Det enda jag gjort sedan i måndagskväll är tvättat, jobbat och sovit!
När vi åkte förra torsdagen lämnade vi tre överfulla tvättkorgar här hemma, när vi kom hem räckte inte längre korgarna till utan vi fick ta till golvet också. Sedan dess har tvättmaskinen gått varm. Eftersom vi inte har så mycket plats att hänga på så har tumlaren fått jobba en hel del också, men där har vi bara kört handdukar och lakan.
Nu börjar jag skönja botten på två tvättkorgar och en är HELT tom! Det tog bara 3 dygn... men ikväll kommer Senior hem med lite påfyllning, så läget är konstant kan man väl säga.
Eftersom Junior inte är hemma i sommar så kommer jag knappt tvätta några handdukar och det är ovanligt med en simmare i huset. Handdukar utgör ungefär 75 % av tvättmängden. Just nu ligger en gigantisk hög, nytvättade handdukar ovanpå tvättmaskinen. ALLA våra handdukar är rena! Det har nog inte hänt sedan Junior började simma 1998... jag visste inte ens att vi hade så många handdukar!
Nu när vi bara har en unge i huset någon månad framöver (och han kommer nog hänga mycket hos mormor och morfar eftersom de har pool) så antar jag att tvättmängden kommer att vara väldigt liten. Alltså vill jag ha undan allt nu, så jag kan sätta mej och rulla tummarna sen :-)
Fattar ni?! Att inte behöva tvätta varenda dag! Att få ordning i tvättstugan! Lyx! Tänk då hur det blir när killarna flyttar... finns det ett liv när barnen flytta hemifrån? Apselut! Ett tvättfritt liv :-)
.
Mitt liv som fd ensam mamma, numera gift med en 2-metersman, två vuxna grabbar och en galen men väldigt charmig hund. Här blandas allmänna funderingar med en hel del hälsa, härliga resor och livet i stort. Jag driver även livsstilsmagasinet Du i Fokus (duifokus.se) En salig blandning alltså...
torsdag 30 juni 2011
onsdag 29 juni 2011
Har du för många leksaker?
I helgen under Stockholm Green Festival samlar SITA tillsammans med Läkarmissionen in leksaker genom Leksaksjakten. Leksakerna skickas till barnhem för utsatta barn och andra fattiga barn på landsbygden i Ukraina och Rumänien.
Det här är bra på många sätt. Först och främst betyder det väldigt mycket för de barn som ofta inte har några leksaker. Dessutom är det en miljöinsats eftersom leksaker ofta är svåra att återvinna. Genom att istället låta dem bli till glädje för någon annan minskar vi avfallet, vilket ligger oss på SITA varmt om hjärtat. Kanske är det även skönt för dig och din familj att rensa lite bland leksaker som inte används längre. Alla barn som lämnar in en leksak får dessutom en liten överraskning som tack för sin medverkan.
Tycker du att det här är en bra idé? Då vill vi gärna att du kommer till Kungsträdgården och lämnar en eller ett par leksaker som din familj inte har användning för längre. Vill du dessutom hjälpa oss att få fler att göra en insats blir vi glada om du vill sprida detta budskap.
När: 1-3 juli. Insamlingen är öppen från kl 10.00 till 20.00.
Var: I närheten av Stora Scenen i Kungsträdgården. Inlämningsstationen kommer att vara bemannad och väl utmärkt.
Hur: De inlämnade leksakerna sorteras av SITAs personal på plats. Tänk på att leksakerna ska vara hela och rena och att det är leksaker som inte kräver att man måste kunna svenska språket eller behöver batterier.
Det är bara att börja rensa!
.
Det här är bra på många sätt. Först och främst betyder det väldigt mycket för de barn som ofta inte har några leksaker. Dessutom är det en miljöinsats eftersom leksaker ofta är svåra att återvinna. Genom att istället låta dem bli till glädje för någon annan minskar vi avfallet, vilket ligger oss på SITA varmt om hjärtat. Kanske är det även skönt för dig och din familj att rensa lite bland leksaker som inte används längre. Alla barn som lämnar in en leksak får dessutom en liten överraskning som tack för sin medverkan.
Tycker du att det här är en bra idé? Då vill vi gärna att du kommer till Kungsträdgården och lämnar en eller ett par leksaker som din familj inte har användning för längre. Vill du dessutom hjälpa oss att få fler att göra en insats blir vi glada om du vill sprida detta budskap.
När: 1-3 juli. Insamlingen är öppen från kl 10.00 till 20.00.
Var: I närheten av Stora Scenen i Kungsträdgården. Inlämningsstationen kommer att vara bemannad och väl utmärkt.
Hur: De inlämnade leksakerna sorteras av SITAs personal på plats. Tänk på att leksakerna ska vara hela och rena och att det är leksaker som inte kräver att man måste kunna svenska språket eller behöver batterier.
Det är bara att börja rensa!
.
måndag 27 juni 2011
Summering av en härlig helg :-)
Så är vi då hemma igen. Vi har haft det TOPPENBRA!!!
Allt blev precis så bra som vi tänkt, även vädret! Plånboken blev dock något tunnare än planerat, men inte så där förskräckligt ändå... Men man får väl lov att säga att det är tur att man inte åker till Ullared varje dag... ;-)
Martin hade ju aldrig varit på Ullared, men han kan definitivt tänka sej att åka dit igen. Killarna gjorde som förra gången, när de var små... rev ner allt i vagnen som de tyckte såg bra ut. Junior konstaterade att han hade en helt ny garderob. Vi får väl se när nästa tripp blir...
Martin hade inte varit i Göteborg heller och eftersom vår favoritrestaurang, Räkan, var stängd så måste vi åka dit igen nångång. På Räkan serveras man nämligen färska västkusträkor och man får äta HUR MYCKET man vill. Dessutom får man köra sina räkor till bordet i en liten radiostyrd båt :-)
Alla var MYCKET nöjda med dagen på Liseberg. Vädret var helt otroligt och kameramannen (jag) fick många bra bilder. Martin har äntligen åkt alla attraktioner som en nöjespark kan erbjuda och uppskattade varenda en! Nu vill han besöka alla de stora ställena i USA också...
Så kom vi då till Öland igår eftermiddag. Baileys blev som galen när vi kom, han hade tydigen gått några varv i huset och letat efter oss sedan han kom dit i lördags. Vi fick vår midsommarbuffé; sill, potatis och lite annat. Sen tog vi en låååång promenad med Baileys och Junior på grusvägarna och tog lite bilder. Senior drog iväg för att hjälpa vår kompis att måla golfbanor.
Så imorse packade vi ihop oss, kramade killarna byebye och åkte mot Tumba. Senior kommer hem redan på torsdag, men Junior får vi inte se på hela 5 veckor nu... Han ska jobba i fyra veckor och sen åka till Gotland en vecka innan han kommer till oss på Öland i månadskiftet. Han kommer att ha sitt livs bästa sommar, det är jag helt säker på. Jag undrar om han kommer att förändras? Det gjorde han ju när han var i Spanien i tre veckor på egen hand. Ska bli spännande att se vad som händer den här gången :-)
Mammahjärtat är iaf helt ok med detta. Jag är faktiskt inte det minsta orolig. Varför skulle jag? Jag vet att han klarar sej själv och att alla på hans jobb kommer att älska honom! Jag har precis skickat hans kontonummer så han kan få lön :-)
Det var ganska segt att köra hem. Många som inte borde ha körkort var ute i trafiken idag. Såna där som ligger i 70 på 90-vägen, placerade längst till vänster i körbanan så man inte kan köra om. Eller de där som tror att de är odödliga och kör om när det kommer möte. Flera gånger sa Martin att man borde ringa Polisen, för dem såg man ju förståss inte skymten av...
Till slut kom vi iaf hem! Vi tog bara in det mest nödvändiga, åt en väldigt sen lunch och tog sen in resten av packningen. När vi hade tagit igen oss en stund packade vi upp alla våra Ullared-påsar och fördelade vår inköp jämt över hela köket. Nu ska grejerna bara spridas till övriga platser i huset... många grejer blev det...
Nu har vi suttit ett par timmar i solen och lyssnat på ljudbok. Martin har precis åkt iväg för att handla. Baileys ligger och flämtar på golvet, han ska nog få en tur i vattenspridaren så han överlever.
Vår minisemester är slut och vi är supernöjda! Imorrn återgår vi till verkligheten, men bara 3 dagar - sen är det lång helg igen! Vi har det så jäkla bra just nu; tre arbetsdagar - fyra lediga dagar. Jösses va mycket vi kan få gjort i sommar! Bara det är gratis, för pengar i plånboken blir knappt alls... men vad gör det? Jag har ju mat på bordet, ett fint hem och världens finaste familj + mängder av fryspåsar från Ullared :-D
.
Allt blev precis så bra som vi tänkt, även vädret! Plånboken blev dock något tunnare än planerat, men inte så där förskräckligt ändå... Men man får väl lov att säga att det är tur att man inte åker till Ullared varje dag... ;-)
Martin hade ju aldrig varit på Ullared, men han kan definitivt tänka sej att åka dit igen. Killarna gjorde som förra gången, när de var små... rev ner allt i vagnen som de tyckte såg bra ut. Junior konstaterade att han hade en helt ny garderob. Vi får väl se när nästa tripp blir...
Martin hade inte varit i Göteborg heller och eftersom vår favoritrestaurang, Räkan, var stängd så måste vi åka dit igen nångång. På Räkan serveras man nämligen färska västkusträkor och man får äta HUR MYCKET man vill. Dessutom får man köra sina räkor till bordet i en liten radiostyrd båt :-)
Alla var MYCKET nöjda med dagen på Liseberg. Vädret var helt otroligt och kameramannen (jag) fick många bra bilder. Martin har äntligen åkt alla attraktioner som en nöjespark kan erbjuda och uppskattade varenda en! Nu vill han besöka alla de stora ställena i USA också...
Så kom vi då till Öland igår eftermiddag. Baileys blev som galen när vi kom, han hade tydigen gått några varv i huset och letat efter oss sedan han kom dit i lördags. Vi fick vår midsommarbuffé; sill, potatis och lite annat. Sen tog vi en låååång promenad med Baileys och Junior på grusvägarna och tog lite bilder. Senior drog iväg för att hjälpa vår kompis att måla golfbanor.
Så imorse packade vi ihop oss, kramade killarna byebye och åkte mot Tumba. Senior kommer hem redan på torsdag, men Junior får vi inte se på hela 5 veckor nu... Han ska jobba i fyra veckor och sen åka till Gotland en vecka innan han kommer till oss på Öland i månadskiftet. Han kommer att ha sitt livs bästa sommar, det är jag helt säker på. Jag undrar om han kommer att förändras? Det gjorde han ju när han var i Spanien i tre veckor på egen hand. Ska bli spännande att se vad som händer den här gången :-)
Mammahjärtat är iaf helt ok med detta. Jag är faktiskt inte det minsta orolig. Varför skulle jag? Jag vet att han klarar sej själv och att alla på hans jobb kommer att älska honom! Jag har precis skickat hans kontonummer så han kan få lön :-)
Det var ganska segt att köra hem. Många som inte borde ha körkort var ute i trafiken idag. Såna där som ligger i 70 på 90-vägen, placerade längst till vänster i körbanan så man inte kan köra om. Eller de där som tror att de är odödliga och kör om när det kommer möte. Flera gånger sa Martin att man borde ringa Polisen, för dem såg man ju förståss inte skymten av...
Till slut kom vi iaf hem! Vi tog bara in det mest nödvändiga, åt en väldigt sen lunch och tog sen in resten av packningen. När vi hade tagit igen oss en stund packade vi upp alla våra Ullared-påsar och fördelade vår inköp jämt över hela köket. Nu ska grejerna bara spridas till övriga platser i huset... många grejer blev det...
Nu har vi suttit ett par timmar i solen och lyssnat på ljudbok. Martin har precis åkt iväg för att handla. Baileys ligger och flämtar på golvet, han ska nog få en tur i vattenspridaren så han överlever.
Vår minisemester är slut och vi är supernöjda! Imorrn återgår vi till verkligheten, men bara 3 dagar - sen är det lång helg igen! Vi har det så jäkla bra just nu; tre arbetsdagar - fyra lediga dagar. Jösses va mycket vi kan få gjort i sommar! Bara det är gratis, för pengar i plånboken blir knappt alls... men vad gör det? Jag har ju mat på bordet, ett fint hem och världens finaste familj + mängder av fryspåsar från Ullared :-D
.
söndag 26 juni 2011
Kan funktionshindrade jobba?
Apropå FP´s förslag om en ny sjukförsäkring, startade en debatt på en väns facebook-sida. Några ifrågasatte förslaget och menade att funktionshindrade absolut inte ska tvingas arbeta och då var jag bara tvungen att lägga mej i förståss... Självklart kan en person med funktionshinder arbeta!
Men innan jag lägger ut mina argument och tankar måste jag bara säga at det inte finns några funktionshindrade! Däremot finns det personer med olika funktionshinder, punkt!
Allt beror på hur sjuk man är och hur mycket kroppens funktioner hindrar en att arbeta. Självklart har vi ala inte samma behov och klarar inte av lika mycket. Men jag hävdar bestämt att de allra flesta kan utföra någon form av arbete, om man bara anpassar arbetsuppgifterna en aning, Å det är där det ställer till problem! Det är inte funktionshindret i sej som ställer till det utan arbetgivarens attityd.
Se bara på David Lega, Tina Muhonen (tror jag hon heter), Tomas Fogdö, Lena Maria Klingvall, Erik Donell mfl. De är långt ifrån sk "normala", men har hittat sin uppgift på sina villkor. Många med sk bokatsvsdiagnoser blir egna företagare och har framgångrika verksamheter. Problemet för en person med tex adhd eller asperger är att det oftast inte är strålande på att passa tider, men otroligt smarta och kompetenta. Varför inte låta dem jobba på de tider som passar dem, så länge de gör de timmar man kommit överrens om? Eller låta dem jobba en del hemma, så länge de kan uppvisa resultat? Företaget hyr ju lokalerna dygnet runt, det spelar väl ingen roll vilken tid folk jobbar? Så länge det bara handlar om administrativt arbete alltså...
Alla kan göra något! Men man kanske bara kan arbeta någon timme här och där, eller hemifrån. ALLA som jag känner som har ett funktionshinder (och det är ganska många) VILL känna sej behövda och på något sätt klara sin försörjning själva. De flesta har blivit erbjudna sjukbidrag men startar egna företag eftersom de inte fått någon hjälp eller förståelse för sin arbetsförmåga. Visst finns det en del som behöver vara sjukskrivna under perioder, som genomgår behandling eller har en extra dålig period. Men som en vän som är 21 år, har sjukbidrag och spelar i svenska tennislandslaget säger "jag är ju inte dum i huvet!". Hon FÅR INTE jobba, trots att hon åker världen runt och spelar tennis...
