baileys sover förstås. Baileys har varit lite sur på oss. Vi glömde honom nämligen ute i regnet igår... han ville gå ut så jag öppnade dörren och släppte ut honom. Sen slog dörren igen, men det hörde ingen. Efter en lång stund hörde jag någon som skällde utanför... då var det en väldigt blöt hund som väldigt mycket ville komma in i värmen. Jag slog in honom i en filt och satte mej med honom i soffan, men han tittade knappt på oss på resten av kvällen... Så kan det gå när man är hund i det här huset  :-)

Så nu är det en snabb dusch och frukost som står på programmet. Sen ska hallen och vårt sovrum röjas, efter det är faktiskt huset städat och klart! Klockan 11 kommer första gästen, Seniors gamla mattelärare. Å sen rullar det väl på... tror det kommer ca 10 pers till lunch och ca 20 ikväll till kräftskivan. Så man är nog lagom trött ikväll. Å jag tror att Senior kommer att somna nöjd  :-)

Han har bett att få sina presenter idag och jag vet att han kommer bli överlycklig över det han får. Särskilt en av presenterna... den får ni veta så fort han sett den. Jag är säker på att vi får en väldigt bra dag! Synd bara att man inte kan sitta ute, regnet ööööööser ner. Men men, så kan det bli ibland.

Ha en fin lördag!

.

Vilken dag!

Igår jobbade vi nästan full dag och blogger strejkade, så det blev inget inlägg. Så kan det bli bland  :-)

Idag har jag verkligen inte tid att sitta här, men lite paus måste man väl få unna sej? I morse kom en av Tomtenissarna tillbaka och gjorde färdigt resten. Så nu är fönsterbrädor, blommor och möbler tillbaka på sina platser inne och jag har dragit sista penseldraget på fönsterfodren ute. Nu ska bara utemöblerna ställas tillbaka och altanen städas - sen är även utsidan klar. Nåja, så gott som... det ska sättas dit fönsterbläck och målas en gång till. Men det är ju bara smågrejer som knappt syns.

Tack vare att snickaren kom så tidigt, var vi ju tvungna att gå upp tidigt - skiiitbra! Så strax innan 9 var jag och Senior till Maxi och storhandlade. Vi ska ju ha mängder med sallad, bröd, läsk och kräftor i morrn så det blev en full vagn och då är det väl självklart att man får avstämning! Till och med kassörskan suckade  :-)

10 var vi färdiga där. Hem, packa ur, skicka veckobrev, städa, städa, städa... fixa lunch, klippa gräs, måla. Alla hjälptes åt och saker blev effektivt fixade. Kl 13 åkte jag och hämtade potatissalladen som vi beställt, den bästa i stada! Och strax efter det var snickaren färdig och åkte hem till sitt.

Stackars Baileys har inte fått någon promenad idag, så det är Martin ute och ordnat till i detta nu. Mina föräldrar kommer strax för att hjälpa oss att köra allt skräp till sopen. Det blir väldigt mycket skräp när man byter fönster kan man ju konstatera. Sen är det bara att fortsätta städa...

Planen är att ha hela städningen fixad och borden dukade innan vi lägger oss ikväll. Går det så går det...

.

Kronprinsessbebis?

Så var det alltså äntligen helt säkert! Victoria och Daniel ska ha barn i mars 2012. Har inte hon varit gravid sedan juli 2010??? Har inte tidningarna påstått det sedan de kom hem från smekmånaden? Är det verkligen säkert den här gången? Det måste det ju vara eftersom hovet gått ut med ett pressmeddelande om detta. Men man kan ju tro att vår kronprinsessa är släkt med elefanterna som i mars 2012 varit gravid i 20 månader...

Med anledning av detta undrar jag en sak: Vad kallas en kronprinsessas barn? Blir det också en prins eller prinsessa? Nån som vet?

Grattis säger jag förstås och självklart hoppas vi att allt går bra.

.

Tomtar på loftet...

Tomten kom hem till oss i morse - i AUGUSTI!!!
Vår kompis är både snickare och auktoriserad jultomte, jättepraktisk. Om ni tittar på bilden så ser ni att han ÄR den riktiga tomten  :-)

Klockan 8 kom hans två arbetskompisar hem till oss och började med att riva ur det första fönstret som skulle bytas. När de såg hur mycket mindre det nya fönstret var ringde de Tomten som fick köpa virke på vägen. Under tiden drog de loss de andra två fönstrena också... snacka om luftkonditionering! Tur vi tänkte till och inte gjorde detta på vintern. Så kom Tomten med virket och då blev det fika, det blir mycket fika när Tomten är med...

