Hela gänget samlat

Igår kom alltså äntligen ungarna hit, tillsammans med mina föräldrar. Baileys blev helt galen när de kom och spenderade sedan kvällen med att gå mellan allihopa och bli klappad. Men han sov hos mej hela natten, precis som han brukar. Trodde nog att Juniors säng skulle locka mer, men så var det inte.

När vi är här alla sex kan det bli lite stökigt och grinigt, men den här gången har det gått bra. Idag har vi jobbat ute hela dagen och fått fint i trädgården. Vi har bytt plats på växter och gjort ordning två rabatter. Alla har haft något att göra och killarna har suttit en del med körkortsteorin. Å Baileys har haft koll på alla och nöjt legat i solen och sovit.

Om en stund ska vi åka ner till havet och titta på solnedgången. Vi ska passa på att plocka lite sten också medan Baileys badar. Stenen ska vi ha i rabatten, det blir jättefint och håller markduken på plats. Nu har jag fixat det både hemma och här så att det ska bli så lite pyssel som möjligt i trädgården men ändå se snyggt och prydligt ut. Ogräsrensandet är ett minne blott  :-)

Martin och jag sköter oss och är superduktiga både när det gäller maten och motionen. Vi är numera uppe i ca 17 000 steg om dagen, vilket blir ca 2,5-3 timmars promenad (uppdelat på två tillfällen) enligt Baileys stegräknare. Knät håller så här långt och vi sover gott om nätterna. Imorrn är det vägning... den blir spännande! Jag har en känsla av att Martin har rasat i vikt den här veckan. Jag ligger nog ganska still, men gick ju ner massor förra veckan istället. Imorrn vet vi  :-)

.

Begravningsavgiften?

Jag har funderat lite...

Jag gick ur Svenska Kyrkan för många år sedan. Inte så mycket för att slippa betala kyrkoskatten, utan mest för att jag inte vill ha med dem att göra mer än nödvändigt. Jag tycker att kyrkan har en dubbelmoral som jag inte vill vara en del av. Tex att många är emot kvinnliga präster och homosexuella, men även pga en hel del andra mysko åsikter som jag inte delar. Tar man den katolska kyrkan så blir man ju mörkrädd när man ser hur vissa ärenden behandlas, tex den där en 14-årig flicka blev sexuellt utnyttjad av sin styvfar. Hon blev gravid och förskjuten av kyrkan, medan styvpappan kunde bikta sej och var accepterad igen... Sånt köper jag inte!

Jag tror visst att kyrkan gör en hel del gott, det ser vi ju nu iom det fruktansvärda som hänt i Norge. Många söker sej till kyrkan för att få gemenskap och tröst. Den som tror har en trygghet som jag i vissa fall kan avundas dem, men som är svår att få grepp om som utomstående.

Hur som helst så är det inte detta min fundering gäller utan det där med pengarna. När man går ur kyrkan slipper man alltså betala kyrkoskatten. Men begravningsavgiften måste man ändå betala... varför det? Man får ju inte utnyttja kyrkans tjänster när man gått ur - varför ska man då betala begravningsavgift? Den dag jag dör önskar jag att någon närstående håller min begravningsceremoni. Det behöver inte vara i ett kapell ens, utan kan vara precis var som helst. Några små ord, mest musik - klart! Jag vill kremeras och sen spridas från Ölandsbrons topp.

Jag tar alltså ingen plats i varken kapell, kyrkogård eller minneslund. Varför ska jag betala begravningsavgift? Självklart kostar kremeringen, men det kan ju inte röra sej om många hundralappar. Vad är det jag betalar för? Är det någon som vet?

.

Nu väntar vi...

I morse var vi faktiskt på benen riktigt skapligt och gick ut med Baileys och fixade ordning oss. Vi skulle nämligen på marknad i Byxelkrok. För att få parkering där måste man vara ute i god tid. Så vi var där strax innan 11, parkerade vid ICA och gick ner en sväng på marknaden. Det blev inga fynd direkt, bara ett gäng vykort. Det brukar vi köpa och använder sej som gratulationskort under året.

Vi handlade på ICA och tittade in på Valles i Kroken för att köpa batterier, som inte fanns... sen hem, fixa lunch och röja lite. I kväll kommer nämligen både mina föräldrar om mina barn! Senior har varit iväg på SM i Eskilstuna. Han har skjutit ligg, ställning och fält under tre dagar. Ingen pallplats, men helt ok för att vara första gången. Han är supernöjd och längtar till nästa gång. Junior har varit på Gotland och sitter nu på båten till Oskarshamn, där han blir upphämtad av mormor och morfar. Så om några timmar är hela gänget samlat igen och Baileys kommer att bli helt galen av lycka  :-)

Så jag har plockat av lite och dammsugit. Här är alldeles för mycket grejer, men eftersom det inte bara är mina grejer så kan jag inte gallra ur som jag gjort hemma. Jag upptäckte när jag dammsög hur illa jag tycker om att kryssa mellan möbler och hur mycket längre tid det tar att städa när man har mycket grejer. Å då blev jag ännu mer nöjd med allt vi gjort hemma. Jag tycker verkligen inte om saker!

Så nu sitter vi här; mätta och väntar på gänget. Tror vi ska lyssna lite på en ljudbok medan vi väntar. "Att aldrig fucka upp" av Jens Lapidus ligger i spelaren just nu. Vi har lyssnat på lite drygt hälften och den är faktiskt helt ok. Vädret är fortfarande inte jättebra, så vi kurar inne å då passar det bra att lyssna på ljudbok.

Ska bli skönt att få hit ungarna. Bägge låter riktigt nöjda med sina äventyr och sin sommar så långt. Det var länge sedan vi var samlade allihopa, det var midsommarhelgen senast. Men det är väl så det blir framöver? Killarna håller på att skaffa sina egna liv. Nu får vi iaf två veckor tillsammans och det ska bli riktigt mysigt.

.

Extrafilm blev Smartphoto

Jag har länge använt Extrafilms olika tjänster, nu har de bytt namn och skaffat sej testpiloter. Å jag har blivit utvald som en av dem. Jättekul! Det innebär att man får testa olika produkter och se om de håller måttet och sen sprida "budskapet"  :-)

Jag gör ofta fotoböcker och ger bort, det är en helt suverän present. Jag har också gjort pussel, muggar, musmattor och en massa annat. Den första grej vi fick prova var att göra en canvastavla. Det var därför jag frågade vilken bild jag skulle använda, häromdagen. Jag valde nr 4, som fick flest röster och som jag tror gör sej bäst på duk. Man kunde välja färg att ha runt bilden, liggande, stående och en massa annat. Men jag valde en helt ren bild. Det var jätteenkelt att göra den och det brukar deras grejer vara. Alldeles nyss skickade jag iväg beställningen, det ska bli väldigt spännande att se resultatet. Men jag får vänta tills jag kommer hem, surt!

Vem som helst kan bli testpilot för Smartphoto fd Extrafilm. Det är bara att skicka iväg ett mail, skicka med en länk till din blogg och skriv hur många besökare ni har per dag eller vecka.

Som sagt, det ska bli spännande att se resultatet och sedan ännu mer spännande att se vad vi får prova nästa gång. Då kanske du också får testa?!

.

En dag på soffan

Idag regnar det... alltså det REGNAR! Det öööööser ner!
Så det får nog bli en dag i soffan, läsa och kolla på tv.

Igår var vi ute och jobbade i trädgården. Vi ska göra om en rabatt och behöver därför rensa en igenvuxen rabatt för att flytta en del av växterna till. Så vi stod och slet rötter hela eftermiddagen. Vi blev inte färdiga, men lyckades få en schysst träningsvärk bägge två  :-)

Det blir till att fortsätta imorrn, då ska vädret bli bättre igen. Sen ska tydligen solen komma ordentligt nästa vecka. Härligt när barnen kommer!

I övrigt funkar det mesta bra. Vi äter som vi ska och tar våra promenader. 2 timmar om dagen försöker vi röra på oss, Baileys stegräknare håller koll på oss  :-)

Måndagens vägning blir riktigt spännande. Jag har en känsla av att Martin rasat i vikt, det var på tiden! Snart sover vi snarkfritt igen - jippi!

Hoppas ni alla där ute på mår riktigt bra och tar hand om de lediga stunderna. Vila är bästa medicinen läser man ju överallt just nu. Å promenader. Vi ser till att få bägge och vi mår superbra.

Ta hand om er!

.

Det bästa för barnen?

Vi har haft en diskussion på Facebook angående dagis. En fd kollega har en son som nu har fått dagisplats, men föräldrarna har varit lite tveksamma. Jag vet egentligen inte varför de tvekat, om det varit för att han är så liten eller om de inte vet om de vill ha dagis eller ej. Iaf så la han ut frågan på Fb om det var han som var konstig som inte såg dagis som en självklarhet. Dagis är och kommer alltid att vara en fråga som delar föräldrarna i två läger och en fråga som alltid upprör.

Jag svarade honom förstås att jag aldrig haft mina ungar på dagis och att de ändå kommit ut på andra sidan som väluppfostrade och sociala individer. Men att jag alltid sågs som ganska udda som valde bort dagis/dagmamma. ALLA andra kommentarer menade att dagis är det bästa man kan ge sina barn. Då undrar jag hur man tänker... det BÄSTA??? Det bästa för ett barn måste ju vara att få vara hemma med sin familj! Så länge det är en normalt fungerande familj förstås... Jag tror inte att en enda 18-månaders unge skulle välja bort mamma eller pappas trygga famn för en dagisfrökens. Det spelar ingen roll vad någon säger om detta, jag kommer aldrig att tro något annat. För ett så litet barn är föräldrarna bäst! Längre upp i åldern är det en helt annan sak, men nu pratar vi SMÅ barn.

När föräldrarna ska återgå till sina jobb när barnet är mellan 18-24 månader handlar det alltså inte om vad som är det bästa för barnet, utan vad familjen har för behov. Å de flesta ska ju börja jobba och måste ha någon form av barnomsorg. I dagens samhälle är det svårt att välja ett annat alternativ än dagis, eftersom mor- och farföräldrar oftast är unga nog för att fortfarande arbeta och man skaffat sej ett för dyrt boende för att själv kunna stanna hemma.