Jag menar inte att man ska få ut alla i jobb, till vilket pris som helst. Självklart finns det folk som är för sjuka för att arbeta. Jag menar att de flesta av oss både vill och kan jobba om man låter dem vara med och utforma sin arbetsplats. I nuläget går vi miste om en massa kompetens och villig arbetskraft. Även om det bara handlar om att jobba 5 timmar i veckan, så är det värdefullt för den personen. Jag själv kommer förmodligen aldrig att kunna arbeta heltid igen, men lite drygt halvtid funkar, så kanske fler känner. Alltså måste vi skapa förutsättningar för olika sorters individer, så att alla som vill, oavsett hinder, kan jobba.
.
Men innan jag lägger ut mina argument och tankar måste jag bara säga at det inte finns några funktionshindrade! Däremot finns det personer med olika funktionshinder, punkt!
Allt beror på hur sjuk man är och hur mycket kroppens funktioner hindrar en att arbeta. Självklart har vi ala inte samma behov och klarar inte av lika mycket. Men jag hävdar bestämt att de allra flesta kan utföra någon form av arbete, om man bara anpassar arbetsuppgifterna en aning, Å det är där det ställer till problem! Det är inte funktionshindret i sej som ställer till det utan arbetgivarens attityd.
Se bara på David Lega, Tina Muhonen (tror jag hon heter), Tomas Fogdö, Lena Maria Klingvall, Erik Donell mfl. De är långt ifrån sk "normala", men har hittat sin uppgift på sina villkor. Många med sk bokatsvsdiagnoser blir egna företagare och har framgångrika verksamheter. Problemet för en person med tex adhd eller asperger är att det oftast inte är strålande på att passa tider, men otroligt smarta och kompetenta. Varför inte låta dem jobba på de tider som passar dem, så länge de gör de timmar man kommit överrens om? Eller låta dem jobba en del hemma, så länge de kan uppvisa resultat? Företaget hyr ju lokalerna dygnet runt, det spelar väl ingen roll vilken tid folk jobbar? Så länge det bara handlar om administrativt arbete alltså...
Alla kan göra något! Men man kanske bara kan arbeta någon timme här och där, eller hemifrån. ALLA som jag känner som har ett funktionshinder (och det är ganska många) VILL känna sej behövda och på något sätt klara sin försörjning själva. De flesta har blivit erbjudna sjukbidrag men startar egna företag eftersom de inte fått någon hjälp eller förståelse för sin arbetsförmåga. Visst finns det en del som behöver vara sjukskrivna under perioder, som genomgår behandling eller har en extra dålig period. Men som en vän som är 21 år, har sjukbidrag och spelar i svenska tennislandslaget säger "jag är ju inte dum i huvet!". Hon FÅR INTE jobba, trots att hon åker världen runt och spelar tennis...
Jag menar inte att man ska få ut alla i jobb, till vilket pris som helst. Självklart finns det folk som är för sjuka för att arbeta. Jag menar att de flesta av oss både vill och kan jobba om man låter dem vara med och utforma sin arbetsplats. I nuläget går vi miste om en massa kompetens och villig arbetskraft. Även om det bara handlar om att jobba 5 timmar i veckan, så är det värdefullt för den personen. Jag själv kommer förmodligen aldrig att kunna arbeta heltid igen, men lite drygt halvtid funkar, så kanske fler känner. Alltså måste vi skapa förutsättningar för olika sorters individer, så att alla som vill, oavsett hinder, kan jobba.
.
lördag 25 juni 2011
En dag på Liseberg!
I morse fick vi faktiskt lite sovmorgon, jätteskönt!
Efter frukost bytte vi rum, då Senior sovit på golvet eftersom hans säng var sönder. Det tog en liten stund att flytta över alla Ullared-påsar och väskor, men hade ändå några minuter över innan bussen gick in till stan. Ca 10.45 stod vi utanför grindarna till Liseberg, som öppnade kl 11.00.
Jag betalade bara entre, medan killarna köpte varsitt åkpass. Åsså skaffade vi fem-kampshäften också... å det var ju ingen hit...
Dagen började med årets stora attraktion; atmosfear! Senior gjorde mej sällskap i solen, medan Junior och Martin drog iväg. Vi hade ett fantastiskt väder, så vi mådde inte illa alls av att sitta på en bänk och sköta kameran. Nästa station var Balder, berg-å-dal-banan! Premiär för Martin att åka berg-å-dal-bana! Förr fick han inte plats i en sån, å när han väl hade gått ner i vikt hade han ingen att åka med. Så vi fick vara med på hans premiär och det var skoj! Han lyste som en treåring när han kom ner igen :-)
![]()
Sen fortsatte det alla de andra åkgrejerna. De blev dyngblöta av Flumeride, nästan så de kunde vrida ur kläderna. Efter lunch fortsatte de att åka och åka och åka. Mellan åkturerna gjorde vi vår femkamp, jag hade en delad första plats efter första grenen. Jag skulle ha slutat när jag låg på topp... för sen gick det utför, väldigt mycket utför... Det slutade med att Junior vann loch jag förlorade. Jag ska aldrig mer delta i en femkamp, jag är en alldeles för dålig förlorare för det.
Vid 18-tiden tyckte vi att vi hade gjort allt vi skulle och då började solen försvinna också. Slut i benen, trötta och lite frusna gick vi mot bussen. Vi åt middag på en pizzeria utanför vandrarhemmeet och gick sen upp på rummet. Nu har allihopa kraschlandt i varsin säng och kollar på Sommarkväll på tv. Lite mys, lite prat, kolla på bilder jag tagit idag och lite annat. Tror att vi sover ganska snart...
Imorrn drar vi vidare! Första stoppet blir i Borås, eftersom vi ändå passerar... sen vänta Öland, i typ 12 timmar innan vi åker hem på måndag. Ska bli så mysigt att träffa Baileys imorrn :-)
.
Efter frukost bytte vi rum, då Senior sovit på golvet eftersom hans säng var sönder. Det tog en liten stund att flytta över alla Ullared-påsar och väskor, men hade ändå några minuter över innan bussen gick in till stan. Ca 10.45 stod vi utanför grindarna till Liseberg, som öppnade kl 11.00.
Jag betalade bara entre, medan killarna köpte varsitt åkpass. Åsså skaffade vi fem-kampshäften också... å det var ju ingen hit...
Dagen började med årets stora attraktion; atmosfear! Senior gjorde mej sällskap i solen, medan Junior och Martin drog iväg. Vi hade ett fantastiskt väder, så vi mådde inte illa alls av att sitta på en bänk och sköta kameran. Nästa station var Balder, berg-å-dal-banan! Premiär för Martin att åka berg-å-dal-bana! Förr fick han inte plats i en sån, å när han väl hade gått ner i vikt hade han ingen att åka med. Så vi fick vara med på hans premiär och det var skoj! Han lyste som en treåring när han kom ner igen :-)
Vid 18-tiden tyckte vi att vi hade gjort allt vi skulle och då började solen försvinna också. Slut i benen, trötta och lite frusna gick vi mot bussen. Vi åt middag på en pizzeria utanför vandrarhemmeet och gick sen upp på rummet. Nu har allihopa kraschlandt i varsin säng och kollar på Sommarkväll på tv. Lite mys, lite prat, kolla på bilder jag tagit idag och lite annat. Tror att vi sover ganska snart...
Imorrn drar vi vidare! Första stoppet blir i Borås, eftersom vi ändå passerar... sen vänta Öland, i typ 12 timmar innan vi åker hem på måndag. Ska bli så mysigt att träffa Baileys imorrn :-)
.
fredag 24 juni 2011
Benen vill inte mer nu...
Det blev ju några timmars shopping igår och ganska många steg. Vi somnade ovaggade före 22, tror jag, och sov som grisar till ca 7.30 imorse. Strax innan 9 var vi återigen inne i varuhuset och idag var det betydligt mer folk än igår.
Vi tog ju kläd- och hygienavdelningen igår och hade alltså bara husgeråd och elektroniken kvar idag. Vi har letat efter en taklampa till vårt sovrum ett tag och en sån hittade vi idag. Vi trådlösa telefon har gått sönder, så det blev en ny sån och lite annat smått och gott. Vid 10.30 var vi ute igen och på väg till Göteborg!
Någon timme senare var vi framme vid vårt vandrarhem, packade ur bilen och tog igen oss en stund innan vi tog bussen in mot centrum. Väl framm vid Avenyn åt vi lunch. Vår midsommarlunch bestod av en pizza för senior, lammkotlett för Junior och Martin och ett grillspett för mej. Varken sill, potatis eller nubbe blev det alltså - ingen jordgubbstårta heller. Men det gör inget! Vi har en jättebra midsommar ändå!
Efter lunch gick vi runt lite på stan, kollade in Liseberg utifrån och tog bussen hem igen. Hela stan var tom efter kl 14, så det fanns inte mycket mer att göra där. Plus att mina ben inte orkar mer nu, hela kroppen skriker efter att bara få ligga ner och ta det lugnt. Vår kväll kommer alltså mest att bli inne på vårt rum, kolla lite på tv och sova ganska tidigt. Killarna kanske går iväg och spelar biljard, medan jag ligger och läser. Imorrn får vi sovmorgon, eftersom Liseberg inte öppnar förrän 11.00. Så frukost och sen bussen som går 10.10 blir nog bra.
Imorrn ska Martin åka berg-å-dal-bana och en massa annat :-)
.
Vi tog ju kläd- och hygienavdelningen igår och hade alltså bara husgeråd och elektroniken kvar idag. Vi har letat efter en taklampa till vårt sovrum ett tag och en sån hittade vi idag. Vi trådlösa telefon har gått sönder, så det blev en ny sån och lite annat smått och gott. Vid 10.30 var vi ute igen och på väg till Göteborg!
Någon timme senare var vi framme vid vårt vandrarhem, packade ur bilen och tog igen oss en stund innan vi tog bussen in mot centrum. Väl framm vid Avenyn åt vi lunch. Vår midsommarlunch bestod av en pizza för senior, lammkotlett för Junior och Martin och ett grillspett för mej. Varken sill, potatis eller nubbe blev det alltså - ingen jordgubbstårta heller. Men det gör inget! Vi har en jättebra midsommar ändå!
Efter lunch gick vi runt lite på stan, kollade in Liseberg utifrån och tog bussen hem igen. Hela stan var tom efter kl 14, så det fanns inte mycket mer att göra där. Plus att mina ben inte orkar mer nu, hela kroppen skriker efter att bara få ligga ner och ta det lugnt. Vår kväll kommer alltså mest att bli inne på vårt rum, kolla lite på tv och sova ganska tidigt. Killarna kanske går iväg och spelar biljard, medan jag ligger och läser. Imorrn får vi sovmorgon, eftersom Liseberg inte öppnar förrän 11.00. Så frukost och sen bussen som går 10.10 blir nog bra.
Imorrn ska Martin åka berg-å-dal-bana och en massa annat :-)
.
torsdag 23 juni 2011
Nu är vi på Ullared :-)
Igår hade vi häcken full med att avsluta en del jobb, inventera, packa och en massa annat. I morse ringde klockan prick 7 och vi trillade ner för trappen för att göra oss klara för avfärd. 9.10 var vi inpackade i bilen och drog iväg. Eftersom himlen öppnade sej då och då och vi redan testat vattenplaning den här veckan, så fick Martin börja att köra. Vi lyckades inte fastna i en enda kö, men en himla massa regn blev det...
Efter lunch, kultur och polkagrisar på Brahehus körde jag resten och vi kom fram till Ullared kl 15.00. Vi checkade in på campingen och fick nyckeln till vår stuga. En snabb uppackning och sen drog vi iväg till GeKås :-)
![]()
Efter ca 3 timmars shopping hade vi bara kommit igenom klädavdelningen och hygienavdelningen... då hade vi två kundvagnar fulla... å var alltså inte färdiga. Jag tänker INTE tala om hur mycket det stod på kvittot när vi var färdiga, men det var lite mer än jag tänkt. Vi hade glömt sängkläder och handduk hemma, så det fick vi lova att köpa och det var ju inte riktigt vad jag hade räknat med. Men men...
Nu har vi packat om allt och tagit bort alla galgar. De 9 kassarna är nu nere i 5 efter att ha pulat ner kläder i våra väskor istället. Jag var lite missnöjd, eftersom jag ville ha fler t-shirtar till mej. Å andra sidan hittade jag gardiner till vardagsrummet! Killarna är supernöjda, det hittade jättesnygga jackor och en hel del annat bra. Imorrn ska vi ta de andra avdelningarna, då blir det ännu roligare. Då handlar det om husgeråd och elektronik :-)
Alla är alltså nöjda och glada men väldigt trötta i benen. Det blir ytterligare några timmar i varuhuset imorrn och sen drar vi vidare mot Göteborg. Vi är på minisemester och har det jättebra!
.
Efter lunch, kultur och polkagrisar på Brahehus körde jag resten och vi kom fram till Ullared kl 15.00. Vi checkade in på campingen och fick nyckeln till vår stuga. En snabb uppackning och sen drog vi iväg till GeKås :-)
Nu har vi packat om allt och tagit bort alla galgar. De 9 kassarna är nu nere i 5 efter att ha pulat ner kläder i våra väskor istället. Jag var lite missnöjd, eftersom jag ville ha fler t-shirtar till mej. Å andra sidan hittade jag gardiner till vardagsrummet! Killarna är supernöjda, det hittade jättesnygga jackor och en hel del annat bra. Imorrn ska vi ta de andra avdelningarna, då blir det ännu roligare. Då handlar det om husgeråd och elektronik :-)
Alla är alltså nöjda och glada men väldigt trötta i benen. Det blir ytterligare några timmar i varuhuset imorrn och sen drar vi vidare mot Göteborg. Vi är på minisemester och har det jättebra!
.
tisdag 21 juni 2011
Tur man inte är nojjig...
Junior och Mandisen skulle iväg och bowla idag på eftermiddagen och jag försökte få dem att inte ta moppen. Jag vet inte varför, jag ville bara inte det. Men självklart lyssnade de inte, jag hade ju inga bra argument...
Alltså åkte de iväg och vi åkte till jobbet. När vi kommer hem möts vi av en blöt kille som ser på mej och säger "Jo, eh... vi har trillat med moppen. Jag fick vattenplaning". Efter att ha klämt igenom son och flickvän och kollat att de var ok, så fick jag hela förklaringen. De var på väg hem och var nästan hemma när de körde in i rondellen och på väg ur den fick moppen sladd och la sej på sidan. Backspegeln gick av, men annars hände inget större.
Junior har skrapsår på arm och fotled och lite ont i foten. Mandisen slog i knät. Men bägge var förvånansvärt lugna. Mandisen har kört cross förrut och har trillat betydligt värre än så, men då har hon inte landat mitt på vägen bland andra fordon. Det hade stannat 4-5 bilar och frågat om de behövde hjälp, men de var så pass ok att de plockade ihop sej opch körde den sista biten hem.