När vi bytte fönster i lilla toan så tog själva fönsterbytet kanske 45 minuter, sen fikade vi i två timmar  :-)

Nu har Tomten återigen lämnat sina kompisar här medan han själv är iväg och handlar nåt. Han kommer väl tillbaka lagom till lunch... För så är det när man jobbar hos oss; man får fika när man vill och självklart en nyttig lunch. Alla brukar vara nöjda och glada när de är färdiga här, och mätta!

Nu är iaf ett fönster på plats, men med väldigt mycket ventilation. Det är lixom bara fönstret som sitter där, ingen isolering och man ser rakt ut i trädgården. Det ska bli så himla skönt att få detta klart! De gamla fönstrena var otäta och dragiga, halvruttna och svåra att tvätta. Nu får vi isolerglas, det kommer att bli både tystare och varmare. Nu är alla fönster i hela huset bytta, det tog bara 18 år.

Klart det kostar en slant, men en hel del kommer tillbaka i en mindre elförbrukning. När vi bytte fönstrena i köket var elkostnaden 3000 kr mindre första året!

I bästa fall hinner de klart innan vi ska till jobbet, annars får vi anlita "Tomtevakten". Dvs Martins pappa får komma hit och låsa efter dem när allt är klart. Allt löser sej - eller hur  :-)

.

Första delmålet är nått!

Yes! Idag var vågen på min sida  :-)
Jag hade gått ner 0,3 kg och därmed nått mitt första delmål. Så nu har jag bokat in en massage åt mej! Den 26:e ska jag få en timmes massage och bara njuta. Det passar perfekt, då är nämligen 18-årskalas, skolstarter och en del annat avklarat. Då ska min kompis Melissa få mjuka upp min stela kropp i en heeeel timme.

Känns bra att öppna våra klasser idag med en viktminskning för både mej och Martin. Det ser lite bättre ut lixom... Det ska bli riktigt kul att träffa våra medlemmar idag, både gamla och nya. Några av de gamla är fortfarande på semester, men de dyker väl upp nästa vecka istället. Vi får mail där vissa nästan ber om ursäkt för att de inte kan komma. Vi har världens härligaste medlemmar och jag har saknat dem.

Nu är jag alltså 4,3 kg mindre än när vi satte igång i slutet av mars. Jag har 2,9 kg kvar till nästa delmål, då blir jag normalviktig med ett BMI på 25. Det går inte så fort för mej, men det får ta den tid det tar. Nu har jag iaf lyckats bli en klädstorlek mindre och det känns riktigt bra.

Bara att fortsätta. Delmål två är snart i sikte  :-)

.

Klädproblem!

Jag erkänner - jag har för mycket kläder. Å det är jag knappast ensam om... Det konstiga är att jag ändå aldrig har något som passar... känner ni igen det?

Nu har jag iaf bestämt mej för att rensa ut, på riktigt! Jag ska rensa ur allt som inte passar eller jag är helt nöjd med. Det kommer att ta tid... dessutom ska jag inte köpa något nytt om jag inte är helt säker på att det är helt rätt eller jag verkligen behöver det. Tror ni jag lyckas?

När jag väl är färdig om sisådär hundra år, så ska jag bara ha kläder jag trivs i och som sitter bra. Då har jag i bästa fall inte en miljon kläder som bara hänger där i garderoberna och samlar damm. De där kläderna som är sååå snygga i butiken, men inte alls passar när man kommer hem.

Det får bli lite pö om pö. Jag har hittills lyckats rensa ur ett gäng toppar, t-shirts och tunikor. Alltid nåt... De ska ut på Tradera ikväll. Jag kan inte ta allt på en gång, då blir det för rörigt. Men en kasse eller två i månaden kanske? Återstår att se om jag lyckas, haha - den som lever får se  :-)

Är detta ett typiskt kvinnoproblem tro? Lyxproblem är det iaf!

.

Sista semesterdagen

Imorrn är det dax igen att jobba efter tre lediga veckor. En av de bra grejerna med vårt jobb är att vi inte behöver gå upp tidigt på morgonen. Vi behöver inte åka hemifrån förrän vid 15-tiden, så jag har sovmorgon jämt  :-)

Det ska bli kul att träffa alla medlemmar igen och se hur det gått för dem. Jag hoppas att vi kan fortsätta vara duktiga och äta bra och ta våra promenader. Vi har varit hemma två dagar nu och inte alls rört lika mycket på oss, det finns så mycket annat att göra lixom. Men en rejäl promenad om dagen blir det iaf, det måste det bli! Morgondagens vägning är spännande...

Igår satt jag vid datorn nästan hela dagen och la in auktioner på Tradera. Alla ungarnas kläder är klara, nu håller jag på med mina. Det blir runt 60 auktioner totalt. De får ligga ute på två veckor, sen vet vi hur väl vi lyckades... bara att hålla tummarna för en bra totalsumma.