Jag visste redan innan jag fick barn att jag ville ta hand om dem själv. Jag har inget emot dagis egentligen, det är bra att det finns för den som behöver det - men jag ansåg mej inte vara i behov av den servicen. Tack o lov var den blivande barnfadern inne på samma linje. Vi sparade alltså pengar innan killarna föddes för att en av oss alltid skulle kunna vara hemma hos dem. Min fd man jobbade skift och jag jobbade deltid/hemifrån och med vår buffert klarade vi ekonomin. När maken var ledig sprang jag iväg och jobbade och när han jobbade var jag hemma med killarna. Samma uppdelning hade vi sedan när vi skilde oss, så även när vi bodde på varsitt håll kunde killarna vara kvar hemma.

Men det sociala då? Hur lär de sej konfliktlösning? Det är detta dagisförespråkarna gapar om när man är hemmaförälder. Jo, eftersom andra föräldrar fick nys om att vi var hemma så tog de kontakt med oss. Efter en tid var det fler och fler som vågade ta steget att välja bort dagis. Till slut var vi 5-6 familjer med 1-4 barn som träffades flera gånger i veckan. Vi pysslade, åt, åkte till stranden och gjorde en massa andra saker tillsammans. Så nog fick de umgänge med både andra barn och vuxna. Vi höll sedan kontakten ända upp i skolåldern. Några började i samma klass och än idag har vi kontakt med några.

Jag tror det handlar en hel del om mod. Att våga känna efter i sitt innersta om man verkligen mår bra av att lämna ifrån sej barnet i någon annans vård, och sedan agera där efter. För mej handlade det om ren och skär egoism. Jag ville vara den första som såg de första stegen och hörde de första orden. Vara den första som såg alla framsteg. Jag ville ge mina barn en trygg bas att växa ifrån och inte lämna över det på en annan person med andra principer. Jag såg det som min plikt och skyldighet att uppfostra mina egna ungar till bra medborgare. Det var mitt och pappans jobb - ingen annans. Å jag visste att jag  med de här tankarna skulle skilja mej från väldigt många andra föräldrar.

Jag var också medveten om att jag var ganska ensam om att välja att ha mina mina barn hemma och att det skulle bli svårt att hitta andra barn och vuxna. Men det blev det inte! Jag fick mycket skit! Eller... VI fick mycket skit. Vi var ju faktiskt två om detta och min ex-man fick stå ut med många gliringar även han. Men vi trodde på det vi hade valt och barnen var nöjda och glada. Å ganska snart hörde de andra familjerna av sej och vågade ta efter oss.

Att gå emot något som är så självklar som tex dagis är tydligen bland det värsta man kan göra. Jag har ALDRIG sagt att dagis är dåligt, jag har ALDRIG sagt att man måste vara hemma med sina barn för att vara en bra förälder. Det enda jag gjort är att själv välja bort det och säga att det faktiskt går att ta hand om sina barn själv. Men oj va mycket skit jag fått. Efter en insändare jag skrev i aftonbladet, fick jag tom ett dödshot...

Vi har alla olika behov och man måste välja det som passar just vår familj bäst. Det kan ingen annan göra. Men man måste se alternativen och våga stå upp för det man tror på. Att påstå att dagis är det bästa för de SMÅ barnen är en lögn, men det kanske är det bästa alternativet för just den familjen.

.

Hjälp mej!

Jag ska göra en canvastavla av en bild på Baileys. Å nu när jag kollar alla bilder jag har av honom blir jag alldeles kollrig i skallen. Det finns så många fina ju... kan ni hjälpa mej att välja kanske?

1.

2.

 3.

4.

5.







.

En härlig första dag

Vi sov länge igår. Martin kollade på tv medan jag satt vid datorn och pysslade en del på förmiddagen. Det var molnigt och vi gjorde oss ingen brådska med nåt. Vid 12 tyckte vi att det var dax att gå en av våra långpromenader, egentligen alldeles för sent men ändå... men det blev inget av med det för då dök min kusin upp!

Jag träffade mina kusiner för 5 år sedan senast, det brukar gå ungefär så långt mellan gångerna. De bor i Göteborg och där har vi mest setts om de inte kommit till Öland. När vi var små tillbringade vi hela somrarna tillsammans. Deras pappa och min mamma är ju uppväxta på norra Öland och vi hade varsitt hus i närheten av varandra och lekte jämt!

Igår kom min äldsta kusin och hennes man hit. Vi pratade i flera timmar, innan de tog sej vidare till en annan kusin som bor sisådär 100 meter från oss. Nästa vecka kommer hennes lillasyster hit, det ska bli precis lika kul att träffa henne  :-)

Lunchen blev vid 15.30... SEN tog vi den där promenaden. Baileys sprang lös som vanligt och vi busade med honom. Sen drog han! Han försvann som en avlöning genom granskogen och jag efter. Han lyssnade inte ett skvatt på de komandon jag gav honom och snart fick jag se varför. Rätt vad det var komma han springande mot mej, men två gigantiska harar framför sej. När han såg mej tvekade han men fortsatte ändå att jaga dem en liten bit till innan han skamset stannade. Efter det fick han gå i koppel! Detta var alldeles i början av vår promenad, och han var dödstrött efter sin språngmarsch... synd att vi skulle gå ca 3 km till då. Han var rätt trött när vi kom hem...

Detta för första gången på flera år som han sticker. Nu får han gå i koppel några dagar, så får vi se hur vi gör sen. Mycket korv i fickan ska väl få honom på andra tankar... jäkla hund!

När vi kom hem igen fick jag ett sms att en blogg- och FB-kompis var i närheten. Vi gick ut och mötte dem och satte oss på ett av våra uteställen här och tog en fika. När vi började blogga på Expressen 2006 var vi ganska få där och alla blev snabbt kompisar och fortsatte sedan bekantskapen på Facebook. Nu är bloggarna på Expressen borttagna men många av oss pratas vid då och då och en del har jag träffat. J har jag bara pratat med via FB, nu var det alltså dax att ses. Vilken härlig familj hon hade! Fyra fina barn som var med i samtalet utan att tjafsa eller tjata. Annars kan det ju bli tråkigt när föräldrarna pratar med någon man inte känner, men alla var med i samtalet och vi hade jättetrevligt.

Jag rekomenderade dem att åka kustvägen tillbaka för att få se Öland från sin bästa sida och kanske ta lite bilder. Det skulle bli en fantastiskt solnedgång. Medan de åkte iväg, stack vi och handlade. Sent omsider åt vi middag och kollade på serien på fyran.

Så det blev en riktigt härlig och händelserik dag. Jag tror att det blir lite lugnare idag. Solen kom fram på eftermiddagen igår och det ser ut att bli en riktigt fin dag idag. Så det är väl bara att ta en dusch, äta frukost, klä sej och gå ut med hunden. Sen blir det nog en dag i solstolen med en ljudbok  :-)

Är det semester så är det!

.

I paradiset

Så har vi äntligen vaknat vår första morgon i paradiset. Jo, vi åkte till Öland igår  :-)

Vi packade ihop oss under förmiddagen igår. Senior fick hjälp att hitta de sista grejerna som han behöver under SM-veckan. Han börjar sin första skjutning NU! Det ska blir riktigt spännande att följa honom  :-) De hade missat lite med boende, så han kommer inte att bo i Eskilstuna utan sover hemma på nätterna. Det blir en del åkande, men så får det bli.

Vi handlade det sista. Det är en hel del av våra favoritprodukter som är svårt att hitta hemma, som verkar omöjligt att få tag på där vi bor på Öland. Så det blev ett gäng burkar 3%-ig fetaost, 3,5%-ig turkisk yoghurt och mjukost mm. Dessa produkter använder vi så gott som dagligen och eftersom vi vill fortsätta våra goda vanor, så får det bli till att ta med sej det man behöver.

Det sista vi gjorde var att äta lunch, vår sista sushi. Nu blir det minst 3 veckor till nästa gång. Nu ska vi leva på sallad och hemlagat och gå ner i vikt! Å ganska precis kl 14 drog vi iväg. I bilen lyssnade vi på "Att aldrig fucka upp". Den verkar helt ok. Så kom vi fram klockan 20, lastade ur bilen och gick ut i skogen. Baileys var helt galen av lycka. Han fick springa fritt och allt var jättemysigt.

Väl hemma igen stökade vi undan lite innan vi hamnade framför tv´n och såg andra avsnittet av "Att leva ett enkelt liv".  Det är verkligen ett jätteintressant program, se det! Finns säkert på svtplay. Å sen somnade vi alla ovaggade, Baileys först  :-)

Idag är det molnigt, men ska bli sol lite senare. Martin har börjat sitt semesterprojekt, att titta ikapp på LOST. Han öppnar en ny säsong varje sommar vi är här och har precis påbörjat säsong 5. Jag ska läsa ikapp istället, jag har mängder med böcker och tidningar med mej. Å mellan allt försöker vi kolla hur det går för Senior på SM och höra med Junior på Gotland hur det är med honom. Å Baileys bara är  :-)

Två promenader ska det bli per dag och kameran åker nog med för det mesta. Jag har blivit uttagen som någon slags testpilot för nya Smartphotot, gamla Extrafilm. Det innebär att jag får testa deras produkter. Så nu måste jag ha nya bilder att välja mellan  :-)

Det är härligt att vara här!

.

Äntligen!

Vi har jobbat ordentligt med vikten här hemma sedan i slutet av mars och NU börjar det släppa. Äntligen! Idag hade jag gått ner 1,1 kg!  Då är det 0,9 kg kvar till första målet, då ska jag få en massage i belöning. Det borde jag ha fixat under semestern, minst!

Sen är det 3,9 till andra målet, då är jag inte överviktig längre. Då behövs ingen belöning, det är en belöning i sej att komma ner i rätt bmi. Efter det är det ytterligare 2 kg till min målvikt och 4 kg till min önskevikt. Och fortsätter vi resonemanget är det sammanlagt 10,9 till min drömvikt... men det låter så mycket så det glömmer vi  :-S

Ett kilo i taget så blir det nog bra nångång... det är ju i augusti nästa år det gäller! Får man vara snyggare än bruden tro?  :-D

Nu är jag på G!!!

.

Orkar inte höra fler sirener!