Jag är iaf tacksam att de använder hjälm och kör förståndigt. Ingen kunde ju veta att det skulle bli skyfall och vattenfyllda vägbanor. Jag vet att Junior inte är vårdslös i trafiken, då hade han aldrig fått ta mc-kort. Jag är också tacksam för att det stannade folk och erbjöd hjälp. Det kan man lixom inte vara säker på i dagens samhälle...
Efter att vi fått prata lite och varvat ner kom Mandisens pappa och hämtade dem. De får spendera kvällen hos dem, så kommer Junior hem imorrn för att packa ihop det sista inför Öland. Tror det är bra att de har varandra inatt om någon av dem skulle drömma illa eller på annat sätt reagera.
Usch ja, en olycka händer så lätt. Å nej, jag har inte ångrat mitt beslut att låta honom ta mc-kort. Men han var nog lite oroligt för det, för jag fick ett sms där han försäkrade att han mådde bra :-)
Men nog sjutton blir man alldeles kall när något sånt här händer. Det hade kunnat gå precis hur som helst, men nu gick det bra! Tack o lov!
.
Alltså åkte de iväg och vi åkte till jobbet. När vi kommer hem möts vi av en blöt kille som ser på mej och säger "Jo, eh... vi har trillat med moppen. Jag fick vattenplaning". Efter att ha klämt igenom son och flickvän och kollat att de var ok, så fick jag hela förklaringen. De var på väg hem och var nästan hemma när de körde in i rondellen och på väg ur den fick moppen sladd och la sej på sidan. Backspegeln gick av, men annars hände inget större.
Junior har skrapsår på arm och fotled och lite ont i foten. Mandisen slog i knät. Men bägge var förvånansvärt lugna. Mandisen har kört cross förrut och har trillat betydligt värre än så, men då har hon inte landat mitt på vägen bland andra fordon. Det hade stannat 4-5 bilar och frågat om de behövde hjälp, men de var så pass ok att de plockade ihop sej opch körde den sista biten hem.
Jag är iaf tacksam att de använder hjälm och kör förståndigt. Ingen kunde ju veta att det skulle bli skyfall och vattenfyllda vägbanor. Jag vet att Junior inte är vårdslös i trafiken, då hade han aldrig fått ta mc-kort. Jag är också tacksam för att det stannade folk och erbjöd hjälp. Det kan man lixom inte vara säker på i dagens samhälle...
Efter att vi fått prata lite och varvat ner kom Mandisens pappa och hämtade dem. De får spendera kvällen hos dem, så kommer Junior hem imorrn för att packa ihop det sista inför Öland. Tror det är bra att de har varandra inatt om någon av dem skulle drömma illa eller på annat sätt reagera.
Usch ja, en olycka händer så lätt. Å nej, jag har inte ångrat mitt beslut att låta honom ta mc-kort. Men han var nog lite oroligt för det, för jag fick ett sms där han försäkrade att han mådde bra :-)
Men nog sjutton blir man alldeles kall när något sånt här händer. Det hade kunnat gå precis hur som helst, men nu gick det bra! Tack o lov!
.
Det närmar sej...
Midsommar lurar runt knuten och inget blev som vi tänkt... Inte har jag gått ner några 4,2 kilon inte! Hittills idag är det bara 2,1 sen vi satte igång igen. Jäkla skit vad det är svårt!
Men men... bättre än inget, antar jag...?
Idag skulle jag haft ett pass i Tingsrätten, men när jag kom dit fanns jag inte med nånstan. Det visade sej att jag var felkallad och inte alls skulle tjönstgöra idag. Bara att vända hemåt igen, men med en halvdags betalning - så det var helt ok ändå!
Istället blir det en dag i Seniors rum. Nu ska alla hans möbler ut och tapeten ska bort. Äntligen ska han få fräscha upp sitt rum med nya tapeter och en smartare möblering. Planen är att vi ska börja tapetsera efter midsommar, men vi kanske sätter igång redan idag nu när jag blev ledig. Bara rummet är tomt går det ju fort, det är lixom bara 6-7 kvm stort.
I övrigt blir det väl till att börja packa. Junior ska packa ihop det som mormor och morfar ska ta ner till Öland åt honom och vi andra ska packa det vi ska ha med till Ullared och Göteborg. Det mesta ska ju shoppas på Ullared, så vi behöver nog inte ha med så mycket :-)
Har fortfarande en skön känsla i kroppen av att jag har det himla bra. Hoppas den håller i sej länge!
.
Men men... bättre än inget, antar jag...?
Idag skulle jag haft ett pass i Tingsrätten, men när jag kom dit fanns jag inte med nånstan. Det visade sej att jag var felkallad och inte alls skulle tjönstgöra idag. Bara att vända hemåt igen, men med en halvdags betalning - så det var helt ok ändå!
Istället blir det en dag i Seniors rum. Nu ska alla hans möbler ut och tapeten ska bort. Äntligen ska han få fräscha upp sitt rum med nya tapeter och en smartare möblering. Planen är att vi ska börja tapetsera efter midsommar, men vi kanske sätter igång redan idag nu när jag blev ledig. Bara rummet är tomt går det ju fort, det är lixom bara 6-7 kvm stort.
I övrigt blir det väl till att börja packa. Junior ska packa ihop det som mormor och morfar ska ta ner till Öland åt honom och vi andra ska packa det vi ska ha med till Ullared och Göteborg. Det mesta ska ju shoppas på Ullared, så vi behöver nog inte ha med så mycket :-)
Har fortfarande en skön känsla i kroppen av att jag har det himla bra. Hoppas den håller i sej länge!
.
måndag 20 juni 2011
Sommarlov!
Då har alla våra "barn" sommarlov!
Senior har redan haft en vecka, medan Mandisen och Junior slutade förra veckan. Och alla tre var supernöjda med både sitt skolår och sina betyg och ser nu fram emot en lång ledighet. Eller ja... ledigt och ledigt... Senior börjde jobba samma dag som sommarlovet började och Junior börjar på måndag. Tyvärr lyckades inte Mandisen få något jobb, men hon får nog tiden att gå ändå :-)
Ungdomarna behöver ledigt från skola, det märks tydligt. Ögonen gick nästan i kors på alla tre innan de äntligen fick gå på ledigt. Både Mandisen och Senior har verkligen jobbat, medan Junior lite mer glider fram och har det ganska enkelt. Han har mer jobb med träningen och behöver vila sin kropp en hel del.
I lördags var Mandisens familj här, då firade vi att sommarlovet börjat och att vi har världens finaste ungar! För det har vi verkligen! Tre skötsamma ungdomar som har en ljus framtid framför sej.
Just nu förbereder vi veckans jobb och helgens äventyr. Idag stänger vi vår klass i Tumba för sommaren, öppnar igen 15 augusti och på onsdag stänger vi klassen på HS för gott. Samtidigt funderar jag på packningen till helgen. Hur mycket behöver man ha med sej till Göteborg om man ändå ska handla i Ullared? Junior ska packa inför helgen, men också inför sina 2 månader borta hemifrån. En del tar vi med oss, men det mesta åker med mormor och morfar ner till Öland. Han kommer att få sitt livs sommar, tror jag :-)
Jag är nog en konstig mamma som inte har någon som helst ångest inför hans bortavaro. Det finns ju telefon! Han kommer att klara sej hur bra som helst, det är ju jag som uppfostrat honom :-D
På sätt och vis är det bra att det är dåligt väder. Då behöver jag inte ha ångest för att jag inte hinner sitta i solen. 3 dagar med fullt schema, sen blir det betydligt lugnare. Snart jobbar jag 3 dagar och är ledig 4 fram till semestern. Det kan man ju stå ut med.
Ha en riktigt bra dag everyhopa :-)
.
Senior har redan haft en vecka, medan Mandisen och Junior slutade förra veckan. Och alla tre var supernöjda med både sitt skolår och sina betyg och ser nu fram emot en lång ledighet. Eller ja... ledigt och ledigt... Senior börjde jobba samma dag som sommarlovet började och Junior börjar på måndag. Tyvärr lyckades inte Mandisen få något jobb, men hon får nog tiden att gå ändå :-)
Ungdomarna behöver ledigt från skola, det märks tydligt. Ögonen gick nästan i kors på alla tre innan de äntligen fick gå på ledigt. Både Mandisen och Senior har verkligen jobbat, medan Junior lite mer glider fram och har det ganska enkelt. Han har mer jobb med träningen och behöver vila sin kropp en hel del.
I lördags var Mandisens familj här, då firade vi att sommarlovet börjat och att vi har världens finaste ungar! För det har vi verkligen! Tre skötsamma ungdomar som har en ljus framtid framför sej.
Just nu förbereder vi veckans jobb och helgens äventyr. Idag stänger vi vår klass i Tumba för sommaren, öppnar igen 15 augusti och på onsdag stänger vi klassen på HS för gott. Samtidigt funderar jag på packningen till helgen. Hur mycket behöver man ha med sej till Göteborg om man ändå ska handla i Ullared? Junior ska packa inför helgen, men också inför sina 2 månader borta hemifrån. En del tar vi med oss, men det mesta åker med mormor och morfar ner till Öland. Han kommer att få sitt livs sommar, tror jag :-)
Jag är nog en konstig mamma som inte har någon som helst ångest inför hans bortavaro. Det finns ju telefon! Han kommer att klara sej hur bra som helst, det är ju jag som uppfostrat honom :-D
På sätt och vis är det bra att det är dåligt väder. Då behöver jag inte ha ångest för att jag inte hinner sitta i solen. 3 dagar med fullt schema, sen blir det betydligt lugnare. Snart jobbar jag 3 dagar och är ledig 4 fram till semestern. Det kan man ju stå ut med.
Ha en riktigt bra dag everyhopa :-)
.
söndag 19 juni 2011
Jag vann!... nästan...
Idag var det dax för den regerande mästaren = jag, att försvara min titel på skytteklubbens årliga högtidsdag. Å det gjorde jag med den äran... iaf nästan... min vän, (partikollega mm) Jimmy vann föräldraklassen, medan jag tog hem silvret. Men jag vann iaf över de andra mammorna :-) Nästa år ska jag slå honom! Jag vann också enkelt första året jag var med, sedan dess har jag fått kämpa. Så vi får väl se hur hans resultat står sej till nästa år, när han inte längre är nybörjare...
Även Martin, Junior och Mandisen skjöt. För Mandisen var det första gången och hon tyckte det var riktigt kul.
Senior hade egen tävling med de andra elitskyttarna och i grundomgången gick det riktigt bra, men när det var final så blev han lite nervös och skjöt bort sej. Snart åker han på SM, så han får nog träna lite till för att komma till rätta med nervositeten.
Regning och kallt var det, så nu är vi hemma för att torka och värma oss. Sen åker vi till min kusin och henne sambo, som bägge fyller år. Lite tårta till middag kanske inte är världens bästa planering, men det är gott :-)
.
lördag 18 juni 2011
Vårt viktigaste uppdrag
Att uppfostra barn är det svåraste men absolut viktigaste jag har gjort! Tyvärr föds inte barnet med någon handbok, utan man får lixom lita på sej själv och gå lite på magkänslan. Barn nr1 är testbarnet som man provar olika metoder på, barnen som kommer efter har det lättare :-)
Redan när jag var 13-14 år var jag helt bestämd med att jag och barnens pappa skulle uppfostra våra barn själva, utan hjälp av dagis eller dagmamma. Så vi sparade pengar ganska tidigt för att en av oss skulle kunna vara hemma med dem. Innan jag blev mamma hade jag väl ingen direkt plan för hur jag skulle uppfostra mina barn, bara att de skulle få massor med tid av oss. Att vi skulle göra mycket tillsammans. En ganska vettig tanke för en tonåring, kan jag tycka nu när jag sitter med facit i hand.
Jag fick Senior när jag var 22 och Junior när jag var 24. Jag ville ha två barn tätt, gärna samma sort - och så blev det! Eftersom vi kom överrens om att jag skulle vara hemma med dem så ville vi vara säkra på att de iaf skulle ha en kompis att leka med om ingen annan var hemma med sina barn i närheten. Nu föll det sej så, så att när andra fick höra att jag var hemma så vågade de också ta steget. Till slut var vi 5-6 mammor ( & pappor) och nästan 10 barn som var hemma på heltid och som blidade vår egna lilla "barnklubb". Vi träffades 1-2 ggr i veckan och pysslade tillsammans. Hur bra som helst!
Jag var hemma i nästan 10 år med mina barn. Deras pappa jobbade skift och när han var ledig stack jag iväg och jobbade på något av mina 5-6 olika uppdrag jag hade. Jag jobbade på bio, med marknadsundersökningar, som nämndeman mm. Vi hade inte mycket pengar, men så det räckte. När vi skilde oss var barnen 3,5 resp 5 år gamla och då fortsatte vi ungefär på samma sätt. Jag var hemma när deras pappa jobbade och sprang iväg och jobbade när han var ledig och barnen var hos honom.
Trots olika funktionshinder, sjukdomar och skillsmässa så hade vi en harmonisk småbarnstid tycker jag. Killarna vet att de är älskade och vågar testa oss ganska rejält. Senior har ju adhd och lite annat, som gör att han kan verka trotsig ungefär hela tiden. Han har inga trotsperioder som "vanliga" barn har, han är lixom rak i sitt humör. Men han har alltid gått att resonera med och när jag väl lärde mej hur man lugnar ner honom, så blev allt mycket enklare. Nyckeln är ju att inte tjafsa med en redan uppretad person, det funkar inte i något fall. Man får vänta tills läget är lugnare och prata då istället, det funkar nästan alltid.
Den jobbigaste perioden var nog när Junior var runt 13 år. Då drog han sej undan och fräste mest åt mej. Jag gav mej inte en tum, han var tvungen att prata med mej även om han inte ville. Jag kunde hämta honom i skolan och ta honom för att gå runt på IKEA och äta lunch där. Bara för att umgås och visa att han var älskad och värdefull. Nu i efterhand har han sagt att jag gjorde helt rätt. Hade jag låtit honom vara så hade vi nog glidit ifrån varandra och kanske inte kunnat börjar prata med varandra igen.