Igår kväll var vi bjudna på middag hos Martins föräldrar. Vi fick en god köttgryta och varken för- eller efterrätt. Hur bra som helst! Så vi kunde faktiskt hålla våra PP trots att vi var bortbjudna  :-)

Idag ska vi förbereda morgondagens jobb, ta en långpromenad och börja fundera på nästa helgs kalas. Senior fyller 18!!! Ikväll avslutar vi semestern med att äta krabba, gott och få PP. Då SKA vågen vara snäll imorrn, hoppas jag nått mitt första delmål. Håll tummarna!

Sommaren är på väg över i höst, det gillar jag inte! Men det är inte mycket att göra åt den saken, man får helt enkelt gilla läget. Ha en fin söndag allihopa!

.

Fotomodell nr 1

Igår röjde vi bland killarnas kläder. Vi handlade ju en del i Ullared och om kläderna ska få plats så behövdes en utrensning. Den här gången plockade vi ut grejer som inte används eller som finns för mycket av, oavsett utseende. Med andra ord blev det ganska mycket fräscha grejer som åkte, sånt som inte riktigt funkat på kroppen lixom.

Det blev en stooooor hög, säkert dryga metern hög. Junior och jag bara tittade på varandra och skrattade. Mycket är köpt begagnat och får nu gå vidare till den marknaden igen. Så var det bara att börja fota kläderna, de ska ju läggas ut på Tradera förstås. Junior var fotomodell  :-)

Efter en stund började han flippa ur, totalt... då gick Martin ut med Baileys. Å när han kom tillbaka var vi färdiga. Alla kläder fotade och jag har börjat lägga ut dem på Tradera. Junior kan påbörja en portfolio med modellbilder.... eller... kanske inte... kul hade vi iaf!

Så idag ska jag få ut resten av auktionerna så är det bara att invänta buden. Hoppas det blir lite pengar att stoppa i de hål som just nu finns. Borde blir en del iaf...

Vad tycker ni? Passar Junior i Topmodell?

.

Vilken förmiddag!

Allt var så bra på morgonen, men så upptäckte jag att mitt etui som jag har bla körkortet i var borta. Jag var helt säker på att jag lagt det i min jacka innan vi lämnade Öland, men där slutade min säkerhet. Eftersom jag inte tycker om handväskor har jag ett visitkortsfordral i metall där jag har körkort, bankkort, id-kort mm. Å det brukar jag ha i min jack- eller byxficka.

När vi rastade Baileys strax innan Västervik trillade min jacka och ryggsäck ur bilen. Kunde etuiet har trillat ur jackan då? Hur vi än letade här hemma så fanns det bara inte. Vi packade upp allt från Öland, letade igenom bilen, tittade tom i kylskåpen! Men hittade det inte. Hade jag med det till centrum igår, eller till Ica Maxi - jag var inte säkert och blev mer och mer osäker på om det kommit med från Öland överhuvudtaget. Men Senior som är kvar på Öland hade inte hittat det. Mina föräldrar åker till Öland idag, så jag bad dem stanna på rastplatsen och titta när de ändå skulle åka förbi.

För säkerhets skull åkte vi till mina föräldrar för att se om jag tappat det där. Å där låg det! I deras soffa hade det glidit ur fickan. Tack o lov!!! Pulsen lugnade sej direkt och jag kunde andas igen. Att inte ha id-kort innebär att jag inte kunde gå till läkaren eller göra de ärenden på banken som jag skulle. Att inte ha körkortet innebär att jag inte kommer någon vart. Hela mitt praktiska liv finns i det där etuiet. Nu behöver jag tack o lov inte spärra några kort eller skaffa nya.

Jag mådde riktigt dåligt under några timmar och stackars Baileys gick miste om sin långpromenad. Han fick bara en kort en eftersom jag ville hem och leta. Men ikväll får han en ny chans, då har vi inget som stör. Till slut fick jag sushi i magen, bankärendena skötta och lite annat smått och gott fixat. Läkaren tar jag en annan dag, pallade inte mer  :-)

.

Överraskning :-)

Nu kan jag säga det; vi är hemma i Tumba igen!

Junior ville överraska Mandisen med att komma hem en dag tidigare än tänkt och det var ändå dåligt väder, så vi lämnade Öland igår på förmiddagen. Bakom oss lämnade vi en vinkande Senior, som ska vara kvar några dagar till.

Hemresan gick smidigt, vi var hemma på 5,5 timme ungefär. Så vid 15.20 körde vi in på vår garageuppfart, lastade ur, åkte och handlade och åt middag hos mamma. Sen började jakten...