Jag får obehagskänslor varje gång jag hör sirener. Så har det varit sedan killarna började köra moppe. Jag tycker jag hör de där ljuden väldigt ofta och rycker till varje gång. Särskilt när det är halt eller mörkt är det obehagligt. De senaste dagarna har det hörts sirener väldigt ofta och även om jag vet att killarna inte ens befinner sej i närheten så tycker jag att det är obehagligt, Man vet ju att det hänt något som kanske förändrar livet för alltid för en person.

Just idag har det tutat hur många gånger som helst. Å det har inte bara varit en siren i taget, utan många bilar efter varandra. Jag vet ju inte om det är ambulans, brandkår eller polis - jag hör bara ljuden. Nu hör det till saken att vi bor nära brandstationen. Men så här ofta brukar vi inte höra dem! Bara idag har det varit säkert 5-6 stora utryckningar under kort tid.

Nu vet jag som sagt att just mina ungar är i säkerhet, men ändå. Jag avskyr ljudet och kan inte låta bli att fundera på vad som hänt. Skulle vilja ha en web-sida över Botkyrka där man kan kolla vad som hänt. Inte för att vara "blodtörstig" utan bara för att hålla sej infomerad. Å kanske för att ha koll på falsklarmen... då vet jag ju när jag kan släppa oron.

Det händer lite för mycket runt om oss just nu för att kunna slappna av när man hör en siren. Men jag kanske är överkänslig?

.

En skön dag trots allt...

Även idag vaknar man upp till en värld i sorg. Precis som alla andra följde vi rapporteringen från Norge, precis hela dagen igår. Det som hänt är fruktansvärt, men kanske inte överraskande. Vi är inte säkra i våra små länder längre, vad vi än försöker inbilla oss. Galningar finns överallt, så är det bara. Att försöka intala sej något annat är bara dumt, men visst är det sorgligt.

Efter lunch igår packade vi in oss i bilen och åkte upp till vår orienteringsstuga. Därifrån går flera preparerade spår i olika längd, vi valde spåret som är 6,4 km. Vi njöt så mycket vi kunde och promenerade i maklig takt. I slutet av slingan finns en liten sjö som Baileys kunde bada i. Vi brukar normalt inte släppa honom ute sådär, men igår fick han bada okopplad. Å som han njöt! Det var en väldigt liten skogsjö, så vi tyckte vi kunde testa honom lite. Å han försökte inte dra iväg en enda gång, utan kom varje gång vi ropade på honom och höll sej hela tiden i närheten av oss. Innan kastreringen gav hans sej iväg efter sjöfåglar mm. Så nu vågar vi nog släppa honom för att bada i sjön flera gånger.

Vi tog alltså god på oss och gick runt på 1 timme och 40 minuter. Jätteskönt! Så igår fick jag massor med steg och det kändes i kroppen på kvällen. Å trots en ganska dyster dag, mådde vi ganska bra. Kvällen avslutades med en film tillsammans med Junior. Vi tittade på den lättsamma Morgan Pålsson och fick skratta lite.

För trots att vi inte känner någon i Norge så känner man i hela kroppen att något hemskt har hänt. Man behöver inte vara personligt drabbad. Det räcker med att höra berättelser, se bilder och höra rapporteringen för att man ska må illa och känna sej väldigt berörd. Jag vet ju trots allt hur en mamma som får dödsbud om sitt barn mår, min väninnan drabbades ju så sent som för ganska precis 9 månader sedan. Det är fruktansvärt, det finns inget annat ord att beskriva det med. De här familjerna kommer inte att bli sej själva mer, den sorgen går inte över - den bara bleknar och blir lite mindre vass med tiden. De unga som sett allt och blivit skadade kommer att bearbeta detta under en lång tid framöver. De har förändrats för alltid.

Gårdagen var en tung dag, som vi trots allt lyckades göra ganska behaglig. Ofta kan vår natur hjälpa till att bearbeta många olika tankar. En hund och en promenad kan göra susen. Även idag har vi tv´n på, några ungdomar saknas fortfarande. Men idag blandar vi rapporteringen med att packa och förbereda för vår tid på Öland. Livet går vidare, även om det känns konstigt.

.

Då tar vi en tur...

...runt i vårt hus.

Så här ser det ut nu:

Man kommer in i hallen (förstås...). Den tapetserade vi om för ett par år sedan och nu i våras slipade Junior trappen som morfar sen målade åt oss.

Vardagrummet ligger in till vänster från hallen sett. Där målade jag om i maj och möblerade om. Nu är det en svag lila nyans på väggen och större plats iom ommöbleringen och att jag kastat ut en del grejer.

Matsalsdelen går nu att äta i utan att trängas. Så nu får vi plats ordentligt när Senor fyller 18 om en månad.

In till höger har vi vårt kök, som innan var mörkrött och naturvitt. Det målades svart och vitt. Strax innan jul bytte vi till de svarta skåpluckorna och nu matchades alltså väggarna med "rätt" färg. Vi bytte ut matbordet från ett ovalt till ett fyrkantigt som tar mindre plats. Vitrinskåpet åket ut till förmån för en skänk.

Med svarta gångmattor på golvet klarar vi det vita golvet rätt bra. Baileys trivs iaf  :-)

Seniors rum ligger brevid köket. Han har snöat in på illgrönt och vill ha alla textilier i den hemska färgen. Numera är hans väggar ljust grå. Vi tog bort en hylla som hans tv och mängder med andra grejer stod i och hängde istället tv´n på väggen och plockade undan smågrejerna. Rummet blev större och mer lättstädat.

Lilla toaletten ligger till höger i hallen. Där var förut vitt kakel och går klinkers. Det gamla fönstret läckte kalluft så på vintern var där kanske 13-14 grader bara. Alltså använde vi den aldrig på vintern. I höstas bytte vi fönster, tog bort kaklet och målade lila istället. På golvet las golvvärme och mörkgrå klinkers. Nu är där varmt och skönt och kan användas alla årstider  :-)

Det sista vi fixat är Juniors rum på övervåningen. Han hade förr en jättefin blå tapet, men med en bård med självlysande raketer och planeter. Lite barnsligt kanske...? Nu har han en svart tapet och en skitsnygg bård. Den vita tapeten lät vi vara kvar, förutom på ett ställe där det var trasigt. Där bytte vi en liten bit bara.

Vi har alltså fixat HELA nedervåningen på ca 7 månader, förutom hallen som vi tapetserade för länge sen. Det har kostat oss ca 10 000 att fixa alltsammans, plus MÄNGDER med timmar! Gör man det mesta själv så behöver det inte kosta mer. Då har vi alltså fått en helt nytt hus!

Nu är huset ganska enhetligt, med milda färger genomgående. Jag vill inte ha helt vitt, men heller inte starka färger. Nu är det "lagom". Det vi har kvar att göra är att byta fönster i vardagsrummet och det ska göras 16 augusti. Men det gör vi inte själva... det får Tomten göra  :-) Så ska det målas några lister också, men sen är det klart!

Den stora visningen sker när Senior fyller 18. Då ska huset fyllas med släkt, ex-släkt och vänner. Några som inte varit här på många år, som nog kommer att bli förvånade både när det gäller renoveringarna och ordningen...

Det känns skönt att ha kommit så här långt. Så... vad tycker ni?

.

Världen står lite still

Det var klart att man redan igår insåg att det som hände i Norge inte var någon skitsak, utan att det var på riktigt och att många var/skulle bli drabbade. Men att det var av den omfattning som vi ser idag, var svårt att förstå.

Tänk att som ung människa vara på ett läger med andra som tycker precis som jag. Man ser fram emot glada dagar med en del bus och roliga upptåg. Så kommer en man klädd i polisuniform och skjuter på både en själv och kompisarna. Hur ska man någonsin komma över det man sett? Kommer man att kunna lita på uniformerad personal i framtiden? Hur gör man för att gå vidare?

Jag tänker på Lilla M som jobbade i Oslo förra sommaren. I år är hon hemma i Uppsala, men hon har kompisar som åkt tillbaka för att tjäna enkla pengar. Jag har inte hört något så jag vet inte om alla hennes kompisar klarat sej. Hade hon varit där just nu vet jag inte vad jag hade gjort. Nu är jag bara tacksam för att hon är hemma.

Nordens oskuld togs igår. Terrordåd kan hända även här. Det enda som är "bra" i allt detta är att det var en norrman som utförde dåden. Hade det vara en arab/muslim så hade läget sett ännu värre ut. Nu slipper iaf en hel folkgrupp att återigen bli utpekade och hatade.

Idag går allas våra tankar till de drabbade och deras anhöriga i Norge. Mycket mer än att sända en tanke kan vi tyvärr inte gör i nuläget.

.

Vems är felet?

I gårdagens nyheter kunde man höra om den 22-åriga mc-förare som körde ihjäl sej här i Stockholm. I dag kan man läsa att det inte var hans fel... Kolla här!

Grabben har inget mc-kort och äger heller ingen mc, ändå är det alltså polisens fel att han tar en mc som tillhör hans pappa, kör i 250 knyck, MED SKJUTS, inte stannar när Polisen upptäcker honom - utan kör in i en avspärrning och dör. Jag fattar inte hur det kan vara polisens fel? Hade han inte tagit mc´n hade detta aldrig hänt!

Är man 22 år gammal ska man veta bättre än så. Att som 17-årig flickvän sedan sätta sej bakpå är inget annat än korkat. Jag har en känsla av att 17-åringens mamma har en ångest som knappt går att beskriva. Tacksam för att hon lever samtidigt förbannad för att hon tog risken. Grabben som körde kanske ska vara "glad" att han dog i olyckan, annars kanske tjejens mamma hade fixat honom. Det hade iaf jag gjort om det varit min dotter som suttit bakpå.

Det ligger i människans natur att skylla ifrån sej, särskilt vid chock. Men i detta fall är det ju solklart att grabben orsakat alltihopa själv. Polisen ska stoppa galningar i trafiken och han var en sån. Det var ju inte så att Polisen placerade honom på mc´n och gasade åt honom.

Ibland måste man ta ansvar för sina handlingar. Vad hade hänt om han själv överlevt och tjejen gått åt? Hade man skyllt på polisen då också? Eller kanske på tjejen? Ett är nog säkert: den 17-åriga tjejen kommer nog inte sätta sej på en mc på ett tag...