Kommunikation tror jag är det viktigaste av allt! Att verkligen lyssna på vad de säger och prata med dem. Dela tankar. Jag inbillar mej att vi kan prata om det mesta. Jag ska inte veta allt om deras liv, några hemligheter måste de få ha. Men de viktiga bitarna pratar vi om och framför allt vet de att de kan prata med mej om allt, om de vill. Klart att det är svårt att prata om känslor och sex, men det funkar bra det med :-)
När jag känner att vi har en dålig kommunikation försöker jag att hitta på något. En kryssning, en utflykt, en middag på restaurang eller en filmkväll. Något som lättar upp och som för oss närmare varandra. Att ge sina barn tid och verkligen SE dem är nog det viktigaste man kan göra. När jag var på lägerresa med Seniors klass hände följande som bevisade detta för mej:
En av killarna hade haft hemkunskap och kom gående. Jag frågade hur dagen varit och hur han mådde. Då ser han mej stint i ögonen och frågar: varför undrar du det? Ja, sa jag, för att det är roligt att höra hur ni mår, vad ni gjort, hur det går för er och era tankar. Då sätter han sej brevid mej och säger tyst: det gör aldrig min mamma... Sen öppnar han hela sitt hjärta och pratar och pratar och pratar. Jag är så tacksam för att vi fick vara ensamma så han kunde säga allt han behövde utan att bli störd. Men samtidigt så gjorde det mej väldigt illa till mods att höra att hans mamma inte pratar med honom.
Den lilla episoden och fler av den sorten visade att jag är på rätt väg och att min tanke om att öppna familjehem är helt rätt. Mina ungar har blivit helt ok som unga vuxna. Kan jag ge fler ungar av min tid, famn och mitt öra så vill jag göra det. Det är de värda! För våra unga är det viktigaste vi har och att ge dem tid och lyssna på dem är det viktigaste vi kan göra. Å det kostar faktiskt inte ett öre!
.
Redan när jag var 13-14 år var jag helt bestämd med att jag och barnens pappa skulle uppfostra våra barn själva, utan hjälp av dagis eller dagmamma. Så vi sparade pengar ganska tidigt för att en av oss skulle kunna vara hemma med dem. Innan jag blev mamma hade jag väl ingen direkt plan för hur jag skulle uppfostra mina barn, bara att de skulle få massor med tid av oss. Att vi skulle göra mycket tillsammans. En ganska vettig tanke för en tonåring, kan jag tycka nu när jag sitter med facit i hand.
Jag fick Senior när jag var 22 och Junior när jag var 24. Jag ville ha två barn tätt, gärna samma sort - och så blev det! Eftersom vi kom överrens om att jag skulle vara hemma med dem så ville vi vara säkra på att de iaf skulle ha en kompis att leka med om ingen annan var hemma med sina barn i närheten. Nu föll det sej så, så att när andra fick höra att jag var hemma så vågade de också ta steget. Till slut var vi 5-6 mammor ( & pappor) och nästan 10 barn som var hemma på heltid och som blidade vår egna lilla "barnklubb". Vi träffades 1-2 ggr i veckan och pysslade tillsammans. Hur bra som helst!
Jag var hemma i nästan 10 år med mina barn. Deras pappa jobbade skift och när han var ledig stack jag iväg och jobbade på något av mina 5-6 olika uppdrag jag hade. Jag jobbade på bio, med marknadsundersökningar, som nämndeman mm. Vi hade inte mycket pengar, men så det räckte. När vi skilde oss var barnen 3,5 resp 5 år gamla och då fortsatte vi ungefär på samma sätt. Jag var hemma när deras pappa jobbade och sprang iväg och jobbade när han var ledig och barnen var hos honom.
Trots olika funktionshinder, sjukdomar och skillsmässa så hade vi en harmonisk småbarnstid tycker jag. Killarna vet att de är älskade och vågar testa oss ganska rejält. Senior har ju adhd och lite annat, som gör att han kan verka trotsig ungefär hela tiden. Han har inga trotsperioder som "vanliga" barn har, han är lixom rak i sitt humör. Men han har alltid gått att resonera med och när jag väl lärde mej hur man lugnar ner honom, så blev allt mycket enklare. Nyckeln är ju att inte tjafsa med en redan uppretad person, det funkar inte i något fall. Man får vänta tills läget är lugnare och prata då istället, det funkar nästan alltid.
Den jobbigaste perioden var nog när Junior var runt 13 år. Då drog han sej undan och fräste mest åt mej. Jag gav mej inte en tum, han var tvungen att prata med mej även om han inte ville. Jag kunde hämta honom i skolan och ta honom för att gå runt på IKEA och äta lunch där. Bara för att umgås och visa att han var älskad och värdefull. Nu i efterhand har han sagt att jag gjorde helt rätt. Hade jag låtit honom vara så hade vi nog glidit ifrån varandra och kanske inte kunnat börjar prata med varandra igen.
Kommunikation tror jag är det viktigaste av allt! Att verkligen lyssna på vad de säger och prata med dem. Dela tankar. Jag inbillar mej att vi kan prata om det mesta. Jag ska inte veta allt om deras liv, några hemligheter måste de få ha. Men de viktiga bitarna pratar vi om och framför allt vet de att de kan prata med mej om allt, om de vill. Klart att det är svårt att prata om känslor och sex, men det funkar bra det med :-)
När jag känner att vi har en dålig kommunikation försöker jag att hitta på något. En kryssning, en utflykt, en middag på restaurang eller en filmkväll. Något som lättar upp och som för oss närmare varandra. Att ge sina barn tid och verkligen SE dem är nog det viktigaste man kan göra. När jag var på lägerresa med Seniors klass hände följande som bevisade detta för mej:
En av killarna hade haft hemkunskap och kom gående. Jag frågade hur dagen varit och hur han mådde. Då ser han mej stint i ögonen och frågar: varför undrar du det? Ja, sa jag, för att det är roligt att höra hur ni mår, vad ni gjort, hur det går för er och era tankar. Då sätter han sej brevid mej och säger tyst: det gör aldrig min mamma... Sen öppnar han hela sitt hjärta och pratar och pratar och pratar. Jag är så tacksam för att vi fick vara ensamma så han kunde säga allt han behövde utan att bli störd. Men samtidigt så gjorde det mej väldigt illa till mods att höra att hans mamma inte pratar med honom.
Den lilla episoden och fler av den sorten visade att jag är på rätt väg och att min tanke om att öppna familjehem är helt rätt. Mina ungar har blivit helt ok som unga vuxna. Kan jag ge fler ungar av min tid, famn och mitt öra så vill jag göra det. Det är de värda! För våra unga är det viktigaste vi har och att ge dem tid och lyssna på dem är det viktigaste vi kan göra. Å det kostar faktiskt inte ett öre!
.
fredag 17 juni 2011
Tänk hur det blev...
Inte kunde jag tro att jag skulle få ett så bra liv! När jag satt där på akuten med en misshandlad son och var tvungen att sluta mitt arbete som personlig assisten för att skolan ringde mej hela tiden, då var det svårt att tro att något i mitt liv skulle bli bra...
Det är tur att hjärnan är selektiv och glömmer mycket av det som är jobbigt. Men när jag gräver lite och läser en del av det jag skrivit för några år sedan, då kan jag ändå komma ihåg känslan av den där hopplösheten.
Att ha barn som inte är som alla andra, att vara utanför många sociala tillfällen, att inte ha någon förståelse och att hela tiden slåss för sina barns rättigheter. Det är jobbigt! Inte bara jobbigt, det är kränkande.
Jag trodde nog aldrig att livet skulle bli annorlunda. Jag hade gett upp tanken om ett arbete utanför hemmet, framför allt hade jag gett upp tanken på ett liv tillsammans med någon... Men jag klarade mej ändå bra och hade accepterat hur jag hade det. Det var jag och barnen mot resten av världen - vi klara allt så länge vi fick vara tillsammans!
I 10 långa år klarade jag mej själv. Jag är skitbra på att klara mej själv. Jag kan allt! Sen hände något... Martin kom in i vårt liv, av egen fri vilja. Knäppgök :-)
Idag sitter jag är med en sambo, som stannar hos oss för att han vill. Som gör allt för mej och barnen. Senior litar återigen på vuxna/lärare, trots att de svek honom ordentligt när han låg där blåslagen på skolgården. Trots att de gett honom en svår skolgång. Hans betyg nu i tvåan på gymnasiet var outstanding! Så bra att han knappt kunde fatta det själv. Han har blivit en otroligt härligt ung man, som bara behöver lite extra förståelse då och då. Junior är en charmputte som med sitt smajl lyckas med det mesta :-)
Jag trivs med mitt liv! Något jag knappt vågade önska för 10 år sedan... så det finns hopp även för de föräldrar som har annorlunda barn och som inte alls ser något positivt i livet. Jag var nere i det svarta och vände. Man måste bara härda ut och lära sej av allt som händer. En dag vänder det - jag lovar!
.
Det är tur att hjärnan är selektiv och glömmer mycket av det som är jobbigt. Men när jag gräver lite och läser en del av det jag skrivit för några år sedan, då kan jag ändå komma ihåg känslan av den där hopplösheten.
Att ha barn som inte är som alla andra, att vara utanför många sociala tillfällen, att inte ha någon förståelse och att hela tiden slåss för sina barns rättigheter. Det är jobbigt! Inte bara jobbigt, det är kränkande.
Jag trodde nog aldrig att livet skulle bli annorlunda. Jag hade gett upp tanken om ett arbete utanför hemmet, framför allt hade jag gett upp tanken på ett liv tillsammans med någon... Men jag klarade mej ändå bra och hade accepterat hur jag hade det. Det var jag och barnen mot resten av världen - vi klara allt så länge vi fick vara tillsammans!
I 10 långa år klarade jag mej själv. Jag är skitbra på att klara mej själv. Jag kan allt! Sen hände något... Martin kom in i vårt liv, av egen fri vilja. Knäppgök :-)
Idag sitter jag är med en sambo, som stannar hos oss för att han vill. Som gör allt för mej och barnen. Senior litar återigen på vuxna/lärare, trots att de svek honom ordentligt när han låg där blåslagen på skolgården. Trots att de gett honom en svår skolgång. Hans betyg nu i tvåan på gymnasiet var outstanding! Så bra att han knappt kunde fatta det själv. Han har blivit en otroligt härligt ung man, som bara behöver lite extra förståelse då och då. Junior är en charmputte som med sitt smajl lyckas med det mesta :-)
Jag trivs med mitt liv! Något jag knappt vågade önska för 10 år sedan... så det finns hopp även för de föräldrar som har annorlunda barn och som inte alls ser något positivt i livet. Jag var nere i det svarta och vände. Man måste bara härda ut och lära sej av allt som händer. En dag vänder det - jag lovar!
.
torsdag 16 juni 2011
Våra kämpar
Alla våra medlemmar är guld värda, men så har vi några stycken som vi värnar lite extra om. Några som kämpar på, som har det jobbigt, som inte har något vidare stöd hemma men som inte ger upp.
Den som aldrig haft en övervikt kan inte förstå hur svårt det kan vara att gå ner i vikt. "Det är väl bara att äta mindre" kan det heta... men så är det ju inte. Det vet alla vi som dagligen kämpar mot kilona. Å det handlar inte om att se snygg ut, nej det handlar om att må bra! Att slippa ha ont i knäna, att kunna röra sej, att slippa diabetesmedicin osv. Å det är definitivt inte att "bara sluta äta"!
Idag hade vi en medlem som brast i gråt redan i kassan, h*n hade alltså inte ens ställt sej på vågen än. Dagen hade varit skit och allt var jobbigt. Just denna medlem har vi stöttat lite extra den senaste månaden och gett extra tid och peppat via mail. Idag var det inte mycket som hjälpte för att få medlemmen att må bättre. Trots allt var det ett minus på vågen, bara ett litet hekto, men ändå - ett minus. H*n har kämpat och varit duktig och så blir det bara ett ynka minus. Men så kom vi på att det fanns en viss träningsvärk, att lunchen igår var ganska salt och att det medicineras med kortison just nu. Alltså borde det rimligtvis rätta till sej inom någon vecka.
Vår medlem mådde bättre när det lektionen var slut, men det krävdes en hel del av mej att få denne motiverad igen. Nu ska Martin kolla igenom checklistorna och ge feedback via mail, så får vi se vad vågen säger nästa gång. Jag ser fram emot varje vecka då vi får träffa medlemmen, det är en härlig människa som man bara vill väl.
I vårt jobb är man inte bara kassör och konsulent, vi är nån slags amatörpsykologer oxå. Vi fixar och trixar och försöker på alla sätt att få våra medlemmar att lyckas. I de allra flesta fall är det inte oss det beror på att medlemmar ger upp och slutar. Det handlar mest om att tålamodet tryter eller att tiden inte räcker till. Vi gör verkligen vårt allra bästa och får ibland trolla med knäna för att hitta på lösningar. Har medlemmen bara tillräckligt med tålamod så brukar det gå riktigt bra och jag hoppas att just den här medlemmen har det tålamodet. Det skulle vara helt fantastiskt att få följa med hela vägen in i mål.
Det ska gå - det måste gå!
Har jag sagt att jag älskar mitt jobb :-)
.
Den som aldrig haft en övervikt kan inte förstå hur svårt det kan vara att gå ner i vikt. "Det är väl bara att äta mindre" kan det heta... men så är det ju inte. Det vet alla vi som dagligen kämpar mot kilona. Å det handlar inte om att se snygg ut, nej det handlar om att må bra! Att slippa ha ont i knäna, att kunna röra sej, att slippa diabetesmedicin osv. Å det är definitivt inte att "bara sluta äta"!
Idag hade vi en medlem som brast i gråt redan i kassan, h*n hade alltså inte ens ställt sej på vågen än. Dagen hade varit skit och allt var jobbigt. Just denna medlem har vi stöttat lite extra den senaste månaden och gett extra tid och peppat via mail. Idag var det inte mycket som hjälpte för att få medlemmen att må bättre. Trots allt var det ett minus på vågen, bara ett litet hekto, men ändå - ett minus. H*n har kämpat och varit duktig och så blir det bara ett ynka minus. Men så kom vi på att det fanns en viss träningsvärk, att lunchen igår var ganska salt och att det medicineras med kortison just nu. Alltså borde det rimligtvis rätta till sej inom någon vecka.
Vår medlem mådde bättre när det lektionen var slut, men det krävdes en hel del av mej att få denne motiverad igen. Nu ska Martin kolla igenom checklistorna och ge feedback via mail, så får vi se vad vågen säger nästa gång. Jag ser fram emot varje vecka då vi får träffa medlemmen, det är en härlig människa som man bara vill väl.
I vårt jobb är man inte bara kassör och konsulent, vi är nån slags amatörpsykologer oxå. Vi fixar och trixar och försöker på alla sätt att få våra medlemmar att lyckas. I de allra flesta fall är det inte oss det beror på att medlemmar ger upp och slutar. Det handlar mest om att tålamodet tryter eller att tiden inte räcker till. Vi gör verkligen vårt allra bästa och får ibland trolla med knäna för att hitta på lösningar. Har medlemmen bara tillräckligt med tålamod så brukar det gå riktigt bra och jag hoppas att just den här medlemmen har det tålamodet. Det skulle vara helt fantastiskt att få följa med hela vägen in i mål.
Det ska gå - det måste gå!