Vi visste att Mandisen skulle åka och bowla och sen gå på bio. Hennes mamma skvallrade hela tiden till oss  :-) Men bowlingen kom igång sent, så då blev inte bion förrän efter 21... så Junior fick ge upp jakten. Imorse vaknade han istället tidigt, åkte hem till Mandisen och väckte henne. Jag har inte hört något, men tror att hon blev ganska glad  :-)

Så nu är vi alltså hemma igen och vardagen är snart här igen. Idag ska vi njuta av den sista lediga semesterdagen, men det blir ändå lite jobb. Vi skickar vårt veckobrev till våra medlemmar varje fredag, oavsett ledighet, julafton eller sjukdom. Sen ska vi göra lite ärenden i centrum, ta en promenad och lite annat. Det blir nog en stund med vår ljudbok i solen också, nu lyssnar vi på Livet Delux. Den är helt ok.

Åsså blire SUSHI! Vi äter nog lunch på vårt sushiställe tillsammans med Mandisens familj idag. Alltid gott och i deras sällskap alltid trevligt. Så det blir nog en bra dag, ganska skönt att vara hemma igen.

.

Slippa barnen?

Malin Wollin skriver i Aftonbladet idag att hon längtar till att skolan börjar så hon kan få vara ifred för barnens gnäll och krav. Jag fattar inte sånt...

Att barn behöver sysselsättas och inte kan ha tråkigt en enda minut beror ju knappast på barnen utan på föräldrarna... Föräldrar som köpt en miljon leksaker åt sina telingar från dag 1! Har man inte förstått att barn inte dör av att ha tråkigt, så har man inte förstått mycket alls. Har man tråkigt hittar man på något att göra  - enkelt! Det gjorde vi när vi var små, varför kan inte dagens ungar göra det? Därför att de aldrig tillåts att ha tråkigt!

Jag tycker det ska bli kul att börja jobba igen, men allra helst är jag ledig med hela familjen. Så har jag alltid känt. Att slippa vakna tidigt och dra upp ungarna till skolan, har aldrig varit vår grej. Att istället sova tills vi vaknar av oss själva, äta frukost ute på trappen och sedan fundera på vad man kan hitta på idag då - har varit mer vår melodi. Men så har vi ju nästa alltid varit bara vi tre; killarna och jag. Ett väl sammansvetsat team som pratat oss igenom det mesta.

Nä, sommarlovet är kanon! All ledighet tillsammans blir vad man gör den till. En grinig morsa som ser ungarna som jobbiga gör ju knappast saken lättare. Kalla mej besserwisser om ni vill, jag vet en som kommer att göra det. Men ungarna blir som vi fostrar dem... de har lixom inte fostrat sej själva... eller?

.

Löjligt!

I Aftonbladet kan man just nu läsa om hur viktigt utseendet är i ett förhållande - löjligt! Om ni frågar mej!

För det första så är smaken olika och det är väl personen, inte utseendet, man faller för. För det andra: om utseendet är så viktigt, hur kan synskadade och blinda hitta partner? Min bästa kompis var helt blind och det gick alldeles utmärkt för henne att ha en man ändå, hon gifte tom om sej! Två gånger!!! Min kära Eva lärde många att utseendet har en otroligt liten betydelse, även om det för oss seende kan tyckas vara en viktigt del.

Jag träffade en man på internet för 12-13 år sedan. Första gången vi sågs hade vi inte sett en enda bild på varandra. Jag vet inte riktigt vad jag föll för, men han sa iaf att det var min röst som fick honom att bli mer än intresserad. Vi var sedan särbos i 6 år och pendlade 55 mil för att kunna ses.

Hade det varit utseendet jag fallit för, så hade nog jag och Martin varit ett par för länge sen. Vi hade känt varandra i 6-7 år innan vi fattade att det var vi två. Martin föll för mitt skratt, jag har inte heller den här gången någon större aning om vad jag föll för. Martin är otroligt omtänksam och vill alltid mitt och barnens bästa -kanske var det det. Åsså har han fina händer, sånt gillar jag  :-)

Utseendet har ingen som helst betydelse! Även om det är trevligt att ha en snygg man vid sin sida. Den man älskar blir ju fin i ens egna ögon, eller hur?

.

NU!

Hur bra är ni på att leva i nuet? Att insupa och vara medveten om vad som händer just precis nu. Det är svårt tycker jag och jag försöker ändå göra det nästan hela tiden. När jag vaknar på morgonen tittar jag ut genom fönstret och försöker att verkligen se det jag ser. Jag sträcker på mej och försöker verkligen att känna min kropp och hur jag mår. Jag försöker att leva nu och inte tänka på allt roligt som ligger framför mej. Ibland går det bra - ibland går det mindre bra...