Mina tankar idag går till familj och anhöriga. Jag kan bara föreställa mej hur de mår. Skulle jag få höra att Junior kört på samma sätt, den dag han har sitt mc-kort, då lovar jag att jag kommer att vidta åtgärder. Typ låsa in honom eller flå honom levande... men jag tror inte att jag kommer behöva fundera ut något straff. Han känns vettigare än den där 22-åringen faktiskt. Men det återstår att se...

.

Får inget gjort alls...

Lullar runt här hemma och får verkligen inte mycket gjort, men det är väl så det ska vara på semestern?

Trillade ur sängen vid 9 efter en natt med två snarkofager, den ena värre än den andre... satte mej direkt vid datorn och trillade sen nerför trappen för frukost först vid 10. Trots segheten lyckades vi iaf gå ett halvlångt varv med hunden, ca 3,5-4 km. Har lite känningar i knät, men det kan vara väderomslaget.

Åkte till Maxi och storhandlade, träffade lite bekanta i affären så det tog lång tid att handla allt. Väl hemma städade jag ur kylen medan Martin fixade sallad. Det har blivit väldigt mycket sallad de senaste veckorna, men det är gott och går att variera i all oändlighet. Nu märks det på vågen också. De senaste dagarna har jag faktiskt rasat i vikt, äntligen! Men fortfarande är det vikten på måndagmorgon som gäller och ikväll ska vi äta taco... Men nu går jag iaf ner och det känns superskönt!

Om ett par timmar kommer morfar, Senior, Junior och Mandisen hem från Öland. Mandisen hämtas direkt av sin mamma för att fixa till sej innan de ska åka till Gotland. Vi andra ska äta taco och hinna prata lite innan Junior ska köras till Mandisen för vidare färd till Nynäshamn och Gotland. Det ska bli spännande att se vad han tycker om sitt rum och allt annat som hänt här hemma. Han har ju varit borta i 5 veckor nu, så mycket har hänt.

Så jag får alltså ha ca 3 timmars kvalitetstid med yngste sonen innan han drar iväg igen och blir borta en vecka. Sen åker han direkt till Öland nästa helg. Senior får vi träffa lite mer, beroende på vart han tänker bo i helgen. Det är skönt med stora "barn". De tar hand om sej själva och gör lite som de vill. Helt ok med mej, så länge jag vet att de mår bra och inte gör några dumheter. Och det gör dom ju inte - det är ju mina ungar  :-D

Nähä... om man skulle förbereda den där tacon... eller ta en tupp lur... jag hinner nog båda delarna  :-)

.

Då var det semester då...

För en timme sedan började min semester. Eller njae... jag har lite att avsluta imorrn, men det kan jag lixom gör lite när jag vill. Så jo, jag har semester nu! Det är då man ska utbrista: ÄNTLIGEN! Men det gör jag inte. Jag har inte alls samma behov av ledighet som tex i påskas. Då var jag helt slut efter sjukdom och en lång vinter. Nu är jag ju frisk (nästan iaf) och redan utvilad. Man kan ju inte ens med bästa vilja påstå att vi jobbat ihjäl oss sedan midsommar.

De senaste 4 veckorna har vi jobbat 3 dagar och varit lediga 4. Vi har på en månad haft lika mycket (lite) folk som på en vecka under resten av året. Så nä, man kan knappast säga att vi är utarbetade. Visst ska det bli skönt att åka till Öland och vara ledig, men inte så det skriker direkt.  Det är mest dåligt samvete för att vi stänger och sabbar viktminskningen för våra medlemmar. Å andra sidan har de sabbat vår inkomst hela sommaren... Killarna tjänar 3-4 ggr mer än mej under juli-augusti  :-)  Men så har de jobbat mer oxå.

Imorrn ska vi avsluta terminen. Sen åker vi till Öland när vi tycker att det passar bra. Där ska vi läsa, gå långa promenader på skogsvägarna, äta nyttigt, vila och lyssna på tystnaden. Första dagarna är vi där ensamma, sen kommer killarna. Det finns inget planerat mer än ett besök på Lammet & Grisen och en marknad. Så det vore väl attan om vi inte kom hem både smalare och piggare.

Jo, det är klart det är skönt med semester, självklart! Men det ska faktiskt bli helt ok att komma tillbaka till jobbet om 3 veckor oxå. Å se hur våra medlemmar lyckats med sin vikt under sommaren. Å träffa alla nya medlemmar. JA, vi älskar vårt jobb! Å det syns på vårt resultat oxå. Många av våra medlemmar går i mål, så är det bara. Vi är stolta över vårt jobb och vet att vi är bra på det vi gör. Då är det inte så konstigt att man har svårt att ta semester. Men vi behöver vara lediga. Nästa ledighet blir vecka 15 nästa år... Då kommer vi definitivt att längta...

.

Planerar 2012

Jag brukar köpa nästa års kalenderblad ungefär nu, men i år hade bokhandeln inte fått dem än. Jag vet att jag är ute tidigt. Men det är ju vid den här tiden på året som vi har tid att planera hur vi ska ha öppet. Det är nu vi ser hur året/statistiken sett ut, vilka helgdagar som ligger framför oss och hur det passar bäst att ha ledigt.

Redan nu har vi strukit årets vintersemester. Helgdagarna är för få och vi har chans att tjäna ordentligt med pengar om vi har öppet varenda vardag. Pengar som behövs för att täcka upp inkomtsförlusten både denna och nästa sommar. Så som det ser ut nu har vi inte ledigt mer än vanliga helger, fram till påsk nästa år. När den här sommarens semester är slut alltså. Nu har vi tre lediga veckor framför oss  :-)

De senaste två veckorna har varit riktigt dåliga. Vi har i princip jobbat gratis och måste alltså fundera på hur vi ska göra nästa år. Det får nog bli att ta semester tidigare och kanske en vecka extra. Killarna behöver vi inte längre ta hänsyn till, de gör som de vill och ska förmodligen jobba. Senior har slutat skolan då och ska väl ha ett "riktigt" jobb. Junior har sitt sista sommarlov och jobbar väl så mycket han kan? Så vi kan göra lite som vi vill.

För de flesta känns det främmande att planera ett år framåt. Jag planerar längre än så... jag är redan klar med planeringen till julen 2012. För då jäklar ska jag åka till värmen! Då ligger julens röda dagar perfekt! Man behöver inte ta många lediga dagar alls, för att få långledigt. Så det får bli ett hundår nu, för att njuta sen. Så får det bli!

.

Myskokonstigt...

Idag städade jag eller nåt... Jag skulle dammsuga. Har man hund så dammsuger man ganska ofta. Så detta var en hel vanligt dag, med en helt vanlig dammsugning. När man ska dammsuga brukar iaf jag röja av golven först, så man kommer åt ordentligt. Jag ställer upp alla skor i skostället, lyfter undan ryggsäckar och annat skit som är i vägen i hallen. I vardagsrummet samlar jag ihop Baileys leksaker och plockar ihop en och annan slängd tröja. Jag samlar ihop alla papper och annat som ligger slängt i trappen. Det gjorde jag inte idag...

Idag plockade jag bara undan två par skor och Baileys leksaker - sen fanns det inget mer! Hade jag missat nåt? Näää, inte en pryl i vägen... konstigt. Tänk att det har varit städat sedan jag sist dammsög, tror det var i söndags. Det har ALDRIG hänt förr. Inte ens tvätt fanns det när jag skulle köra en maskin!

Är det så här det är när barnen flyttar hemifrån? Kan man ha det så här bra? Eller enkelt eller vad man ska säga... För bra har jag även med barnen hemma, men nog sjutton samlas det mer grejer och behövs plockas undan helt andra mängder innan man kan komma fram med dammsugaren.

Så istället för att avsätta en halv eller heldag till storstädning, tog alltsammans kanske 30 minuter. Osannolikt. Skönt. Häftigt. Mysko. Konstigt. Coooooolt  :-)

Ungarna kommer hem på fredagkväll, undrar när det behövs städas igen...?

.

En viss tomhet...

Under våra renoveringar har jag lyssnat på sommarpratarna. Jag har tittat i webarkivet och tagit dag för dag och lyssnat på dem som jag varit intresserad av. Nu är jag nästan famme vid dagens datum. Hittills har jag lyssnat på Marc Levengood, Clara Lidström, Maria Wetterstrand, Tomas Johansson, Henke Larsson, Nanne Grönwall, Gustaf Hammarsten, Dilsa Demirbag-Sten och just nu lyssnar jag på Ulf Brunnberg. Sen har jag bara Ann Petré och Carl Bildt kvar innan jag är ikapp  :-)

De här personerna har jag varit lite extra nyfiken på, eller blivit rekommenderad att lyssna på. Så här långt kan jag väl säga att Marc, Maria, Henke, Nanne och Gustaf varit mest intressanta. Ulf Brunnberg lyssnar jag mest på för att det blev rabalder efter hans program. Och för att jag träffat honom på olika jobb flera gånger. Men jag vet inte... så himla roligt är hans program inte...

Hittills har jag lyssnat medan jag har skrapat tapet, tapetserat eller på annat sätt fixat hemma. Nu är renoveringarna färdiga och jag lyssnar istället medan jag jobbar vid datorn eller ligger i solstolen. Helt ok det också. Renoveringarna är färdiga... konstig känsla, nästan lite tomt.

Imorse kom jag på mej själv med att fundera på vad jag ska göra nu. Nu när jag inte har flera rum att fixa (förutom badrummet som någon annan ska fixa nästa år), inte särskilt mycket att städa, ingen tvätt... men jag kommer nog på något  :-)

Eventuellt kommer det hit en gammal kompis imorrn. En person som jag inte träffat sedan barnen var små och som inte sett hur mitt hem förändrats. Hade detta varit för ett år sedan så hade jag i denna stund farit runt som en tornado och städat. Här var alltid rörigt och blev lixom aldrig färdigstädat. Nu konstaterade jag bara att hon kanske kommer hit. Ingen städpanik. Inga skamkänslor över ett stökigt hem. Oxå en konstig känsla. En helt ny känsla.

Det är absolut inte kliniskt rent, grejer ligger på fel plats och det står odiskade glas på diskbänken. Men det gör inget! I mina ögon är det ordning, så här mycket ordning har jag inte haft flera dagar i rad förrut. Jag sitter just nu i köket, där laptopen får plats på köksbordet utan problem. Bara det är ett under.