Har jag sagt att jag älskar mitt jobb :-)
.
onsdag 15 juni 2011
Lite mycke igen...
Nu händer det så där mycket igen så man nästan inte vet åt vilket håll man har ändan. Men det mesta är skoj, bara lite mycket på en gång lixom...
Junior flyttar ju till Öland efter midsommar, för att jobba där några veckor. Jättebra, kul och nyttigt för honom - men en hel del som ska fixas innan han åker. Han ska bla packa ihop sitt rum så att vi kan påbörja en renovering där. Han ska också hjälpa morfar med lite grejer, eftersom morfar hjälp honom massor. Dessutom måste han ju hinna träffa kompisar, träna och umgås med Mandisen så mycket han hinner. Allt detta på 7 dagar, sen åker han...
Imorrn ska jag och Martin fira två kollegor som fyller jämt, den ena 50 och den andra 65. Vi ska bjuda dem på lunch och passa på att uträtta en massa ärenden på vägen dit. I bästa fall kan vi köpa bården till köket... hoppas! Efter firandet ska vi jobba, precis som vanligt på torsdagar.
På fredag ska vi ta med oss Junior och köpa tapet till hans rum och åka till Skärholmen och göra några andra ärenden. Vi ska skruva isär möblerna i Seniors rum och börja spackla hans väggar. Hans tapeter har vi redan köpt, så de ska bara sättas på plats.
På lördag är det simtävlingar och Senior jobbar. Då får vi se hur mycket vi hinner och vem som ska följa med Junior på tävlingen. På kvällen ska vi äta taco med Mandisens familj. På söndag är det avslutning med skyttet på förmiddagen och sen på eftermiddagen ska vi fira min kusin och hennes sambo som fyller år. Så var den helgen slut...
Som sagt; lite mycket... men bara nästa vecka är över så blir det lugnare. Nästa vecka stänger vi två av våra klasser. Sen är vi lediga mer än vi jobbar... plånboken blir visserligen en hel del tunnare, men vi får kvalitetstid och det är mycket värt bara det.
Jaja, ibland kör det ihop sej - men det brukar ordna upp sej ganska snabbt. Vi har iaf kul just nu och då blir det jobbiga inte riktigt lika jobbigt.
.
Junior flyttar ju till Öland efter midsommar, för att jobba där några veckor. Jättebra, kul och nyttigt för honom - men en hel del som ska fixas innan han åker. Han ska bla packa ihop sitt rum så att vi kan påbörja en renovering där. Han ska också hjälpa morfar med lite grejer, eftersom morfar hjälp honom massor. Dessutom måste han ju hinna träffa kompisar, träna och umgås med Mandisen så mycket han hinner. Allt detta på 7 dagar, sen åker han...
Imorrn ska jag och Martin fira två kollegor som fyller jämt, den ena 50 och den andra 65. Vi ska bjuda dem på lunch och passa på att uträtta en massa ärenden på vägen dit. I bästa fall kan vi köpa bården till köket... hoppas! Efter firandet ska vi jobba, precis som vanligt på torsdagar.
På fredag ska vi ta med oss Junior och köpa tapet till hans rum och åka till Skärholmen och göra några andra ärenden. Vi ska skruva isär möblerna i Seniors rum och börja spackla hans väggar. Hans tapeter har vi redan köpt, så de ska bara sättas på plats.
På lördag är det simtävlingar och Senior jobbar. Då får vi se hur mycket vi hinner och vem som ska följa med Junior på tävlingen. På kvällen ska vi äta taco med Mandisens familj. På söndag är det avslutning med skyttet på förmiddagen och sen på eftermiddagen ska vi fira min kusin och hennes sambo som fyller år. Så var den helgen slut...
Som sagt; lite mycket... men bara nästa vecka är över så blir det lugnare. Nästa vecka stänger vi två av våra klasser. Sen är vi lediga mer än vi jobbar... plånboken blir visserligen en hel del tunnare, men vi får kvalitetstid och det är mycket värt bara det.
Jaja, ibland kör det ihop sej - men det brukar ordna upp sej ganska snabbt. Vi har iaf kul just nu och då blir det jobbiga inte riktigt lika jobbigt.
.
Värden i livet
Sitter här och funderar på hur barn värderar olika saker.
Mina barn har aldrig fått stora, dyra presenter till födelsedag eller jul. Det har inte handlat så mycket om att jag inte haft råd, även om det varit knapert många gånger. Nej, mest har det handlat om att jag försökt få dem att se värdet i upplevelser istället för i saker. Allt går att köpas för pengar, det mesta iaf, men gemenskap och upplevelser går inte att köpa.
Vilket är då mest värdefullt? Att få den nyaste mobiltelefonen eller att få en dag tillsammans med sin familj?
Klart att barn avundsjukt kan se på när kompisarna öppnar sina dyra presenter och sen komma hem och fråga varför de inte får lika fina presenter. När detta hänt har jag bara frågat hur många länder kompisen har besökt. Så har den diskussionen varit ur världen. Här hemma har ju vart enda korvöre gått till att resa och uppleva andra länder och kulturer tillsammans. Något barnen med tiden förstått värdet av.
Visst har Junior (som är mest fåfäng av oss) bett om speciella kläder, men han har aldirg brytt sej om något särskilt märke. Så det har funkat med seconhand eller märkeslösa kläder. Vi har tillsammans bestämt ett mål och tagit oss dit genom gemensamma ansträngningar. När vi haft lite mer pengar har deras julklapp bestått av en teater- eller konsterbiljett. En upplevelse, som vi kan göra tillsammans.
När Martin flyttade in hade han med sej häftiga dataspel, grejer till Playstation och en massa annat som vi inte prioriterat förr. Jättekul tyckte killarna! Men bara en stund... Våra resor däremot kan de prata om fler år efter att vi varit iväg och titta på bilder.
Anledningen till att jag tar upp detta är att jag läste en insändare från en besviken farmor som inte kunde förstå varför barnbarnet kallade henne bara farmor medan mormor kallades bästaste mormor. Farmor köpte de finaste och dyraste presenterna, medan mormor "bara" varit hemma med barnbarnet när denne haft vattenkoppor och brukade hämta på dagis. Mormor hade gett av sin tid, farmor hade gett av sin plånbok - barnet förstod att uppskatta tiden och gemenskapen mer än pengarna.
För mej är det inte konstigt alls. Vad tycker ni?
.
Mina barn har aldrig fått stora, dyra presenter till födelsedag eller jul. Det har inte handlat så mycket om att jag inte haft råd, även om det varit knapert många gånger. Nej, mest har det handlat om att jag försökt få dem att se värdet i upplevelser istället för i saker. Allt går att köpas för pengar, det mesta iaf, men gemenskap och upplevelser går inte att köpa.
Vilket är då mest värdefullt? Att få den nyaste mobiltelefonen eller att få en dag tillsammans med sin familj?
Klart att barn avundsjukt kan se på när kompisarna öppnar sina dyra presenter och sen komma hem och fråga varför de inte får lika fina presenter. När detta hänt har jag bara frågat hur många länder kompisen har besökt. Så har den diskussionen varit ur världen. Här hemma har ju vart enda korvöre gått till att resa och uppleva andra länder och kulturer tillsammans. Något barnen med tiden förstått värdet av.
Visst har Junior (som är mest fåfäng av oss) bett om speciella kläder, men han har aldirg brytt sej om något särskilt märke. Så det har funkat med seconhand eller märkeslösa kläder. Vi har tillsammans bestämt ett mål och tagit oss dit genom gemensamma ansträngningar. När vi haft lite mer pengar har deras julklapp bestått av en teater- eller konsterbiljett. En upplevelse, som vi kan göra tillsammans.
När Martin flyttade in hade han med sej häftiga dataspel, grejer till Playstation och en massa annat som vi inte prioriterat förr. Jättekul tyckte killarna! Men bara en stund... Våra resor däremot kan de prata om fler år efter att vi varit iväg och titta på bilder.
Anledningen till att jag tar upp detta är att jag läste en insändare från en besviken farmor som inte kunde förstå varför barnbarnet kallade henne bara farmor medan mormor kallades bästaste mormor. Farmor köpte de finaste och dyraste presenterna, medan mormor "bara" varit hemma med barnbarnet när denne haft vattenkoppor och brukade hämta på dagis. Mormor hade gett av sin tid, farmor hade gett av sin plånbok - barnet förstod att uppskatta tiden och gemenskapen mer än pengarna.
För mej är det inte konstigt alls. Vad tycker ni?
.
tisdag 14 juni 2011
Årets sommarpratare
Dessa är årets sommarpratare. Ett program som jag gärna lyssnar på, men ofta glömmer bort pga en ganska dum tid. Men de som är färgade i rött ska jag iaf försöka lyssna på.
JUNI
25 Mark Levengood – Programledare, författare
26 Torgny Lindgren – Författare
27 Clara Lidström – Bloggare
28 Göran Gudmundsson – Byggnadsantikvarie
29 Jason Diakité – Artist
30 Maria Wetterstrand – F.d. språkrör Miljöpartiet
JULI
1 Thomas Johansson – Styrelseordförande Live Nation Europa, promotor
2 Henke Larsson – F.d. fotbollsproffs, fotbollstränare
3 Beate Grimsrud – Författare
4 Nanne Grönvall – Artist
5 Ville Virtanen – Skådespelare
6 Sylvia Serger Schwaag – Internationell chef Vinnova
7 Sven Nylander – F.d. häcklöpare, varumärkesutvecklare
8 Karin Broos – Konstnär
9 Jonas Jonasson – Författare
10 Freddie Wadling – Sångare, musiker
11 Carl-Gustav Wachtmeister – Jägmästare
12 Gustaf Hammarsten – Skådespelare
13 Dilsa Demirbag-Sten – Journalist, författare
14 Lars-Eric Aaro – Vd och koncernchef LKAB
15 Ulf Brunnberg – Skådespelare
16 Ann Petrén – Skådespelare
17 Carl Bildt – Utrikesminister
18 Anna Kåver – Psykolog, psykoterapeut
19 Martin Fröst – Klarinettist
20 Monika Nyström – Förskollärare (lyssnarnas Sommarvärd)
21 Sara Stridsberg – Författare, dramatiker
22 Fredrik Gertten – Dokumentärfilmare, journalist
23 Babben Larsson – Komiker
24 Jan Carlzon – F.d. vd och koncernchef SAS, investerare
25 Lars Ohly – Partiledare Vänsterpartiet
26 Pia Sundhage – Förbundskapten USA:s damlandslag i fotboll
27 Kjerstin Dellert – Teaterchef, operasångerska
28 Claes Hultling – Läkare, docent
29 Olof Wretling – Skådespelare
30 Helena Bergström – Skådespelare, regissör
31 Barbro Lindgren – Författare
AUGUSTI
1 Birgitta Ohlsson – EU-minister
2 Leif Mannerström – Krögare, kock
3 Alice Bah Kuhnke – Hållbarhetschef ÅF
4 Owe Wikström – Professor i religionspsykologi
5 Patrik Sjöberg – F.d. höjdhoppare
6 Yukiko Duke – Journalist, författare
7 Håkan Juholt – Partiledare Socialdemokraterna
8 Vicky von der Lancken – Nöjesproducent, teaterchef
9 Daniel Adams-Ray – Låtskrivare, designer
10 Cecilia Forss – Skådespelare
11 Barbro Osher – Generalkonsul
12 Johan Wester – Komiker
13 Cecilia Uddén – Journalist
14 Karl Ove Knausgård – Författare
15 Ubah Musse – Student, skådespelare
16 Ann Olivecrona – Zoolog
17 Bengt Palmers – Musikproducent, kompositör, författare
18 Gina Dirawi – Bloggare, programledare
19 Petra Marklund – Artist
20 Githa Nørby – Skådespelare
21 Leif GW Persson – Kriminolog, författare
.
JUNI
25 Mark Levengood – Programledare, författare
26 Torgny Lindgren – Författare
27 Clara Lidström – Bloggare
28 Göran Gudmundsson – Byggnadsantikvarie
29 Jason Diakité – Artist
30 Maria Wetterstrand – F.d. språkrör Miljöpartiet
JULI
1 Thomas Johansson – Styrelseordförande Live Nation Europa, promotor
2 Henke Larsson – F.d. fotbollsproffs, fotbollstränare
3 Beate Grimsrud – Författare
4 Nanne Grönvall – Artist
5 Ville Virtanen – Skådespelare
6 Sylvia Serger Schwaag – Internationell chef Vinnova
7 Sven Nylander – F.d. häcklöpare, varumärkesutvecklare
8 Karin Broos – Konstnär
9 Jonas Jonasson – Författare
10 Freddie Wadling – Sångare, musiker
11 Carl-Gustav Wachtmeister – Jägmästare
12 Gustaf Hammarsten – Skådespelare
13 Dilsa Demirbag-Sten – Journalist, författare
14 Lars-Eric Aaro – Vd och koncernchef LKAB
15 Ulf Brunnberg – Skådespelare
16 Ann Petrén – Skådespelare
17 Carl Bildt – Utrikesminister
18 Anna Kåver – Psykolog, psykoterapeut
19 Martin Fröst – Klarinettist
20 Monika Nyström – Förskollärare (lyssnarnas Sommarvärd)
21 Sara Stridsberg – Författare, dramatiker
22 Fredrik Gertten – Dokumentärfilmare, journalist
23 Babben Larsson – Komiker
24 Jan Carlzon – F.d. vd och koncernchef SAS, investerare
25 Lars Ohly – Partiledare Vänsterpartiet
26 Pia Sundhage – Förbundskapten USA:s damlandslag i fotboll
27 Kjerstin Dellert – Teaterchef, operasångerska
28 Claes Hultling – Läkare, docent
29 Olof Wretling – Skådespelare
30 Helena Bergström – Skådespelare, regissör
31 Barbro Lindgren – Författare
AUGUSTI
1 Birgitta Ohlsson – EU-minister
2 Leif Mannerström – Krögare, kock
3 Alice Bah Kuhnke – Hållbarhetschef ÅF
4 Owe Wikström – Professor i religionspsykologi
5 Patrik Sjöberg – F.d. höjdhoppare
6 Yukiko Duke – Journalist, författare
7 Håkan Juholt – Partiledare Socialdemokraterna
8 Vicky von der Lancken – Nöjesproducent, teaterchef
9 Daniel Adams-Ray – Låtskrivare, designer
10 Cecilia Forss – Skådespelare
11 Barbro Osher – Generalkonsul
12 Johan Wester – Komiker
13 Cecilia Uddén – Journalist
14 Karl Ove Knausgård – Författare
15 Ubah Musse – Student, skådespelare
16 Ann Olivecrona – Zoolog
17 Bengt Palmers – Musikproducent, kompositör, författare
18 Gina Dirawi – Bloggare, programledare
19 Petra Marklund – Artist
20 Githa Nørby – Skådespelare
21 Leif GW Persson – Kriminolog, författare
.
måndag 13 juni 2011
Från och med idag!