Här på Öland är det lättare än hemma i Tumba. Att gå en promenad i skogen här är en helt annan sak än hemma. Här kan man inte göra annat är njuta av att bara vara här och nu, särskilt när man ser rådjuren lugnt beta när man passerar eller när man blir omkörd av tre ryttare på häst. Allt är tyst och stilla, det är bara vi och naturen. Då är man helt i nuet! Man har det lixom så bra att man inte behöver något annat. Å det kanske är det som är hela grejen; att vara så nervarvad att man inte behöver se varken framåt eller bakåt. Man behöver bara NU.

Annars är jag ju en sån människa att jag planerar långt framåt, gärna närmaste 12-18 månaderna. Men jag vänder inte blad i kalendern förrän på lördagar ändå... för att inte stressas. Jag vill veta hur helgdagarna ligger under närmaste året, så jag vet när jag får ledigt nästa gång. Men det är allt! Möten, läkarbesök mm, det ser jag när de dyker upp. Roliga tävlingar kommer jag ihåg ändå  :-)

Hur gör du för att leva i nuet? Bryr du dej om det alls? Behöver man bry sej?

.

Sommarens höjdpunkt!

Idag var det marknad här i Löttorp, sommarens höjdpunkt här i byn  :-)

Juniors kompis K skulle åka hem med 12-bussen, så killarna gick ner på marknaden ganska tidigt medan Martin och jag gick en sväng med Baileys. Senior gick också iväg på marknaden tidigt, men med grannarna. När vi gått klart med hunden gick vi också dit och mötte bägge killarna efter att Junior varit med K till bussen. Så gick vi där och kollade lite... resultatet blev: 5 påsar te, 3 polkagrisar, 1 fönsterskrapa + sämsskinn och batterier. Vi träffade en medlem, en kollega och en släkting  :-)

Sen gick vi hem, åt lunch och slappade. Vädret var lite lätt ostadigt, så jag la mej i sängen och läste och åt polkagris. Min favoritsmak är hallon å  lakrits, det är såååå gott! En stång är ungefär 6,5 ProPoints och det får faktiskt plats i min PP-budget. Så jag tryckte i mej nästan en hel sån, resten ska jag ta ikväll när vi kollar på tv. Så nu är min mage helt kajko... den är inte alls van vid godis längre. Å medan jag låg där och åt min, så satt Martin vid datorn och åt sin... åsså bestämde vi att vi nog måste ha några till i reserv. Så alldeles nyss var vi tillbaka till marknaden och köpte ett par till  :-)

Så nu har vi till vi ska åka hem, man måste ju ha resgodis inte bara morötter! För nu är det snart dax. Jag tvättar det sista och har börjat plocka ihop oss lite smått. Jag tar lite i taget och rätt vad det är så bestämmer vi att vi ska åka hem. Allt beror på vädret... ingen idé att sitta här om vädret är trist, då är jag hellre i bilen eller hemma. Snart är semestern slut, men det är helt ok! Ska bli kul att träffa alla medlemmar igen, vi får mail från dem där det står att vi är efterlängtade. Tänk va! Vi har de bästa medlemmarna, så är det bara!

Några få dagar kvar, sen är det 34 veckor till nästa långledighet...

.

Ha! I´m back!

Idag var det betydligt roligare att ställa sej på vågen. 1,1 kg hade jag lyckats göra mej av med! Så nu är jag på g igen... tydligen gör jag bra ifrån mej varannan vecka och halvdåligt varannan. Bara att acceptera...

Det innebär att jag tagit bort prick 4 kg från min lilla kropp och det i sin tur betyder ungefär en klädstorlek. Det betyder också att jag är tillbaka i vikter som jag hade 2009, så ett helt år har jag lyckats förinta  :-)

Bara resten kvar...

Idag skiner solen och det fläktar lite lätt. Perfekt dag för att tvätta lakan! Så de snurrar i maskinen för att hängas i solen om ett par timmar. Nu ska Baileys få klorna klippta, sen en rejäl promenad för att slipa ner de vassa kanterna. Kanske blir det en tur till stranden? Juniors kompis K åker hem imorrn, så vi får hjälpa honom att suga ut det gottaste ur Öland innan han åker. Vi börjar också att plocka ihop oss så smått, inte många dagar kvar nu. Men det känns helt ok! Jag brukar ha "åka-hem-ångest" men jag ser faktiskt fram emot att få komma hem till mitt fina hus och få träffa alla våra härliga medlemmar igen.

Snart är allt som vanligt igen och det är ganska skönt.

.

Nu har jag bestämt mej!

1998 fick jag godkänt att göra en bröstförminskning på landstingets bekostnad. Av olika skäl blev den inte av, jag hamnade säkert mellan stolarna eller nåt. Ingen hörde iaf av sej med en operationstid och jag hade för mycket runt mej för att orka gå vidare och tjata. Det var lixom inte rätt timing.