Men samtidigt som jag njuter av min nya ordning och mitt fina hem, så har jag tyckt det varit så himla kul att få renovera. Så lite saknar jag det där att få planera, titta på färg/tapeter, riva och göra nytt. Det har varit en slags terapi som fått mej att lägga mycket gammalt bakom mej och gjort att jag nu kunnat vända blad. Jag kanske tom blev vuxen på köpet?

För det har varit några riktigt tunga år att bearbeta för att kunna komma vidare. Men jag kom ut så mycket starkare och klokare på andra sidan. 17 år med sjuka barn, 10 år som ensamstående, 10 år i ständig beredskap med skolan, 12 år med dålig ekonomi mm. Det har funnit så mycket skit och så många tankar som jag inte hunnit tänka klart. Nu är både jag och mitt hem uppfräschat och jag tycker att reslutaten blev riktigt bra i bägge fallen.

Nu ska bara barnen komma hem, så är allt perfekt! På fredag kan jag samla hela familjen ett par timmar innan vi splittras igen. Sen dröjer det yterligare en vecka innan vi är tillsammans igen, men då är det på riktigt igen. Då är det ingen som ska iväg på ett tag.

Jag har ett bra liv - så är det bara!

.

Ett enkelt liv

På svt går just nu en programserie som heter "Ett enkelt liv". Det är en dokumentär om en pastor som får för sej att han ska leva utan pengar. I det första programmet får man se hur han bygger upp en självförsörjande trädgård med bla grönsaker och höns. Han jobbar en del hos de som bor och arbetar i byn men får inte lön utan gåvor i betalning. Han idé är fascinerande och till slut har han fått flera i samhället att förstå vad det är han vill åstadkomma. Han ser själv hur han värdesätter helt andra saker med tiden. Hur han istället för att ha saker, värdesätter tiden och samtalen med sin grannar och vänner.

Martin och jag såg programmet och började prata om det här med saker. När började "tävlingen"? Tävlingen där den som har mest saker när den dör, vinner...

Från början jagade vi för att få mat och kläder. För att överleva helt enkelt. När ville vi ha mer än vi behöver? När och hur började tävlingen? Kan det ha varit när byteshandeln började? När någon hade en kniv i annat material eller hustrun hade ett vackert smycke? Var det då avundsjukan och habegäret började? "Grannen har en finare och vassare kniv än jag, det vill jag också ha" "Hans fru har ett finare smycke än jag! Skaffa mej ett vackrare!" Kan det ha låtit så tro? När började vi jaga djur för nöjes skull?  Och hur långt ska detta egentligen gå?

Det finaste vi kan ge både oss själva och andra är tid. Tid att sitta ner och lyssna på vad en annan människa behöver eller vill säga. Att ha tid att sitta tillsammans med en gammal människa och ta del av dess klokheter, är ingen man kan köpa för pengar. Det är ovärderligt. Att ta sej tid och lyssna på våra unga som ofta behöver lätta sitt hjärta, kostar inget.

Jag lockas av tanken på att lämna vårt materialisiska samhälle. Men jag vet ju att man behöver pengar för att betala el, vatten, mediciner osv. Klart vi behöver pengar! Men behöver vi ett överflöd? Måste vi ha den nyaste mobilen, häftigaste datorn, plattaste tv´n? Behöver vi byta vår elektronik varje gång det kommer något nytt...?

Sedan jag började rensa ur och slänga grejer, känner jag mej lättare och friare. Visst måste man ha det nödvändigaste och självklart har även jag en mobil och en massa andra "lyxgrejer". Mobilen är ju trots allt en säkerhetsgrej både när det gäller en själv och de man bryr sej om. Men igentligen... inspelningsbar dvd... i-pod... surfplatta... elektroniska fotoramar... Nu har jag inte de sistnämnda tre grejerna, men ändå... inga av de där grejerna är ju något man egentligen behöver. Men kan vara kul att ha.

Att ha färre grejer gör att det är enklare och går fortare att städa. Det samlas inte lika mycket damm och man har färre grejer som riskerar att gå sönder och som behöver lagas/köpas nytt (kostar pengar). Vi har större ytor att röra oss på och inte alls lika stökigt längre. Superskönt!

Vi lever inte ett lika enkelt liv som mannen i programmet, absolut inte. Men jag tror att vi lever ett enklare liv än många andra. Jag är nöjd så länge jag har en bil som fungerar, en dammsugare- tvätt- och en diskmaskin som håller rent åt oss, spis, el och varmt vatten. Det är ju faktiskt det enda man behöver. Plus tillräckligt med pengar för att ställa maten på bordet förstås.

När blev vi girigare och varför? Varför är människan så avundsjuk och hagalen? Jag tycker inte om det. Gör ni?

.

Depression förstör hjärnan

Att det inte är vidare hälsosamt att vara depremerad vet vi alla. Att man som depremerad eller utbränd blir ganska kokko i skallen vet vi också. När jag var utbränd kunde jag inte tänka eller fungera, det var skitmysko. Nu är det över 10 år sedan och jag känner mej idag helt frisk och har numera en rätt fungerande hjärna. Tycker jag iaf...

Nu ikväll såg jag andra och sista delen av "sluten avdelning" som visades på svt2. En rätt otäck men intressant dokumentär om livet på en psykiatrisk avdelning. Där fick en man alternativet att testa elchocker. Han och hans närmaste funderade över riskerna och då säger läkaren att depressionen har större risker och förstör hjärnan mer än vad elchockerna skulle kunna göra. En skrämmande tanke tycker jag. Tänk att vi kan må så dåligt att vi tar kål på vår hjärna!

Mannen valde att testa elchocksbehandlingen (ETC) som innebar att han skulle chockas under en minut, vid 12 tillfällen. Först fick han lugnande och sövdes, sen chockades hans hjärna och man såg hur hela hans kropp spändes som en stålfjäder. Redan efter första behandlingen mådde han mycket bättre och han sa själv att han kändes sej bättre men inte kunde förklara varför. Topparna av hans destruktiva tankar minskade och han kunde le för första gången på mycket länge.

Konstigt att man inte hör mer om den behandlingen om den är så effektiv. Men kanske är det för kontroversiellt? Jag menar... el är ju farligt och används för att starta hjärtan som stannat. Den andra sidan har man lixom inte riktigt velat visa.

Jag tycker det låter läskigt, samtidigt som det är fascinerande. Vad vet ni om detta? Känner ni någon som fått den behandlingen? Skule ni ta chansen att testa om ni mådde superdåligt? Jag är väldigt nyfiken på era tankar.

.

Feta föräldrar = feta barn...

Såg precis denna artikel i Aftonbladet och blev rätt irriterad kanske man kan säga... minst sagt!

Titta på bilden, läsa texten och fundera på vad du sett och läst. Här har vi alltså en 9-årig kille, som alltså bor hemma och knappast väljer maten som finns i hemmet... Här har vi också två vuxna (föräldrarna) som förmodligen är de som handlar hem och lagar maten. Ser ni vad som är fel med bilden? Föräldrarna skickar iväg grabben på nåt slags hälsoläger, när det ser ut som att hela familjen skulle behöva följa med!

Tjocka föräldrar har ofta tjocka barn, så är det! Skyll inte på adhd eller petiga ungar! Köp hem nyttig mat och rör på er - ALLIHOP!!! Om man äter mer än man gör av med så blir man: tjock!

Senior har adhd och var ganska överviktig under en period. Han är en smart grabb som går att prata med. Alltså satte jag mej på hans sängkant en kväll och sa som det var; du väger för mycket och det måste vi göra något åt. Klart han blev ledsen, men han visste ju att det var sant och att jag ville hans bästa. När han fått fundera lite så gjorde vi tillsammans upp en plan. Han skulle vara med och planera veckans mat, bara dricka läsk på helgerna och äta godis någon enstaka gång. Fick han bara äta lite popcorn varje dag, så var han nöjd. Dessutom skulle han ta en promenad tillsammans med mej, helst en gång per dag.

Sakta men säkert började han gå ner i vikt och efter några månader var han normalviktig och kunde stå och kråma sej framför spegeln. Det var hårda bud å det tror jag är det enda som gäller. Tala klartext (ungar är inte dumma) och gör jobbet tillsammans. Varför ska den här grabben gå ner i vikt, när föräldrarna verkar tycka att det bara är hans problem? Föräldrarna verkar ju mer överviktiga än grabben. Tror (vet) att de alla skulle må bra av att lära sej lite mer om kost och träning...

Annars är det ju ett sånt där läger som jag och Martin drömmer om. Ett ställe dit tjocka barn kan komma, med en stor skillnad... vi vill att hela familjen ska komma tillsammans. Barnen kan då få röra på sej medan föräldrarna sätts i skolbänken för att lära sej mer om kost och näringslära. Sen får de tillsammans laga maten som de äter med överinseende av utbildade kockar och dietister. Lite teambuilding och övningar som stärker barnens självkänsla. Tänk va coolt om man kunde starta nåt sånt.

Det är bara ett litet problem: vi har ingen stor gård eller pengar att köpa en stor gård för. Så om ni känner någon rik människa som bryr sej om barns hälsa, så visa dem den här bloggen. Så kanske någon vill investera i oss  :-)

Det är inte förbjudet att drömma...

.

Köket är klart!

I vintras bytte vi, efter ganska stor tvekan, till svarta skåpluckor i köket. Nu var det dax att sätta ny färg på väggarna och det blev också svart. Men med vitt också... annars hade det nog blivit lite mörkt?

I torsdags började vi riva och testmålade lite...Nu är det lördag och klart! Å vi är sååå nöjda! Färgen plus bården kostade sammanlagt 600 kr. Mer kostade det inte att få ett helt nytt kök! Jo, ca 15-20 timmars arbetstid också... och lite träningsvärk  :-)

Nu är alltså HELA undervåningen helt renoverad och klar! Fattar ni hur det känns? Efter nästan 18 år kan jag stolt säga att detta är mitt hem som jag fått precis som jag vill ha det. Otroligt häftig känsla. Vi har fixat allt inom ett halvår och kommer alltså inte pga slitage att behöva göra något på väldigt länge. Jag har ett fräscht hem som jag kan vila i och känna mej bekväm med. Häftigt!