Helgen har gått i ett! Det började med trassel och mängder att göra i fredags, fortsatte med bilinköp i lördags och avslutades med biltvätt av gamla bilen igår. Alla våra Blocket-sökningar är lösta; matbord x2, plus skrivbord till Junior har vi fixat. Vårt gamla matbord är sålt, vitrinskåpet står hos mamma och hoppas på att bli sålt. Så visst har allt blivit väldigt bra, men vi har missat mycket av det fina vädret.
Så från och med idag ska vi ta vara på sommaren, vädret och oss själva. Från om med den här veckan är vi lediga på dagtid nästan alla dagar och jobbar bara från ca kl 15.00. Efter midsommar har vi det riktigt lyxigt, då jobbar vi 3 kvällar och är lediga 4 hela dagar i veckan, fram till vår semester. Men det kommer att kännas i plånboken förstås... vi sparar duktig resten av året, så det ska nog gå.
Från och med idag ska vi ta hundpromenaderna tillsammans, (mitt ben känns helt ok nu) och skriva upp allt vi äter. Jag har 1,7 kilo till mitt första mål, då ska jag få gå och ta en massage har Martin lovat. Jag klarar det nog inte innan midsommar, men man vet aldrig...
Sommarens projekt är att tapetsera om killarnas rum, måla köket och gräva upp ute där vi hade läckage i grunden. Seniors rum har vi så smått satt igång med, det är litet och går fort. Junior håller på att packa ihop sitt och river tapet samtidigt. Det kommer också att gå rätt fort tror jag. Så nu vet vi vad vi ska hitta på de regniga dagarna :-)
Men först och främst ska vi njuta av sommaren, av solen och härliga sommarkvällar. Det känns som att detta kommer att bli en riktigt bra sommar för oss alla. Jag har världens finaste familj, ett fint hem att trivas i och numera en ny bil som jag kan lita på - det kan faktiskt inte bli mycket bättre!
.
Så från och med idag ska vi ta vara på sommaren, vädret och oss själva. Från om med den här veckan är vi lediga på dagtid nästan alla dagar och jobbar bara från ca kl 15.00. Efter midsommar har vi det riktigt lyxigt, då jobbar vi 3 kvällar och är lediga 4 hela dagar i veckan, fram till vår semester. Men det kommer att kännas i plånboken förstås... vi sparar duktig resten av året, så det ska nog gå.
Från och med idag ska vi ta hundpromenaderna tillsammans, (mitt ben känns helt ok nu) och skriva upp allt vi äter. Jag har 1,7 kilo till mitt första mål, då ska jag få gå och ta en massage har Martin lovat. Jag klarar det nog inte innan midsommar, men man vet aldrig...
Sommarens projekt är att tapetsera om killarnas rum, måla köket och gräva upp ute där vi hade läckage i grunden. Seniors rum har vi så smått satt igång med, det är litet och går fort. Junior håller på att packa ihop sitt och river tapet samtidigt. Det kommer också att gå rätt fort tror jag. Så nu vet vi vad vi ska hitta på de regniga dagarna :-)
Men först och främst ska vi njuta av sommaren, av solen och härliga sommarkvällar. Det känns som att detta kommer att bli en riktigt bra sommar för oss alla. Jag har världens finaste familj, ett fint hem att trivas i och numera en ny bil som jag kan lita på - det kan faktiskt inte bli mycket bättre!
.
söndag 12 juni 2011
Städhjälp?
Idag på facebook satte någon igång en tråd angående städhjälp. Var det ok att ta hjälp med städningen i ett hem, eller inte?
Jag har ganska många bekanta som har hjälp i hemmet, både ensamstående, yngre, sammanboende och barnfamiljer. De har helt olika situation allihopa vad gäller ekonomi, bara ett par har det riktigt gott ställt vad jag vet. De andra har det ungefär som vi, om inte sämre ställt.
Jag hade gärna haft hjälp med att torka av fria ytor, dammsuga, torka golv, stryka och vika tvätt och tvätta fönster. Resten kan jag göra själv. Anledningen till att jag inte tagit hjälp (än) är att jag har haft ett (i mina ögon) för stort kaos här hemma för att det ska vara någon idé. Men snart är jag kanske framme, när hemmet är värt att satsa lite extra på för att få extra fint kanske varannan vecka.
Varför ska man då ta hjälp med något som man själv kan göra? Jo, för att få tid till annat kanske. Jag skulle ta hjälp för att jag tycker det är så förbenat tråkigt. Dessutom skulle jag ju göra detta vitt och alltså avlöna en person som annars kanske inte hade haft något arbete. Detta fick stort mothugg av en person på facebook. Hon menade på att man skulle ta hand om sin egen skit, det kunde minsann alla göra! Jag ser det inte så.
Det finns handikappade personer som inte kan göra allt och en personlig assistent ska ju inte bara städa, utan vara behjälplig med annat också. Har man sjuka eller handikappade barn tar dessa kanske så mycket tid att man helt enkelt inte hinner ta hand om hemmet som man vill. Jag kanske har en sjuk förälder och spenderar hellre tid med denna, än städar. Anledningarna är hur många som helst för varför man kan vara i behov av städhjälp.
Visst finns det personer som skulle behöva hjälp som inte har råd, men så är det ju med allt. Man har inte råd med allt, man får helt enkelt prioritera det som är viktigast och det man kanske inte kan göra själv å då hamnar förmodligen inte städning överst på "leja-bort-listan".
Jag anser inte heller att den person som städar en annan person hem har ett mindre viktigt arbete än någon annan. Alla jobb är värdefulla och viktiga! Jag vet folk som ser ner på mej och Martin för att vi inte har "riktiga" jobb.... det finns folk som tror att vi jobbar gratis... hur tänker man då?
En dag ska jag nog också ha hjälp med städningen här hemma, men jag vet inte när. Men nog sjutton vore det skönt att komma hem till ett rent och snyggt hem som doftar såpa? Nä just det, det får ju inte dofta annat än rent för då blir vi sjuka :-)
Hur tänker ni om detta?
.
Jag har ganska många bekanta som har hjälp i hemmet, både ensamstående, yngre, sammanboende och barnfamiljer. De har helt olika situation allihopa vad gäller ekonomi, bara ett par har det riktigt gott ställt vad jag vet. De andra har det ungefär som vi, om inte sämre ställt.
Jag hade gärna haft hjälp med att torka av fria ytor, dammsuga, torka golv, stryka och vika tvätt och tvätta fönster. Resten kan jag göra själv. Anledningen till att jag inte tagit hjälp (än) är att jag har haft ett (i mina ögon) för stort kaos här hemma för att det ska vara någon idé. Men snart är jag kanske framme, när hemmet är värt att satsa lite extra på för att få extra fint kanske varannan vecka.
Varför ska man då ta hjälp med något som man själv kan göra? Jo, för att få tid till annat kanske. Jag skulle ta hjälp för att jag tycker det är så förbenat tråkigt. Dessutom skulle jag ju göra detta vitt och alltså avlöna en person som annars kanske inte hade haft något arbete. Detta fick stort mothugg av en person på facebook. Hon menade på att man skulle ta hand om sin egen skit, det kunde minsann alla göra! Jag ser det inte så.
Det finns handikappade personer som inte kan göra allt och en personlig assistent ska ju inte bara städa, utan vara behjälplig med annat också. Har man sjuka eller handikappade barn tar dessa kanske så mycket tid att man helt enkelt inte hinner ta hand om hemmet som man vill. Jag kanske har en sjuk förälder och spenderar hellre tid med denna, än städar. Anledningarna är hur många som helst för varför man kan vara i behov av städhjälp.
Visst finns det personer som skulle behöva hjälp som inte har råd, men så är det ju med allt. Man har inte råd med allt, man får helt enkelt prioritera det som är viktigast och det man kanske inte kan göra själv å då hamnar förmodligen inte städning överst på "leja-bort-listan".
Jag anser inte heller att den person som städar en annan person hem har ett mindre viktigt arbete än någon annan. Alla jobb är värdefulla och viktiga! Jag vet folk som ser ner på mej och Martin för att vi inte har "riktiga" jobb.... det finns folk som tror att vi jobbar gratis... hur tänker man då?
En dag ska jag nog också ha hjälp med städningen här hemma, men jag vet inte när. Men nog sjutton vore det skönt att komma hem till ett rent och snyggt hem som doftar såpa? Nä just det, det får ju inte dofta annat än rent för då blir vi sjuka :-)
Hur tänker ni om detta?
.
Dagen efter...
Martin gick och la sej i normal tid igår och hade inte en enda bildröm under natten. Bilinköpet igår löste ett stort problem och vi sov bägge väldigt gott inatt. Vi är så otroligt nöjda!
Medan jag städade inne, städade Martin vår gamla bil. Eftersom solen låg på, kunde han bara städa den inuti. Så idag är det utsidan som ska bli fin. Sen ska den säljas. Direkt igår åkte Martin och köpte bilklädsel till den nya bilen. Han såg omedelbums vad vi skulle ha, klädsel vara bara JAG helt enkelt. Den skrek mitt namn lixom. Svart med broderade, ROSA blommor :-D Klart han köpte den till mej! Junior bara suckade när han såg den i bilen på kvällen, min mamma tyckte att den var fin.
Sent på eftermiddagen var vi varma och trötta. Eftersom bilen ändå ska stå hos mina föräldrar för försäljning, så åkte vi dit, ställde bilen och tog ett dopp i poolen. Baileys simmade tills han var helt slut. Så åkte vi hem igen, åt och satt resten av kvällen på altanen och bara njööööt av kvällen. Vi satt ute till nästan 23.30, hur mysigt som helst.
Idag har vi varit på skyttetävling, det gick sådär för Senior. Jag berättade om mina planer för invigningen för vår skjutledare som tyckte det lät bra. Efter en snabb lunch hos mina föräldrar åkte jag och Senior hem för att fixa lite. Jag ska hänge mej åt tvätten, han ska packa inför ett kort besök på Öland under veckan. Martin är kvar i Tullinge och tvättar bil tillsammans med Junior.
Jag mår så otroligt bra just nu och vill att den känsla ska stanna kvar hos mej för alltid :-)
.
Medan jag städade inne, städade Martin vår gamla bil. Eftersom solen låg på, kunde han bara städa den inuti. Så idag är det utsidan som ska bli fin. Sen ska den säljas. Direkt igår åkte Martin och köpte bilklädsel till den nya bilen. Han såg omedelbums vad vi skulle ha, klädsel vara bara JAG helt enkelt. Den skrek mitt namn lixom. Svart med broderade, ROSA blommor :-D Klart han köpte den till mej! Junior bara suckade när han såg den i bilen på kvällen, min mamma tyckte att den var fin.
Sent på eftermiddagen var vi varma och trötta. Eftersom bilen ändå ska stå hos mina föräldrar för försäljning, så åkte vi dit, ställde bilen och tog ett dopp i poolen. Baileys simmade tills han var helt slut. Så åkte vi hem igen, åt och satt resten av kvällen på altanen och bara njööööt av kvällen. Vi satt ute till nästan 23.30, hur mysigt som helst.
Idag har vi varit på skyttetävling, det gick sådär för Senior. Jag berättade om mina planer för invigningen för vår skjutledare som tyckte det lät bra. Efter en snabb lunch hos mina föräldrar åkte jag och Senior hem för att fixa lite. Jag ska hänge mej åt tvätten, han ska packa inför ett kort besök på Öland under veckan. Martin är kvar i Tullinge och tvättar bil tillsammans med Junior.
Jag mår så otroligt bra just nu och vill att den känsla ska stanna kvar hos mej för alltid :-)
.
lördag 11 juni 2011
ÄNTLIGEN!
Efter cirka ett års letande, har vi äntligen lyckats hitta en bil som passar både oss och plånboken (och pappa). Martin har suttit och letat på internet halva nätterna och nu började paniken komma. Vi ska ju åka till Göteborg snart och har ingen större lust att åka över 100 mil utan AC.
Men häromdagen hittade Martin bilen som vi åkte och tittade på idag. En Seat Altea XL, 2008 års modell. Enda nackdelen är att den är svart, annars verkar allt vara perfekt! Stor bagage, skön att köra och en del finesser. Välskött så in i sjutton!
Så nu kan vi slappna av. Martin kan sova om nätterna, han slipper dessutom drömma om bilar. Jag behöver inte titta på en enda bil till eller gå in i en enda bilaffär till på läääänge :-)
Så nu ska vi bara städa och snygga till vår gamla peugeot och ställa den hos pappa. Så hoppas vi att den blir såld snabbt. Ett problem mindre!
.
Men häromdagen hittade Martin bilen som vi åkte och tittade på idag. En Seat Altea XL, 2008 års modell. Enda nackdelen är att den är svart, annars verkar allt vara perfekt! Stor bagage, skön att köra och en del finesser. Välskött så in i sjutton!
Så nu kan vi slappna av. Martin kan sova om nätterna, han slipper dessutom drömma om bilar. Jag behöver inte titta på en enda bil till eller gå in i en enda bilaffär till på läääänge :-)
Så nu ska vi bara städa och snygga till vår gamla peugeot och ställa den hos pappa. Så hoppas vi att den blir såld snabbt. Ett problem mindre!
.
fredag 10 juni 2011
Men herregud!!!
Asså, de två senaste dygnen har bara försvunnit för mej! Det har gått i ett och jag har knappt hunnit andas känns det som. Visst hade jag en lite aning om att det skulle hända lite grejer, men inte att det skulle bli så här...
Igår vet jag inte riktigt vart dagen tog vägen. Helt plötsligt var det iaf dax att åka till jobbet så var den dagen slut. Jo just det! På förmiddagen var jag runt och letade bård till köket, det är lixom den som ska bestämma färgen på väggarna. Så jag måste hitta bården först, så jag kan köpa färgen sen. Men jag hittade förståss ingen som dög. På jobbet var det lugnt, alla verkade vara på studentuppvaktning. Å eftersom vi inte hade några nya som skulle skriva in sej, så kom vi iaf hem tidigt.
Martin sitter halva nätterna igenom och letar bil. Han skickar förslag efter förslag till min pappa. Å pappa han åker och tittar åt oss, eftersom vi inte har så mycket tid och han kan mycket mer om bilar. Nu har de iaf hittat en som verkar högintressant som vi ska titta på imorrn. Så nu hoppas jag att det blir ett köp den här gången. Håll nu alla tummar och tår för att det ska gå i lås.