Nu har jag funderat och bestämt mej för att det ska vara min belöning när jag nått min målvikt. Man får nämligen inte göra operationen om man har ett BMI över 25. Så när jag nått mitt mål ska jag gå till min husläkare: Doktor Kompis, och be honom om en remiss. Blir jag inte godkänd så får jag helt enkelt spara ihop pengarna på egen hand: 45 000...

Jag är 156 cm lång och har E-kupa. Jag har ont i rygg, axlar och nacke. Jag ligger i uppförsbacke när jag sover på mage och har svårt att andas om jag ligger på sidan. När jag springer gör det ont oavsett vilken BH jag har. När det är varmt blir jag sårig och svettig i vecket. När jag går ner i vikt så blir övriga kroppen jättesmal medan tittsen fortfarande är stora som meloner. Andra människor får små skinnpåsar när de går ner i vikt, inte jag... det blir ingen skillnad alls. Kläderna sitter bara ännu sämre.

Förra gången sa kirurgen att de skulle ta bort 0,8 kg på ena sidan och 0,5 på andra.  Då skulle jag få en liten C-kupa som resultat. Det tycker jag låter alldeles perfekt! Jag är kurvig och en C passar resten av mej och min person. Ju mer jag tänker på detta, desto mer motiverad blir jag. Jag ser framför mej hur jag helt plötsligt passar i min kropp och hur jag kan röra mej obehindrat och köpa rätt storlek på kläder. Jag behöver inte ha 44 på överkroppen, när jag egentligen är en 36:a...

Så nu är det bara att kämpa! Å spara pengar! Tänk om man kunde få det gjort i december. Det måste bli när vi har minimalt med folk på jobbet eftersom jag inte kan vara ledig. Eller kanske runt påsk när man ändå är ledig och det är lite folk så Martin kan jobba ensam några dagar. Tydligen är man sjukskriven ca 2 veckor, men jag har ju inget tungt jobb.

Nu har jag en rejäl sporre! Bara att fixa vikten då!

.

Tänker...

Det är tyst i vardagsrummet. Junior, hans kompis K och Martin sitter och tittar på femte säsongen av LOST medan de äter frukost. Senior sitter och gör körkortsfrågorna för femtioelfte gången, det går bättre och bättre. Mina barn mår bra. De trivs med livet. Till mina barn räknar jag även Juniors flickvän Mandisen, som sitter på Gotland med sin familj och mina skånska tjejer där en åkt tillbaka till USA för sista terminen och de andra två pluggar på i Uppsala. Mina sex fina ungar som alla har ett bra liv, är friska och kan gör det de trivs med. De är trygga och framtiden ligger för deras fötter, helt öppen.

Så går mina tankar till löpsedlarna; svältkatastrofer, Utöja och trasiga svenska barn och ungdomar. Sommarlovslediga barn och ungdomar som kanske har föräldrar som missbrukar, är psykiskt sjuka eller på annat sätt mår dåligt. Barn som inte får vara helt och hållet barn... 10-12 veckors sommarlov kan vara alldeles för långt om man har en trasig familj. De där sommarlovsveckorna som de flesta ungdomar ser fram emot kanske ses som ett fängelse av andra. Det är de här barnen som jag vill ta hand om. Att kunna ge en trygg famn som de kan krypa in i och känna sej älskade och respekterade. Få vara barn.

Mina ungar är trygga, jag har lyckats ge dem en trygg grund att flyga ifrån nu när de är på väg ut i sitt vuxenliv. De vet att de alltid kan komma till mej med sina tankar och bekymmer. Jag kommer inte att lösa deras problem, men kanske kan hjälpa dem att hitta en lösning som de sedan kan använda själva. Om några år hoppas jag att vi är godkända som jourhem. Det behövs fler som vågar ta emot trasiga barn och ungdomar. Vi behövs. Vi vågar. Jag längtar.

.

Vår strand

Vi har precis kommit hem från stranden. Medan alla turister åker till Böda och trängs eller andra stränder på den sidan, så ligger vi vid Byrum där det nästan är tomt på folk. Med en utsikt över Kalmarsund och Blå Jungfrun, kan man nästa inte ha det finare. Juniors kompis K konstaterade redan igår att folk är konstiga som åker utomlands på sommaren när Ölands fina stränder finns. Bara därför tog jag med kameran, så att ni skulle få se  :-)

Utsikten åt norra udden.

  

Blå Jungfrun och killarna.

Härligt i solen.

Å vi har alltså en vecka kvar här! Det är ju bara så himla skönt!

.

Lyx?

Vad är lyx?
Vid först tanken kanske det är dyra parfymer, långresor och märkeskläder? Men vid närmare eftertanke så kanske det är enklare än så? Rent vatten, 5 veckors semester, ren luft...