Köket har jag lyckats få en halvtaskig bild på, de andra rummen får vänta tills jag har en kamera med vidvinkel. Tror Junior har det... så det kanske kan bli bilder när han är hemma en stund på fredag. Nu ska jag lägga mej på soffan och dö en smula... sen ska jag dammsuga ordentligt för det är rejält dammigt efter allt fixande.

YES! Jag är så troligt nöjd!

.

Harry Potter och Henke Larsson

Igår var jag flitig som ett bi, men jag stack ingen  :-)

Jag målade och målade och målade... under tiden lyssnade jag på P1´s sommarpratare från webben. I torsdags började jag lyssna på Marc Levengod och igår blev det Maria Wetterstrand, Tomas Johansson och Henke Larsson. Ska fortsätta med Nanne och några till idag.

Kl 17 fick jag lägga ner penseln en stund, då åkte vi iväg på bio och såg Harry Potter. 2 timmar och en godispåse senare hade vi sett den sista filmen om HP och gänget. Den var helt ok, men man måste ha sett de andra filmerna eller läst böckerna för att hänga med.

När vi kom hem igen tog jag upp penseln igen och målade vidare. Vid 12 tog Martin penseln ifrån mej och tvingade mej i säng. Då var ca 85 % av köket klart. Idag ska jag måla klart och städa av, så kanske det blir en bild lite senare...

Regnet hänger i luften, så det ser inte ut som något uteväder. Så eftermiddagen och kvällen går nog åt till att städa. Martin får gå med Baileys. Jag får min motion ändå genom att hoppa upp och å ner på stegen.

På fredag kommer Junior hem, det ska bli väldigt skoj att se hans reaktion på allt som hänt här hemma. Han har ju inte ens sett sitt eget rum färdigt. Det blir nästan lite som när familjerna i de där homsetylingprogrammen kommer hem  :-)

Dax att kliva i målaroverallen igen!

.

Färg inhandlad...

Så har vi äntligen köpt färg till köket. Jag vågar inte säga vad det blev, för ingen kommer att tycka att vi är riktigt kloka... ni får se en bild när det är klart istället. Imorrn ska vi plocka ner listerna och tejpa, sen ska jag måla första varvet. Så tar vi nästa strykning på lördag förmiddag och sätter tillbaka listerna på kvällen. Klart!

Nu har vi varit ifrån Junior i tre veckor. Vi pratas vid varannan dag ungeför och han trivs jättebra. Nu har han sällskap av Mandisen och de har efterlyst lite recept och matråd i största allmänhet. Matpengarna börjar ta slut, så det ska bli spännande att se hur de löser det... En vecka till ska han jobba, sen kommer han hem så jag får träffa honom i kanske 2 timmar innan han åker till Gotland. Senior åker iväg på måndag, så det dröjer innan vi kan samla ihop hela familjen. Tidigast sista helgen i Juli är vi alla samlade igen. Då har vi inte varit tillsammans allihopa sedan midsommar.

Men jag tror att alla är nöjda med sin sommar. Senior har jobbat och övat körkortsteori, Junior har jobbat och fått bo själv, vi har renoverat och vilat. Tror detta varit den mest avkopplade sommar hittills sen barnen föddes faktiskt.

Men nu ska vi åka och jobba, sen börjar en ny långhelg  :-)

.

Kärleken till en annan människa

En härlig blogg-kompis har precis gift sej med sin älskade pusselbit. Ett homopar har precis fått sitt andra barn. En bekant har precis "kommit ut ur garderoben". Kärleken är fin oavsett vem den är till... hur kan man bara säga annat?

För mej är äkta kärlek osjälvisk, generös, ömsint och ödmjuk. Ett förhållande som bygger på kontroll och krav är inte kärlek - det är totalt tvärtemot. I en kärleksfull relation har man frihet att tänka själv och ta egna beslut. Man håller inte fast eller kväver varandra.

Ett barn puttar man framåt och säger: Du kan, du vågar -  jag finns här om du faller. Precis så ska kärleken mellan ett vuxet par vara. Peppande och stöttande. Man ska inte "behöva" varandra eller vara beroende av varandra. Jag behöver inte Martin, jag klarar mej alldeles utmärkt på egen hand. Men jag VILL vara med honom, han är min guldkant.

Men Martin kommer inte först i mitt liv, det gör mina barn. Sen kommer jag. Jag skulle inte kunna dö för honom, vem skulle då ta hand om mina barn? Å Martin vill inte ha prioritetsordningen på något annat sätt. Barnen är viktigast för oss båda.

Martin väljer att stanna hos oss, det är ingen som tvingar honom eller ligger på knä och ber honom. Han stannar hos oss av kärlek och vi tar emot honom med samma kärlek. Han ger av sej själv till oss alla och finns där som en klippa att luta sej emot. Osjälvisk och ömsint.

Om vi en dag skulle känna ett tvång i vårt förhållande är vi fria att gå åt varsitt håll. Då var det inte menat att det skulle vara vi. Tills dess njuter vi av det faktum att vi har varandra och respekterar varandra. Kärlek när den är som vackrast.

.

Nu är jag på g!

Nu känns det som att jag är på rätt väg igen när det gäller vikten. Vi satte ju igång igen "på riktigt" för ett par månader sen och visst har jag gått ner ett par kilo. Men det har varit seeeegt!

Sedan midsommar har vi följt programmet och skrivit vår checklista och även om det inte syns särskilt mycket på vågen, så känns det bra. Vi äter som vi ska och håller oss inom vår PP-budget.

Någon gång i veckan flippar vi ut, men i övrigt håller vi oss på mattan. På fredag ska vi på bio, då ska jag ha en godispåse - så är det bara! Men det ska nog gå bra ändå  :-)

För det är ju så att om man mår bra och är avstressad, då fungerar viktminskningen bättre. Jag har iaf stått still och inte ökat något i vikt, nu är det dax att vända trenden neråt. På fredag ska jag förmodligen börja måla köket och målning är rena terapin för mej. Så jag hoppas att det ska ge mej en liten skjuts på vägen.

Jag har ingen direkt tidsplan. Men 8-10 kilo till nästa sommar skulle inte sitta helt fel. Går det så går det. Första målet är 2 kg, då ska jag få komma iväg på massage har Martin lovat. Sen tänkte jag ge mej själv en belöning för var tredje kilo eller nåt sånt. Det är 7 kg till min målvikt. Jag hoppas verkligen att sjukdomar, stress och sorg håller sej borta nu. Då ska jag nog klara det. Den här gången SKA det gå!

.

Då är vi igång med köket :-)

Fick tips om att ta blanda diskmedel och vatten för att ta bort bården och det funkar! Det visste jag ju egentligen för så har jag tagit bort tapet förr... vet inte varför jag inte tänkte på det. Så nu har jag petat bort ungefär hälften av bården i köket. Det ser ut att bli bra, men går tapeten under sönder det minsta lilla... ja, då är det bara att riva helt och tapetsera rubbet. Men som sagt, det ser ut att fungera...

Medan jag har petat bård har Martin grävt ute. Vi hade ju en läcka i grunden i vintras som vi tätat inifrån, men nu ska vi täppa till den utifrån också. Å när han grävde som bäst slog han skallen i värmepumpen som sitter på husväggen och fick ett snyggt jack i huvet. Så det blev att plåstra om lite och sätta en keps på skallen så han kunde fortsätta.

Jag har väntat på solen hela dagen och nu när den är här ska vi strax åka och jobba. Så kan det va. Några timmar på jobbet ska man väl klara av. Det kommer nog inte särskilt många medlemmar idag. Många är på semester och nu blev det alltså toppenväder. Så vi kommer nog hem ganska tidigt och då kan jag fortsätta peta lite innan Morden i Midsumer börjar. Det måste man ju se!

Livet har alltså sin gilla gång här hemma. Tvättkorgarna är HELT tomma, huset är ganska städat, alla är nöjda och glada. Allt är helt ok alltså  :-)

.

Ska jag eller ska jag inte?

Efter alla renoveringar vi gjort under våren, var det ju bara en ommålning av köket kvar. Vi skulle bara hitta rätt bård... den hittade jag idag...

Så här är det: Det var översvämning i köket för 4 år sedan och vi fick en hel renovering. Så just nu har vi vit överdel och mörkröd underdel på väggen, med en "slingrig" bård mellan tapeterna. Fint... jodå, men lite för puttinuttigt nu när vi har svarta skåpluckor. Då hade vi vita.

Jag hade tänkt att bara pilla bort bården, måla två olika färger och sätta dit en ny bård. Enkelt och snabbt. Trodde jag ja... idag hittade jag alltså bården jag vill ha och började pilla bort den gamla. Det går inte att göra snyggt. Den nya bården är smalare än den gamla och när vi målar kommer märkena från den gamla att synas.

Så nu är frågan;
1. ska vi skita i alltsammans alt skjuta på det lite?
2. ska vi sätta en "cover" över hela väggen och måla på den?
3. ska vi riva de gamla tapeterna och bården och sätta nya?

Jag vill fixa det NU! Nu orkar jag och har tid. Så alternativ 2 verkar vettigast i mina ögon. En "cover" är enkel att sätta och man behöver varken slita tapet eller spackla. Sen kan man måla eller tapetsera på den som man vill.

Ska jag eller ska jag inte...?

.

Man kan inte!

Hörde sådär i förbifarten på nyheterna igår att en 7-årig pojke blivit knivmördad. Tog mej direkt upp till datorn och läste nyheterna igen. Idag kan man läsa detta i Expressen.

Så fruktansvärt! När jag hörde att det skulle vara en anhörig som dödat barnet tänkte jag direkt att det kanske var styvsyskon eller en styvförälder. Man kan helt enkelt inte sticka kniven i sitt eget barn! Men det kan man tydligen.

Avundsjuka styvsyskon eller styvföräldrar kanske kan vara kapabla till en sån sak, men att ta livet av ett barn som man sett födas. Det går inte. Jag kan inte acceptera eller förstå det helt enkelt. Det går inte att ta in!

Tydligen hade mamman levt i skyddat boende under en tid pga rädsla för barnet pappa. Men det fanns inte plats för henne, så hon fick flytta hem igen. Undrar just hur det där boendet känner nu. Å stackars mormordern som var med om själva mordet. FY, tänk att leva med den bilden.

Jag har sett och hört en hel del i de rättegångar jag medverkat vid, men ett barnamord har jag aldrig haft. Jag hoppas jag aldrig behöver vara med om det heller... där går gränsen!