Idag var vi "lediga". Jag hade tagit ett extra pass i tingsrätten, som var utsatt 9-11. Men innan det lämnade vi bilen till glasmästaren som skulle byta vår framruta. Så strax efter 7 var vi på verkstan, strax efter 8 satt jag i bilen på väg till tingsrätten. Vi hade lovat killarna lunch idag eftersom Senior hade skolavslutning. Men kl 11 var vi inte klara, då var advokaten tvungen att springa iväg på annat så vi fick ledigt en timme. Så jag körde hem i den lånade bilen, gav killarna varsin peng och hämtade Martin. Jag trodde ju att det skulle gå ganska snabbt det vi hade kvar, så kunde Martin och jag åka och äta medan killarna fixade sitt på egen hand. 14.30 var vi färdiga!!! Då hade bilverkstan ringt flera gånger och sagt att bilen var klar, så det vara bara att rejsa dit och hämta bilen innan de skulle stänga för helgen.
Sen lämna den lånade bilen till Martins pappa och till slut kunde vi äta lunch. Då hade jag inte ätit sedan strax innan 8... jag var ganska hungrig kan man nog säga. Vi åt en sallad på vår favorit pizzeria och åkte sen hem. Någon timme senare satt vi i bilen mot Vallentuna, 5 mil bort. Jag hade hittat mitt matbord som jag vill ha i vardagsrummet! Å nu har vi precis kommit hem därifrån, 10 mil och 2,5 timme senare... men ett bord rikare :-)
Senior fick ett extrapass på jobbet, så han dräller väl snart in här hemma. Junior har varit och tränat och skulle bara åka förbi en kompis på vägen hem. Men snart är vi väl ändå samlade för att äta en något sen middag. Sen ska vi ställa nya bordet på plats...
Ja, jösses! Nästa vecka blir betydligt lugnare :-)
.
Igår vet jag inte riktigt vart dagen tog vägen. Helt plötsligt var det iaf dax att åka till jobbet så var den dagen slut. Jo just det! På förmiddagen var jag runt och letade bård till köket, det är lixom den som ska bestämma färgen på väggarna. Så jag måste hitta bården först, så jag kan köpa färgen sen. Men jag hittade förståss ingen som dög. På jobbet var det lugnt, alla verkade vara på studentuppvaktning. Å eftersom vi inte hade några nya som skulle skriva in sej, så kom vi iaf hem tidigt.
Martin sitter halva nätterna igenom och letar bil. Han skickar förslag efter förslag till min pappa. Å pappa han åker och tittar åt oss, eftersom vi inte har så mycket tid och han kan mycket mer om bilar. Nu har de iaf hittat en som verkar högintressant som vi ska titta på imorrn. Så nu hoppas jag att det blir ett köp den här gången. Håll nu alla tummar och tår för att det ska gå i lås.
Idag var vi "lediga". Jag hade tagit ett extra pass i tingsrätten, som var utsatt 9-11. Men innan det lämnade vi bilen till glasmästaren som skulle byta vår framruta. Så strax efter 7 var vi på verkstan, strax efter 8 satt jag i bilen på väg till tingsrätten. Vi hade lovat killarna lunch idag eftersom Senior hade skolavslutning. Men kl 11 var vi inte klara, då var advokaten tvungen att springa iväg på annat så vi fick ledigt en timme. Så jag körde hem i den lånade bilen, gav killarna varsin peng och hämtade Martin. Jag trodde ju att det skulle gå ganska snabbt det vi hade kvar, så kunde Martin och jag åka och äta medan killarna fixade sitt på egen hand. 14.30 var vi färdiga!!! Då hade bilverkstan ringt flera gånger och sagt att bilen var klar, så det vara bara att rejsa dit och hämta bilen innan de skulle stänga för helgen.
Sen lämna den lånade bilen till Martins pappa och till slut kunde vi äta lunch. Då hade jag inte ätit sedan strax innan 8... jag var ganska hungrig kan man nog säga. Vi åt en sallad på vår favorit pizzeria och åkte sen hem. Någon timme senare satt vi i bilen mot Vallentuna, 5 mil bort. Jag hade hittat mitt matbord som jag vill ha i vardagsrummet! Å nu har vi precis kommit hem därifrån, 10 mil och 2,5 timme senare... men ett bord rikare :-)
Senior fick ett extrapass på jobbet, så han dräller väl snart in här hemma. Junior har varit och tränat och skulle bara åka förbi en kompis på vägen hem. Men snart är vi väl ändå samlade för att äta en något sen middag. Sen ska vi ställa nya bordet på plats...
Ja, jösses! Nästa vecka blir betydligt lugnare :-)
.
onsdag 8 juni 2011
Inte så lätt...
Många kanske tycker att sonens adhd har lugnat sej eller att vi kommit lindrigt undan. En och annan kanske tom tycker/tror att han vuxit ifrån sina bokstäver... Så är det inte!
Vid den här tiden på året märker man tydligt att han inte är som andra. När tiderna i skolan varierar, det är utflykter och annat som "stör" hans vardag, sånt som andra "normala" ungdomar tycker är skönt - då blir han istället irriterad och uppjagad.
En preson med adhd, och kanske särskilt tourettes syndrom, vill ha dagen som den brukar vara. Det ska lixom vara som man är van vid, varken mer eller mindre. I slutet av terminerna är det ju inte så och det märks direkt på hans humör. I år är det ändå MYCKET bättre än det har varit. Förr om åren fick jag hålla honom hemma de sista 3-4 veckorna eftersom det blev för mycket för honom med allt som hände i skolan. De senaste åren har det bara varit någon dag som han behövt vara hemma.
Idag var det någon slags "safari" inne i stan. Eleverna skulle ta sej till olika platser med hjälp av ledtrådar och sen mötas och äta lunch. Säkert jättekul, men för honom blir det en hjärnstress som är jobbig att klara. Så jag sa helt sonika till honom igår att han kunde sjukskriva sej om han tyckte det kändes bättre.
Jag som mamma uppmanade honom alltså att skolka... hur rätt är det då? Helt rätt faktiskt! Ibland finns det situationer då man helt enkelt måste få en liten gräddfil och idag var en sån dag. När han vaknade idag var han helt avslappnad och glad, istället för som igår när jag upplevde honom som en superspänd pilbåge. Idag är han istället ute och övningskör med morfar. De ska köra i stadstrafik och utsätta honom för mycket trafik och knepiga situationer. Halkbanan är bokad, uppkörning ska bokas inom kort. Så nu gäller det för honom att öva och öva. Teorin har han hållit på med länge och den ska nu pluggas på lite mer intensivt.
Det är inte så lätt alla gånger att inte vara som alla andra... så ibland får man underlätta lite för de personerna och visa lite större förståelse. Det handlar inte om mer än att synskadade får glasögon och hörselskadade får hörapparat. Grejen med adhd är bara att det inte går att mäta och inte finns något som hjälper så enkelt som ett par glasögon...
Så man får trolla med knäna och hitta på hjälpen själv. Ibland fungerar det, ibland inte... men att få vara ledig med morfar brukar nästan alltid hjälpa :-)
.
Vid den här tiden på året märker man tydligt att han inte är som andra. När tiderna i skolan varierar, det är utflykter och annat som "stör" hans vardag, sånt som andra "normala" ungdomar tycker är skönt - då blir han istället irriterad och uppjagad.
En preson med adhd, och kanske särskilt tourettes syndrom, vill ha dagen som den brukar vara. Det ska lixom vara som man är van vid, varken mer eller mindre. I slutet av terminerna är det ju inte så och det märks direkt på hans humör. I år är det ändå MYCKET bättre än det har varit. Förr om åren fick jag hålla honom hemma de sista 3-4 veckorna eftersom det blev för mycket för honom med allt som hände i skolan. De senaste åren har det bara varit någon dag som han behövt vara hemma.
Idag var det någon slags "safari" inne i stan. Eleverna skulle ta sej till olika platser med hjälp av ledtrådar och sen mötas och äta lunch. Säkert jättekul, men för honom blir det en hjärnstress som är jobbig att klara. Så jag sa helt sonika till honom igår att han kunde sjukskriva sej om han tyckte det kändes bättre.
Jag som mamma uppmanade honom alltså att skolka... hur rätt är det då? Helt rätt faktiskt! Ibland finns det situationer då man helt enkelt måste få en liten gräddfil och idag var en sån dag. När han vaknade idag var han helt avslappnad och glad, istället för som igår när jag upplevde honom som en superspänd pilbåge. Idag är han istället ute och övningskör med morfar. De ska köra i stadstrafik och utsätta honom för mycket trafik och knepiga situationer. Halkbanan är bokad, uppkörning ska bokas inom kort. Så nu gäller det för honom att öva och öva. Teorin har han hållit på med länge och den ska nu pluggas på lite mer intensivt.
Det är inte så lätt alla gånger att inte vara som alla andra... så ibland får man underlätta lite för de personerna och visa lite större förståelse. Det handlar inte om mer än att synskadade får glasögon och hörselskadade får hörapparat. Grejen med adhd är bara att det inte går att mäta och inte finns något som hjälper så enkelt som ett par glasögon...
Så man får trolla med knäna och hitta på hjälpen själv. Ibland fungerar det, ibland inte... men att få vara ledig med morfar brukar nästan alltid hjälpa :-)
.
tisdag 7 juni 2011
Många avslut
Denna vecka är en vecka full med avslut av olika slag. Martin avslutar alla sina företagsklasser just denna vecka, så from nästa vecka är vi lediga tillsammans på dagarna. Skönt!
Senior slutar skolan på fredag, tänk att andra året redan är slut! Nu är det bara ett år kvar för honom och sen tar han studenten. Om ett år håller jag alltså på att fixa studentkalas för min äldste son. Va fort det gick!
Jag gillar att slutföra och avsluta grejer. Då kan man starta ett nytt kapitel och börja om med nya roliga projekt. Jag hoppas att jag även kan slutföra uppfräschningen av mitt kök denna vecka, annars blir det nästa.
Så denna vecka är lite körig. Det är mycket som ska kommas ihåg och en hel del som ska klaffa. Men nästa vecka är det rymligt och fint i almanackan. Ingen som ska iväg på förmiddagarna. Vi kan gå promenader tillsammans och äta lunch i lugn och ro. Måla... städa... tvätta... tillsammans :-)
Gött gött - bara att avsluta på då!
.
Senior slutar skolan på fredag, tänk att andra året redan är slut! Nu är det bara ett år kvar för honom och sen tar han studenten. Om ett år håller jag alltså på att fixa studentkalas för min äldste son. Va fort det gick!
Jag gillar att slutföra och avsluta grejer. Då kan man starta ett nytt kapitel och börja om med nya roliga projekt. Jag hoppas att jag även kan slutföra uppfräschningen av mitt kök denna vecka, annars blir det nästa.
Så denna vecka är lite körig. Det är mycket som ska kommas ihåg och en hel del som ska klaffa. Men nästa vecka är det rymligt och fint i almanackan. Ingen som ska iväg på förmiddagarna. Vi kan gå promenader tillsammans och äta lunch i lugn och ro. Måla... städa... tvätta... tillsammans :-)
Gött gött - bara att avsluta på då!
.
måndag 6 juni 2011
Skratt & matkryssning :-)
Igår drog vi iväg till Åland och nu har vi precis kommit hem igen. Vi försöker åka iväg 1-2 ggr per år för att umgås och skratta ordentligt. Å nog skrattar vi alltid! Vi har väldigt roligt tillsammans i vår familj och skrattar mycket. Jag tror att det är jätteviktigt att man gör det tillsammans. Skrattet är otroligt viktigt!
Den här gången blev ingen skillnad från tidigare resor. Eller jo... faktiskt! Vi har skrattat, spelat på maskiner och dansat - precis som vi brukar göra. Men vi brukar också äta tills Martin och Junior knappt orkar sitta upprätta, så var det inte den här gången. Martin hade lagt om strategi och åt inga mängder som han brukar. Han var otroligt disciplinerad och tog bara av det som han verkligen ville ha och i en rimlig mängd. Jag är jättestolt över honom, han är nog mest förvånad :-)
En lite kille på kanske 5-6 år förgyllde hela vår resa, till skillnad från en på kanske 2... som hamnade brevid oss hela tiden och skrek konstant. Iaf... den där lillkillen var en riktigt gourmet. Han hade en STOR portion framför sej med kycklingspett, skinka, korv och en massa annat. Å som han njöööt av maten. Med ett kycklingspett i varje hand och en skinka inpulad i munnen åt han lugnt och metodisk med ett nöjt leende. Ingen köttbulleunge där inte! Han och hans äldre bror fick sitta där och peta i sej medan föräldrarna satt brevid och mumsade på sitt. En cool familj som verkade göra mycket tillsammans och låta barnen vara delaktiga. Vi pratade lite med dem och de verkade vara riktigt schyssta människor som lät barnen göra på sitt sätt utan att klema bort dem. De ungarna kommer bli (eller kanske redan är) superenkla att resa med :-)
Vi har alltså haft en jättebra kryssning, som vanligt. Nu har vi hämtat hem en halvgalen hund och ska iväg och köpa ett skrivbord som vi hittat på Blocket. Det är smidigt när man hittar grejer bara några hundra meter hemifrån, så vi kan nästa gå och hämta det. Nu börjar förvandlingen av Juniors rum lite smått...
.
Den här gången blev ingen skillnad från tidigare resor. Eller jo... faktiskt! Vi har skrattat, spelat på maskiner och dansat - precis som vi brukar göra. Men vi brukar också äta tills Martin och Junior knappt orkar sitta upprätta, så var det inte den här gången. Martin hade lagt om strategi och åt inga mängder som han brukar. Han var otroligt disciplinerad och tog bara av det som han verkligen ville ha och i en rimlig mängd. Jag är jättestolt över honom, han är nog mest förvånad :-)
En lite kille på kanske 5-6 år förgyllde hela vår resa, till skillnad från en på kanske 2... som hamnade brevid oss hela tiden och skrek konstant. Iaf... den där lillkillen var en riktigt gourmet. Han hade en STOR portion framför sej med kycklingspett, skinka, korv och en massa annat. Å som han njöööt av maten. Med ett kycklingspett i varje hand och en skinka inpulad i munnen åt han lugnt och metodisk med ett nöjt leende. Ingen köttbulleunge där inte! Han och hans äldre bror fick sitta där och peta i sej medan föräldrarna satt brevid och mumsade på sitt. En cool familj som verkade göra mycket tillsammans och låta barnen vara delaktiga. Vi pratade lite med dem och de verkade vara riktigt schyssta människor som lät barnen göra på sitt sätt utan att klema bort dem. De ungarna kommer bli (eller kanske redan är) superenkla att resa med :-)
Vi har alltså haft en jättebra kryssning, som vanligt. Nu har vi hämtat hem en halvgalen hund och ska iväg och köpa ett skrivbord som vi hittat på Blocket. Det är smidigt när man hittar grejer bara några hundra meter hemifrån, så vi kan nästa gå och hämta det. Nu börjar förvandlingen av Juniors rum lite smått...
.
söndag 5 juni 2011
Jag tror att...
... mitt ben är friskt nu!