För mej är lyx att faktiskt ha ett jobb att var ledig ifrån; att ha betald semester och på den semestern kunna vila ut tillsammans med familjen.

Jag har varit timanställd i nästan hela mitt liv. Betald semester har inte funnits, utan jag har fått spara under året för att ha pengar när jag är ledig. En gång på 80-talet när jag jobbade på Oscars Teatern, en gång på 2000-talet när jag jobbade på Swedfund och nu har jag haft betald semester. Jag är alltså ganska van att spara pengar  :-)

Men en sån enkel grej, som förmodligen de flesta andra inte ens tänker på, är alltså lyx för mej. Att jag dessutom har ett hus här på Öland att åka till och tillbringa min semester i, är ytterligare grädde på moset. Visst har vi varit på häftiga resor, bott på fina hotell osv. Men det är ändå här jag trivs bäst och där jag kan koppla av på riktigt. Att dessutom ha barnen här tillsammans med oss, är helt underbart! Det kanske är sista sommaren de vill vara tillsammans med oss... man vet ju aldrig.

Den här sommaren har varit den bästa på väldigt länge. Vädret har varit fint, vi har fått mycket gjort men ändå haft tid att vila och njuta. Det känns som vi haft ledigt nästan hela sommaren, även om det faktiskt bara är 3 hela veckor. Jag tror att vi kunnat lagra solen och vilan i kroppen så att vi ska klara oss hela vintern.

Jag mår bra just nu, otroligt bra! Å jag hoppas att den känslan kommer att sitta i länge. Bara en sån sak; att verkligen känna att man mår bra! Det är väl lyx om något?

Vad är lyx för dej?

.

Myyyyyyyys!

Vi har precis kommit hem från Lammet & Grisen där vi ätit gott och haft mysigt i allra största allmänhet. Efteråt åkte vi ner till havet, tog lite bilder och tittade på solnedgången. Detta är några av bilderna vi tog:

3,5 år idag

Tiden går fort när man har kul! Tänk att Martin och jag varit tillsammans i 3,5 år redan! Tänk att han stått ut...  :-)

Under den här tiden har han fått göra massor med grejer som han aldrig gjort innan han träffade oss. Han har bla renoverat, snickrat och fixat med huset. Han har åkt gocart, bergådalbana och litet privatflygplan. Han har dessutom tagit dykcert! Detta från att ha levt ett ganska bekvämt liv i en lägenhet och "bara" levt för att jobba och hålla vikten. Hans liv blev lite förändrat kan man väl säga.

För mej förändrades inte livet så drastiskt kanske, men när Martin flyttade in hos oss blev mitt liv väldigt mycket enklare kan man väl säga. Från att ha klarat allt själv fick jag helt plötsligt hjälp med allt från att ta ner grejer från hyllor till att skjutsa ungar.

Vi kompletterar varandra väldigt bra. Martin är den tystlåtna som tänker innan han säger något, jag bara brakar på! Martin blir sällan arg, däremot kan han sura en del... medan jag oftast är glad men blir förbaskad på en femöring och sen är jag glad igen lika snabbt. Han är lång och jag är kort  :-)  Japp! Vi kompletterar varandra!

Vi har ungefär samma tänk och värderingar när det gäller det mesta. Politik, ekonomi, barn- hunduppfostran mm. Det bråkar vi aldrig om, vi bråkar inte om annat heller iofs... det är väl det där med städning som det kanske brister på. Martin tycker INTE om att städa! Å andra sidan tycker jag INTE om att laga mat... så det överlåter vi på varandra i bästa samförstånd.

Vi har det bra! Å vi har förstånd att vara tacksamma för det vi har. Ikväll ska vi fira tillsammans med barnen. 4 Augusti går vi alltid på Lammet & Grisen. Vi äter gott, skrattar, pratar och tar årets familjebild uppe på takterassen. Vår egna sommartradition  :-)

Man måste ta vara på alla tillfällen att fira, då blir vardagen lite roligare. Tycker vi iaf...

.

På g igen!

Nu känns allt ok igen. Våra promenader fortsätter, vi är uppe i ca 17 000 steg och ungefär 2 timmar per dag. Det är något speciellt med promenaderna här på Öland. Att gå på tysta grusvägar i skogen eller över ängar med upptrampade stigar... det är bara så otroligt mysigt! Så motionen är det inget fel på.

Igår blev vi bjudna på kroppkakor hos min ingifta morbror. Min moster dog i höstas, så min söta lilla morbror blev ensam efter 60-65 år tillsammans. Min moster var väldigt bestämd och dominant, så det är riktigt skönt att se hur han nu tar för sej av livet. Vi kom dit redan 16.30, åt och pratade lite. 18.30 var han trött och behövde lägga sej, så då gick vi hem. Men han var jätteglad över att vi varit där och att han fått bjuda på det godaste som finns.