Idag går mina tankar till pojkens mamma och mormor.

.

Storleken har betydelse...

Antag att ni skulle vinna 100 kr på låt säga en trisslott. Vad skulle ni göra då? Köpa nya lotter kanske... Vad skulle ni göra om ni vann 1000 kr eller 10 000 kr? Eller varför inte dra till med 10 000 000 på en gång? Drömmen ser lite olika ut beroende på hur stor summa man får att leka med, eller hur?

Jag brukar ta nya lotter om jag vinner 25 - 50 kr. Men från 100 och uppåt tar jag faktiskt pengarna. Vann jag 10 000 så skulle det inte göra någon större skillnad för oss. Klart det skulle vara kul, skitroligt! Men de pengarna skulle direkt in på kontot för att betala det som ändå ska betalas varje månad, vi skulle nog inte göra något extra för det. Om jag däremot vann 1 miljon, ja då skulle jag fixa badrummet och köpa en del nya möbler. Resa tillsammans med familjen och andra som jag skulle vilja bjuda på en tripp. Sen skulle jag nog köpa en lägenhet till Senior också...

Vann jag 10 miljoner så skulle jag göra samma sak som med 1 miljon men jag skulle också starta en fond, som folk kunde söka pengar ur. Jag skulle särskilt ge pengar till dem som väljer att vara hemma med sina barn och de som har bokstavsdiagnoser i familjen. Dessutom skulle jag köpa två små hus till mina söner och hyra ut tills de är gamla nog att bo där själva.

Klart det skulle vara kul att vinna pengar, men just nu kan jag inte säga att jag saknar särskilt mycket. Visst skramlar det ganska tunt i plånboken i nuläget, men jag har ju det jag behöver. Så länge det räcker till räkningarna och mat på bordet, så är det ok. Vi har ett litet sparande, men eftersom vi bestämt att inte ta någon vinterresa så kommer vi att kunna spara lite till innan vi behöver ta av bufferten. Nästa sommar måste vi fixa badrummet, då behöver vi pengarna.

Pengar är inte allt, men de är väldigt bra att ha och visst är det väl kul att drömma lite. Vad skulle du göra med en stor eller liten vinst?

.

Ledig och ingen sol!

Igår blev vi faktiskt färdiga i sönernas bägge rum, så när som på någon list och en gardin som ska upp. Alla tapetgrejer samlades snabbt ihop och åkte hem till mina föräldrar och vips hade jag fått tillbaka mitt vardagsrum  :-)

Resten av dagen gick åt till att plocka undan, städa, torka golv, dammsuga osv. Framåt kvällen var det faktiskt ganska ok överallt, förutom i vårt sovrum... men dit verkar jag aldrig hinna. Kanske idag?

Vid 20-tiden dök Lilla M upp, extradottern. Hon hade varit på Gröna Lund under dagen och kom nu till oss för att hämta sin födelsedagspresent och mysa lite. Jag hade gjort en fotobok åt henne med bilder från vår resa till Egypten. Den blev hon riktigt glad över  :-)

Vi åt, pratade, tittade på bilder och kollade på SVT´s dokumentär om Queen. Den var riktigt bra! Kolla på svt-play om ni missade den. Mycket bra musik!

Vår planerat lediga dag i solen går bort, eftersom det inte är någon sol! Lediga är vi ändå, men sola kan man ju glömma. Det får bli en dag i tv-soffan istället. Lilla M har redan åkt igen och Senior jobbar. Så vi är ensamma och kan göra lite som vi vill. Kanske blir det sol senare... man kan ju hoppas. Men vi får nog dagen att gå ändå, det brukar inte vara så svårt.

Ha en riktigt fin söndag allihopa och ta hand om varandra  :-)

.

Sura bin...

Det bidde ingen promenad i förmiddags. Jag tyckte jag kunde lägga mej i solen direkt efter frukost och verkligen superlata mej. Så jag drog på mej bikinin under solklänningen och åt frukost ute på trappen. När jag sitter där ser jag att hela trädgården ser ut som en djungel...

Så istället för att lägga mej på en filt, kör jag ett varv med häcksaxen och säger till Senior att klippa gräset. Några timmar senare har vi städat hela trädgården både på fram- och baksidan. Medan jag i godan ro står där med häcksaxen i högsta hugg känner jag en intensiv smärta vid tummen på vänster hand. Något sitter på handen som jag till slut lyckas slå iväg.

Det var ett surt bi... jag trodde det var en geting, men den hann bita mej två gånger innan den flög iväg och var ganska liten. Så det var nog ett bi. Snabbt som sjutton var jag inne, tog en alvedon, en allergitablett och mängder med xylocainsalva. Upp med handen i högläge och sitt still! Tur man har rutin... eller sorgligt kanske?

Där satt jag i skuggan med handen högt och väntade på att ontet skulle ge med sej. Jag kunde se hur handen växte medan jag väntade. Min tumme såg ganska snart ut som ett kycklinglår. Så får vi knapert med mat vet vi hur vi ska göra. Svullnaden gick från tummen, över knogen och mot lillfingret. Det pirrade och kliade i hela handen, som nu dessutom hade feber. Men ontet blev bättre ganska snart och så stod jag strax där med häcksaxen igen.

Jag försökte få Martin att förstå att jag nog måste vara sjukskriven och inte klarar att jobba mer i sommar, men han köpte inte det. Särskilt inte när han sett mej lassa in sushi utan problem. Så det vara bara att snällt följa med honom till jobbet, trots att det egentligen var jättesynd om mej (inte).

Handen är fortfarande svullen, men mer jämntjock över hela knogen så att det inte syns om man inte jämför med den andra handen. Fingrarna är lite stela, men till imorrn ska det nog vara borta. Trädgårdarbete kan alltså vara lite farligt, känns säkrare att fortsätta tapetsera. Så det gör jag imorrn istället för mer trädgårdsarbete!

.

Bra för vikten!

Det är bra att tapetsera, då går man ner i vikt! När man tapetserar kan man inte småäta, för då får man tapetklister i munnen eller fula fläckar på tapeten. Jag har gått ner ca 6 hg sen i måndags  :-)

Men idag har jag tapetserarfri dag. Idag ska jag gå en lång promenad med Martin & Baileys, sola och äta sushilunch med kontaktpojken. Bikinin sitter redan på, idag ska jag få lite sommarfärg på kroppen. Jag har lixom glömt den biten...

Å hela eftermiddagen går åt till jobb. Igår märkte vi av semestrarna rejält, bara 13 pers kom till oss i Rönninge. Men idag är vi i Huddinge och där är alltid mer folk som alltid är lika skoj att träffa. Det är dessa som rädda vår plånbok just nu. Ibland är det mindre roligt att jobba på provision  :-(

Imorrn är det fredag och 4,5 lediga dagar ligger framför oss. Då ska Juniors rum bli klart och huset helt städat. SEN ska vi bara njuta av livet och ha lata dagar!

.

Igång igen!

Efter att ha varit dödstrött och sjuk i nästan 2 år har jag nu så mycket energi att vissa nog blir galna på mej  :-)

Men herregud! Vem vill inte göra saker när man kan, orkar och det riktigt kliar i fingarna att få sätta igång? Det fnns faktiskt inget bättre än att vara frisk och må bra, särskilt på sommaren när solen skiner.

I morse vaknade jag redan strax efter 7 och var pigg, det är inte riktigt likt mej... men men, låg kvar i sängen till strax innan 8 sen var det frukost framför inspelat Hells Kitchen. Vi gick en sväng med Baileys innan det blev för varmt och det var riktigt härligt ute.

Sen drog Martin iväg och handlade medan jag började tapetsera Juniors rum. Han har så mycket grejer i sitt rum, så man får ta en vägg i taget. Nu hade jag förberett en och en halv vägg, drygt 3 meter. Det tog bara någon timme att tapetsera den delen och sätta tillbaka listerna. Himla läckert blir det!

Så nu är det bara att fixa de andra väggarna också och få på tapet på resten. Det tar nog inte många dagar innan hans rum är helt klart! Då ska det bara städas rejält också... Junior har tur som inte är hemma, annars hade han haft ett kul jobb framför sej.

Jag får kommentarer som att jag är såååå duktig och att man inte fattar hur jag orkar. Men jag är inte alls duktig! Jag gör bara det jag velat hur länge som helst och nu orkar jag! Det är roligt och det blir så otroligt fint. När jag inte orkar mer, då slutar jag. Så enkelt är det!

Några frågar om bilder och det blir bilder så fort jag har ett vidvinkelobjektiv. Rummen är så små att det är svårt att få bra bilder. Men om någon har en kamera så: välkomna hit och fota  :-)

.

Kanske löser sej :-)

Ända sedan vi började fixa med vardagsrummet i april/maj har jag sagt att jag vill ha huset i "nyskick" när Senior fyller 18 i slutet av augusti. Vi är på god väg, men nu har det sett ut som att vårt fönsterbyte inte skulle hinnas med till dess. Men! Jag ringde Tomten idag, vår snickarkompis, och han sa att han nog kunde hjälpa oss redan nästa vecka! Yes!!!

Jag vill ha den där känslan som man får när man ska sälja sitt hem. Ni vet... man har fejat och donat, fixat den sista listen, målat en skavank här och där. Så tar man bilder och sätter ut sitt hem till försäljning och nu är det ju så fixat och fint att man undrar varför man ska sälja. DEN känsla vill jag ha utan att sälja... fattar ni?  Å jag är på god väg!

Lilla toan, hallen och trappen upp är klar.Vardagsrummet är fixat, men fortfarande stökigt. Nu är det inte bara Seniors sovrum som tar plats där, utan även grejer från Juniors sovrum som vi började med igår. Det mesta som står lagrat i vardagsrummet ska ner i källaren, det är grejer som killarna stuvat undan som de får med sej när de flyttar hemifrån.

Senior stortrivs i sitt nya sovrum, det är superfint! Igår började vi med Juniors rum. Det kommer nog att gå ganska fort. Tapeten går snabbt att riva bort och det behövs knappt spacklas alls. Kanske sätter jag första tapeterna idag innan jobbet, eller också fortsätter jag riva de andra väggarna. Det är så mycket grejer där att vi inte kan ta ut allt, så vi får göra en vägg i taget hur som helst.