Kroppkakor är väl inte det bästa att äta när man ska gå ner i vikt, men det är ju så GOTT!!! Jag kan äta hur mycket som helst när det gäller kroppkakor, men igår var jag disciplinerad och tog bara 3. Å dessa rymdes precis i min dagsbudget av matintag. Värre blir det imorrn, då ska vi till Lammet & Grisen...

Enda kruxet just nu är att min sömn inte varit något vidare. Senior har varit upp i ottan flera mornar nu för att fiska med grannen. Så jag har vaknat vid 4 varje morgon... och det är väl inte riktigt sånt som jag gillar. Jag blir seg resten av dagen av att gå upp för tidigt. Igår var dessutom Junior ute med sina arbetskompisar, så honom fick jag hämta ganska sent. Nattens sömn blev alltså inte särskilt lång, men men...

Solen skiner även idag, så det blir nog en dag i solstolen. Sen kommer regnet... och Juniors kompis K. K kommer imorrnkväll och stannar över helgen. Han är en kul prick, så det ska bli skoj att ha honom här. Det känns som vi haft semester jättelänge och att det är långt kvar tills vi ska jobba igen. Men nu är det halvtid på semestern. Jag njuter så mycket jag kan. Sen är jag inte ledig igen förrän v14 NÄSTA ÅR!

Jaja, nu är nu - bara att njuta och luta sej bakåt.

.

Glöm det som var - se framåt!

Gårdagen var en riktigt skitdag! Jag var less, förbannad och besviken. Så mycket betyder vikten för mej, kan låta patetisk - men så är det. Jag är inte fet, men överviktig och det känns i hela min lilla kropp. Är man kort ska man inte väga så mycket som jag gör. Då mår man inte bra. I mitt fall handlar det väldigt lite om utseende, det handlar om känsla.

Efter att ha varit rejält ledsen gick Martin och jag en lång promenad, eller ja... den skulle blivit längre, men det var så varmt att Baileys inte orkade mer. Under promenaden rannsakade vi oss själva och kom återigen fram till att vi gjort allt exakt som vi skulle, men att det förmodligen låg lite undermedveten stress hos mej. Stress som kunde bero på att hela gänget kommit ner till oss. Jag vet att jag brukar reagera på det, men den här gången var allt lugnt... trodde jag. Ingen tjafsade, alla var sams. Men kanske gick jag ändå och spände mej? Jag vet inte, men det är det enda vi kan komma på. Jag brukar reagera med snabb viktökning av stress, så kanske?

På eftermiddagen åkte vi till stranden. Vi hade ett fantastiskt väder och ville utnyttja det. Tyvärr ville Senior inte följa med, men vi andra tre åkte. Mina föräldrar drog iväg till Småland på förmiddagen, så nu är det bara vår familj här. Vi hade några härliga timmar på stranden, Martin och Junior vågade sej tom på att bada. När vi kom hem åt vi och tog återigen en skaplig promenad, den här gången i sällskap av Junior och hans kamera. Resten av dagen gick mest åt till att lyssna på ljudbok ute på altanen. Det var en riktigt skön sommarkväll.

Visst mår jag bättre, men besvikelsen var riktigt stor och jobbig. Kan låta banalt, men så är det i mitt liv. Klart man blir besviken när man gjort allt perfekt och resultatet uteblir. Så är det oavsett vad det gäller. Men nu gäller det att se framåt. Nästa måndag SKA det vara ett minus!

.

Såååå frustrerad!!!

Så var det dax för veckans vägning, som jag såg fram emot. Jag hade gått upp!!! 4 hekto!!! Jag som skött mej exemplariskt och var helt säker på ett minus. Det kunde helt enkelt inte gå åt något annat håll än ner. Så nu sitter jag här och är enormt besviken. Det finns ingen förklaring och Martin är lika förvånad som jag är. Vad finns det för förklaring? Ingen!

Följer man programmet så går man ner i vikt. Så är det bara. För andra tydligen...

Man brukar kunna skylla på träningsvärk, stress, salt mat, dålig sömn mm - INGET av detta är en förklaring för mej. Det finns ingen förklaring och det är så jäkla frustrerande!

Visst, jag gick ner 1,1 förra veckan, men ändå... jag hade kunnat acceptera att stå still, men inte gå upp! Jag kan inte göra mer än jag redan gör. Så det är väl bara att bita i det sura äpplet och ta nya tag. F-n så jobbigt! Programet funkar hur bra som helst för våra medlemmar, men inte för mej. Så jäkla surt!

Dessutom är det svårt att motivera andra när man inte lyckas själv. Jag jobbar med det här! Jag ska ju veta vad jag pysslar med. Kanske dax att byta jobb...?

.