Eventuellt har jag hittat bården till köket, kanske alltså... blir det den så ska vi bara köpa målarfärg och måla köket. Sen är det också klart! Å då är allt vi tänkt göra fixat! Sen ska vi gräva upp och täta ett hål i källarväggen, men det är ju ute det och syns inte inne.

Så min plan håller nog och jag är inte ett dugg stressad. Går det så går det! Allt vi gör just nu är kul och kostar inte skjortan. Jag vet vad jag vill och går mycket målmedvetet framåt. Tur att vi är lediga så mycket som vi är just nu!

Allt känns toppen! Äntligen kan jag få det hem jag drömt om! Det tog "bara" 18 år...

.

Katastroftänk...

Oftast när jag är inne i perioder med bra flyt, så väntar jag bara på katastrofen. Jag har varit så van vid att hela skiten faller när det sett som bäst ut att jag lixom inte förväntat mej något annat. Men jag har aldirg gett upp! Jag har fortsatt att gneta på och hoppas på bättre tider. Ändå har tanken på katastrofen alltid funnits där... tills nu!

Idag kom jag på mej själv med att lixom ha vant mej vid flytet. Mysko känsla och nästan lite förbjuden på något sätt. Kan man ha det så här bra? FÅR man ha det så här bra? Jag vet ju hur många som helst som har det jobbigt och kan jag då må bra utan dåligt samvete?

Jag måste svara mej själv och säga självklart! Ju bättre jag mår desto mer kan jag göra för andra. En person som mår dåligt har ju svårt att uppbåda tillräckligt med ork för att  hjälpa en annan människa. En människa i kris behöver knappast hjälp av en annan människa i kris...

När jag mår dåligt drar jag ner folk i min närhet, precis som jag när jag mår bra kan få andra människor att må bättre. Det är därför man alltid måste börja med sej själv och sitt eget mående. Det är bara jag som kan få mej att må bättre, även om folk kan hjälpa mej på traven en del. Å det är bara jag som vet vad jag mår bäst av.

Nu har jag mått bra så pass länge att katastroftänket håller sej borta. Det är första gången jag upplever det på många, många år. Jag räknar inte längre iskallt med att något dåligt ska inträffa så fort allt känns bra. Det känns både ovant och fantastiskt! Skönt att kunna vila i tanken att allt är bra.

Händer något nu så händer det för att det ska hända, inte för att det är jag eller för att jag har det bra. Olyckor har ju inte med mej som person att göra, det bara sker... Jag är inte ansvarig för världssvälten eller naturkatastrofer, tänk va? Jag som förr var ansvarig för precis allt elände överallt, tyckte jag... Nu är jag bara jag som faktiskt kan ta en smäll då och då, de händer ju inte längre oftare än de bra stunderna. Nu överväger de bra stunderna och jag har nästan glömt hur det är på "andra sidan".

Det lönar sej att kämpa och man kommer oftast ut som en bättre människa på andra sidan. Men det är ett jäkla jobb! Jag är glad att jag klarat mej igenom och att allt är så bra som det just nu är. Jag vilar i den härliga tanken och är tacksam för allt jag har.

.

Så fint det blev!

Jodå, vi blev klara igår. Sånär som på några detaljer förstås... fönsterfoder och taklister ska fixas också. Men det blev väldigt bra! Sonen var himla nöjd när han la sej på sängen och tittade runt i rummet. Mormor och morfar gav honom en platt-tv att hänga på väggen, så nu kan han ligga i sängen och titta på tv. Hans pyttelilla rum känns helt plötsligt väldigt mycket större.

Då är alltså hall, vardagsrum, lilla toaletten, trappen upp och Seniors rum klara! Bara köket kvar att fräscha upp, så är hela undervåningen som ny! Ska bara städa lite... hela Seniors rum var ju utflyttat i vardagsrummet och allt ska inte tillbaka in i hans rum igen. Så idag ska vi se vad som ska säljas, ges bort eller ställas ner i källaren. Känns skönt att ha kommit så här långt!

Då är det bara att fortsätta med nästa rum, nu är det dax för Junior. Han har haft en jättefin tapet, men med en bård för småkillar. Den ska bort och då går förstås tapeten sönder och måste ersättas med en ny. Vi får göra halva rummet i taget, han har för mycket grejer för att kunna flytta ut allt på samma gång. Men det ska nog gå bra. Tur vi har mycket ledig tid just nu...

Men just idag händer ännu mer spännande grejer! Idag ska Senior fixa sin risk 2a, han ska iväg på halkkörning! Klockan 13 ska han iväg och halka och vad jag kommer ihåg så var det superkul! Sen har han gjort allt han ska för att få skriva teori och köra upp... i bästa fall har han sitt körkort inom 2 månader  :-)

Dax för måndagsvägning, frukost, hundpromenad och en massa annat. Tvätten är faktiskt fixad!

.

Idag blir vi klara!

Det var varmt igår! Jäkligt varmt! Å då trivs jag som fisken i vattnet, får massor gjort och bli frustrerad på alla som inte orkar något  :-)

Har sagt det förut och säger det igen; jag är född i fel värdsdel och har förmodligen solcellspaneler ovanpå skallen. Jag får alltid extra energi av sol och värme. Till skillnad från många andra har jag förstått.

Så i 30 graders värmer tyckte jag att det passade jättebra att tapetsera. Synd bara att tapetklistret inte riktigt var med på mina noter. Det torkade snabbare än fort och man fick kleta på jättemycket. Men fastnade gjorde det iaf till slut och på bara ett par timmar hade vi lyckats fixa halva rummet. Skitfint!

Eftersom det var så pass varmt som det var så orkade Baileys inte gå någon promenad, så vi åkte till mina föräldrar och slängde honom i poolen istället. En lycklig hund fick svalka sej och motionera ordentligt i bassängen. Martin gjorde honom sällskap och båda var nöjda och glada. Jag satt på kanten och var lika nöjd jag.

Vid 18-tiden gick vi upp till Martins förtäldrar för att fira hans pappa som fyllde år. En god middag och ett par timmar senare gick vi hem och fortsatte med Seniors rum. När solen gått ner satt jag och Martin på alltan och drack vin en stund innan läggdax. Jag älskar svenska sommarkvällar!

Nu ska vi fixa det sista och möblera rummet. Ikväll ska allt vara klart!

.

Första veckan utan Junior.

Nu har Junior varit på Öland en vecka och jobbat. I torsdags blev han helt ensam där, då åkte mormor och morfar hem till Stockholm igen. Jag har ringt ungefär varannan dag och kollat läget, tänkte ringa ikväll igen... men hann inte...

Sonen ringde själv och ville veta om han gjort rätt med tvättmaskinen. Jodå, han hade fått det mesta rätt verkade det som. Så han har nog fräscha kläder ikväll  :-)

Han berättade om jobbet, kompisarna och lite om den lediga tiden. Hittills har han ätit middag hos min kusin och vår granne... men ikväll skulle han fixa middag på egen hand. Så nu skulle han storhandla! "Jag har faktiskt gjort en lång inköpslista!" fick jag veta. Han har fått låna mitt Ica-kort under sommaren, som han får använda upp till 1000 kr. Efter det börjar vi dra från hans konto, så han får hushålla lite med pengarna.

Han berättade också att han fått två lördagar och hur mycket extra det skulle ge honom i lön  :-)  Han stortrivs med sitt liv just nu, det hörs lång väg. Han vet att Mandisen kommer, men han vet inte när - det skulle bli en överraskning. Å jag vet när han kommer hem till Tumba igen, då hinner vi träffa honom ett par timmar innan han åker till Gotland.

Det är väl bara att vänja sej antar jag... ungarna är stora och planerar sitt eget liv. Jag tycker det är helt rätt! Det betyder ju ändå att jag lyckats göra dem till självständiga individer som har en trygg grund att stå på. De tror på sej själva och vågar göra saker. Precis som det ska vara!

Det var skönt att prata med honom och höra att allt är precis så bra som jag tror att det är. Han känner sej inte ensam, utan tycker bara att det är lugnt och skönt. Han klarar sej bra på egna ben, men har folk i sin närhet om han behöver hjälp.

Han är nöjd och glad och då är jag nöjd och glad. Så ska det va!

.

Nu skulle jag kanske varit i Umeå...

I mitt förra liv skulle jag kanske varit i Umeå på Riksting just nu. Mitt förra liv... livet som Kristdemokrat. Där skulle jag ha pläderat om de funktionshindrades situation, särskilt personer med dolda funktionshinder. Jag skulle också ha pratat om våra ungdomar och att de inte mår särskilt bra just nu.

Men det gör jag inte. Inte i det forumet iaf. Däremot kan jag gratulera David Lega till att ha tagit plats i Partistyrelsen. Så nu är det någon som iaf kan och för fram de funktionshindrades situation. Dessutom är han "kändis" och då lyssnar folk. Sorgligt men sant. Man behöver kända namn för att få fram ett budskap, så är det bara.

Men det var alltså i mitt förra liv. För ca 1,5 år sedan lämnade jag KD och hela det politiska livet. Men jag saknade politiken och gick med i ett annat parti. Ett parti där jag inte behöver förklara min inställning i hbt-frågor mm. Sedan dess har jag faktiskt inte behövt försvara mej en enda gång! Något jag fick göra så fort jag sa att jag var kristdemokrat. Det säger en hel del om folks fördomar, tycker jag.

I mitt nuvarande liv har jag "bara" en plats i Tingsrätten. I övrigt har jag inte engagerat mej mycket mer än lagt fram några motionsidéer. Just nu har jag inget behov av att synas mer eller höras mer, men det kanske kommer. Det skulle iaf vara kul att åka på årsmöte med mitt nya parti, för att se skillnaden lixom...

För säga vad man vill om Kristdemokraterna, roliga fester har de och supermysiga människor finns där. Människor som jag känt i nästan 20 år och som tagit hand om mej. Men när det verkligen gällde fanns de inte där... tyvärr. Den här gången ska jag inte ta saker och ting lika personligt och inte lägga hela mitt liv i politiken, det är andra bättre lämpade för.

Umeå kan jag besöka ändå och alla andra platser i Sverige. Å de forna kollegor som jag vill ha fortsatt kontakt med, kan jag träffa när jag vill. Jag saknar det faktiskt inte alls. Visst är hela vårt samhälle och våra liv politiska, men livet är ju så mycket mer än det :-)

.