Igår tog jag 16400 steg, de andra dagarna har jag legat runt 12-13000. Och jag har inte haft det minsta ont! Efter att ha gått kanske 2-4000 steg per dag under 18 månader så är det klart jag är trött i benet nu när jag gått så mycket mer, men att det inte gör ont är huvudsaken. Det är en otroligt härlig känsla att kunna gå igen!
Igår tog Martin och jag en lång promenad med Baileys i solen. Det är första gången sedan hösten 2009 som vi går en riktigt lång promenad tillsammans. Det var riktigt skönt att kunna konstatera att jag kan motionera igen.
Kroppen känns frisk och jag har gått ner de kilon som jag gått upp pga inflammationen i kroppen. Så nu är det bara resten kvar... Mitt första mål ligger 1,5 kg bort. När jag nått det har Martin lovat mej en massage :-) Å sen är det bara 5 kg kvar till målvikt... känns ganska långt bort just nu. Men nu finns det ju iaf en rimlig chans att komma i mål, det gjorde det ju inte innan.
Nu kan jag gå och röra mej som jag vill. Jag kan motionera igen! Nu ska jag bara få upp konditionen så jag orkar allt jag gjorde innan jag blev sjuk. Men det ska nog gå ganska fort.
Det stämmer ganska bra det där med att man ofta har många önskningar, men den sjuke bara en... nämligen att bli frisk. Nu är jag frisk, så nu tycker jag nog att jag kan bli lite rik också :-)
.
Igår tog jag 16400 steg, de andra dagarna har jag legat runt 12-13000. Och jag har inte haft det minsta ont! Efter att ha gått kanske 2-4000 steg per dag under 18 månader så är det klart jag är trött i benet nu när jag gått så mycket mer, men att det inte gör ont är huvudsaken. Det är en otroligt härlig känsla att kunna gå igen!
Igår tog Martin och jag en lång promenad med Baileys i solen. Det är första gången sedan hösten 2009 som vi går en riktigt lång promenad tillsammans. Det var riktigt skönt att kunna konstatera att jag kan motionera igen.
Kroppen känns frisk och jag har gått ner de kilon som jag gått upp pga inflammationen i kroppen. Så nu är det bara resten kvar... Mitt första mål ligger 1,5 kg bort. När jag nått det har Martin lovat mej en massage :-) Å sen är det bara 5 kg kvar till målvikt... känns ganska långt bort just nu. Men nu finns det ju iaf en rimlig chans att komma i mål, det gjorde det ju inte innan.
Nu kan jag gå och röra mej som jag vill. Jag kan motionera igen! Nu ska jag bara få upp konditionen så jag orkar allt jag gjorde innan jag blev sjuk. Men det ska nog gå ganska fort.
Det stämmer ganska bra det där med att man ofta har många önskningar, men den sjuke bara en... nämligen att bli frisk. Nu är jag frisk, så nu tycker jag nog att jag kan bli lite rik också :-)
.
lördag 4 juni 2011
Härligt ledig lördag
Just nu ligger jag och Martin på vårt trädäck i solen och lyssnar på en ljudbok. Medan vi åt lunch började vi lyssna på Blodläge av Johan Theorin. Jag gillar hans böcker bla för att de utspelas på Öland och man känner igen många av de platser han beskriver. Detta är den sista han skriver om Öland, sen ska det tydligen handla om Göteborg.
Innan vi kraschade i solen var vi runt på vår secondhand-slinga och letade matsalsbord. Men vi hittade inget idag heller... å ingen bil heller... så det får bil ett nytt varv nästa helg om vi inte hittar något på annons istället. Vi passade också på att panta fyra kassar tomglas, handla och klippa oss. Vi hade avsatt förmiddagen till allt som krävde att sitta i bil, för att sedan kunna spendera resten av dagen i solen. Å så blev det!
Tror vi stannar på trädäcket till ikväll nån gång, det blir nog även middag där när killarna och Mandisen kommer hem. Middagen kommer att bestå av grillat kött och hemmagjord potatissallad och sån mat kräver nästan att man äter den ute - eller hur?
Dagar som dessa kan jag bevara lääääänge i minnet :-)
.
Innan vi kraschade i solen var vi runt på vår secondhand-slinga och letade matsalsbord. Men vi hittade inget idag heller... å ingen bil heller... så det får bil ett nytt varv nästa helg om vi inte hittar något på annons istället. Vi passade också på att panta fyra kassar tomglas, handla och klippa oss. Vi hade avsatt förmiddagen till allt som krävde att sitta i bil, för att sedan kunna spendera resten av dagen i solen. Å så blev det!
Tror vi stannar på trädäcket till ikväll nån gång, det blir nog även middag där när killarna och Mandisen kommer hem. Middagen kommer att bestå av grillat kött och hemmagjord potatissallad och sån mat kräver nästan att man äter den ute - eller hur?
Dagar som dessa kan jag bevara lääääänge i minnet :-)
.
fredag 3 juni 2011
Tacksam och glad
Jag kan ärligt säga att jag inte mått så här bra på många år! Och jag är så tacksam!
Nu är det faktiskt flera dagar sedan jag hade ont i benet. Igår tog vi en promenad och jag kände ingenting. Ända gången det gör ont nu är om jag suttit med benet ihopvikt under mej, inte annars. 18 månaders värk är över! Men det skulle alltså krävas ett byte av vårdcentral innan jag fick veta vad som gjorde ont, plus 4 månader med medicinering.
Benet känns bra, minnet är nästan helt ok och jag är inte alls lika trött. Det var nog som Dr Kompis trodde. Min kropp var för sjuk för att orka minnas. Den gjorde allt för att stå emot inflammationen i kroppen och det var därför jag var så frukstansvärt trött och inte kom ihåg något. Nu är jag frisk! Och det känns helt otroligt!
När jag ser tillbaka på de senaste 17-18 åren kan jag bara konstatera att jag kom ur de där åren med förståndet i behåll och väldigt mycket klokare. Barnens alla olika diagnoser har svetsat oss samma, men oj! vilken kraft det sugit ur mej och flera andra. Att slåss mot vården, lärare och samhället är inte lätt. Men vi gjorde det och lyckades ganska bra. Jag hoppas att de som får tex bokstavsdiagnoser idag får en bättre hjälp än vi fick.
Livet har definitivt inte varit lätt, men minnet är tack o lov ganska selektivt och lägger de jobbigaste minnena nånstans långt bak i skallen. Det är svårt att minnas hur illa det faktiskt var och hur totalt utpumpad jag var för bara 8-9 år sedan. Då när jag kunde stå på parkeringen vid Ica Maxi och inte kom ihåg vägen hem. En väg jag kört hundratals gånger... Det känns avlägset idag.
Idag mår jag bra! Jag är ändå tacksam för det jag fått lära mej, även om jag hellre sett att barnen varit helt friska förstås. Men jag vet hur det är att kämpa för sina barns skull och det har lärt mej väldigt mycket. Därför är jag extra tacksam över att jag idag mår så bra som jag gör. Kroppen är frisk, barnen mår bra och befinner sej där de vill i livet, jag har en man vid min sida som älskar mej och gör allt för mej och killarna, hemmet håller på att förvandlas till det hem jag så länge velat ha och jag känner en harmoni runt mej.
Jag är tacksam och glad... kanske är det tom lycka jag känner... vet inte hur det känns, men jag tänka mej att det är något åt det här hållet :-)
.
Nu är det faktiskt flera dagar sedan jag hade ont i benet. Igår tog vi en promenad och jag kände ingenting. Ända gången det gör ont nu är om jag suttit med benet ihopvikt under mej, inte annars. 18 månaders värk är över! Men det skulle alltså krävas ett byte av vårdcentral innan jag fick veta vad som gjorde ont, plus 4 månader med medicinering.
Benet känns bra, minnet är nästan helt ok och jag är inte alls lika trött. Det var nog som Dr Kompis trodde. Min kropp var för sjuk för att orka minnas. Den gjorde allt för att stå emot inflammationen i kroppen och det var därför jag var så frukstansvärt trött och inte kom ihåg något. Nu är jag frisk! Och det känns helt otroligt!
När jag ser tillbaka på de senaste 17-18 åren kan jag bara konstatera att jag kom ur de där åren med förståndet i behåll och väldigt mycket klokare. Barnens alla olika diagnoser har svetsat oss samma, men oj! vilken kraft det sugit ur mej och flera andra. Att slåss mot vården, lärare och samhället är inte lätt. Men vi gjorde det och lyckades ganska bra. Jag hoppas att de som får tex bokstavsdiagnoser idag får en bättre hjälp än vi fick.
Livet har definitivt inte varit lätt, men minnet är tack o lov ganska selektivt och lägger de jobbigaste minnena nånstans långt bak i skallen. Det är svårt att minnas hur illa det faktiskt var och hur totalt utpumpad jag var för bara 8-9 år sedan. Då när jag kunde stå på parkeringen vid Ica Maxi och inte kom ihåg vägen hem. En väg jag kört hundratals gånger... Det känns avlägset idag.
Idag mår jag bra! Jag är ändå tacksam för det jag fått lära mej, även om jag hellre sett att barnen varit helt friska förstås. Men jag vet hur det är att kämpa för sina barns skull och det har lärt mej väldigt mycket. Därför är jag extra tacksam över att jag idag mår så bra som jag gör. Kroppen är frisk, barnen mår bra och befinner sej där de vill i livet, jag har en man vid min sida som älskar mej och gör allt för mej och killarna, hemmet håller på att förvandlas till det hem jag så länge velat ha och jag känner en harmoni runt mej.
Jag är tacksam och glad... kanske är det tom lycka jag känner... vet inte hur det känns, men jag tänka mej att det är något åt det här hållet :-)
.
torsdag 2 juni 2011
Vilken härlig dag!
Vi körde igång ganska tidigt. Medan jag, mamma och pappa var och handlade altantak, rev Senior och Martin det gamla. När jag ändå var på Hornbach passade jag på att ta lite tapetprover till Juniors rum.
Så när vi kom hem var det bara att börja skruva. Mamma, pappa och Senior fixade taket, medan Martin tvättade altanen och jag sprang emellan och fixade lunch. Allt gick faktiskt förvånansvärt smidigt. Det brukar ju alltid vara något som trasslar, men så var det inte idag otroligt nog. Strax för 17 var taket klart och strax innan 18.30 var altanen färdig städad och vi hade ställt grejerna på plats igen.
Sedan dess har jag suttit på trädäcket och njutit av sol och ett glas vin. Baileys har legat vid mina fötter och sovit. Så skönt att få detta fixat! Och att det gick så smidigt. Extra skönt att få det gjort idag, första lediga dagen. Då har vi ytterligare fyra lediga dagar kvar :-)
Nu ska jag nog gå ut i solen igen. Snart blir det grillad kyckling och sallad - gott! Extra gott när man får äta det ute i solen.
.
Så när vi kom hem var det bara att börja skruva. Mamma, pappa och Senior fixade taket, medan Martin tvättade altanen och jag sprang emellan och fixade lunch. Allt gick faktiskt förvånansvärt smidigt. Det brukar ju alltid vara något som trasslar, men så var det inte idag otroligt nog. Strax för 17 var taket klart och strax innan 18.30 var altanen färdig städad och vi hade ställt grejerna på plats igen.
Sedan dess har jag suttit på trädäcket och njutit av sol och ett glas vin. Baileys har legat vid mina fötter och sovit. Så skönt att få detta fixat! Och att det gick så smidigt. Extra skönt att få det gjort idag, första lediga dagen. Då har vi ytterligare fyra lediga dagar kvar :-)
Nu ska jag nog gå ut i solen igen. Snart blir det grillad kyckling och sallad - gott! Extra gott när man får äta det ute i solen.
.
Solen skiiiiiner!
Idag har vi ett perfekt väder för utomhusjobb! Tänk att väderbeställningar faktiskt går fram ibland :-)
Idag är hela familjen inblandad, även mormor och morfar som behövs som rådgivare. Vi ska nämligen byta altantak. Två vintrar med mängder av snö har knäckt taket, så det är både fult och trasigt. Så det ska köpas/hämtas nya skivor, det gamla taket ska väck och de nya ska skruvas dit.
Imorrn åker vi iväg med det gamla taket till sopen, tillsammans med en del annat skräp från trädgården. Synd att de inte har öppet idag...
Så det blir en lång dag i solen. Får sätta på Senior en keps, det är han som ska skruva. Så han kommer nog ha en brun rygg i eftermiddag. Imorrn belönas alla som varit delaktiga, med en sushilunch :-)
.
Idag är hela familjen inblandad, även mormor och morfar som behövs som rådgivare. Vi ska nämligen byta altantak. Två vintrar med mängder av snö har knäckt taket, så det är både fult och trasigt. Så det ska köpas/hämtas nya skivor, det gamla taket ska väck och de nya ska skruvas dit.
Imorrn åker vi iväg med det gamla taket till sopen, tillsammans med en del annat skräp från trädgården. Synd att de inte har öppet idag...
Så det blir en lång dag i solen. Får sätta på Senior en keps, det är han som ska skruva. Så han kommer nog ha en brun rygg i eftermiddag. Imorrn belönas alla som varit delaktiga, med en sushilunch :-)
.
onsdag 1 juni 2011
Hej vare går!!!
Det händer väldigt mycket just nu och det mesta är väldigt roligt :-)
Just nu sitter jag på jobbet och lyssnar på Martin. Idag är vi på Huddinge Sjukhus, klassen är inte alls stor - inte konstigt att vi stänger. I bästa fall följer de med oss till våra andra ställen... Martin pratar om måltidsordning, hur viktigt det är att man faktiskt äter frukost, lunch, middag och däremellan mellanmål. Å då känner jag hur min mage knorrar... sen jag började jobba på VV har jag fått en väldigt mysko måltidsordning lixom... men ner i vikt går jag iaf! Det går riktigt bra just nu faktiskt.
Efter jobbet ska vi skynda oss hem. Då kommer en spekulant på vårt köksbord som jag satte ut på blocket i söndags. Skönt att få en grej mindre i garaget och en liten slant för besväret. Efter att ha kastat i oss mat och en fika, åker vi till nästa jobb. Å efter det ska vi eventuellt kolla på en bil igen, just nu har vi två alternativ som verkar intressanta så den här gången kanske det kan bli nåt!
Om inte min pappa och någon av sönerna åker och köper nytt altantak åt oss idag, så gör vi det imorrn. Å imorrn ska vi ta bort det gamla, trasiga, och sätta upp det nya. Alla som hjälper till får sushi på fredag. Något som iaf jag, Martin och min pappa ser fram emot :-)
Jag hoppas verkligen att det blir ett bilköp nu, jag vill inte titta på en enda bil till. Tänk om man hade hur mycket pengar som helst, då skulle man kunna köpa precis det man vill ha utan att behöva fundera... tänk om...
.
Just nu sitter jag på jobbet och lyssnar på Martin. Idag är vi på Huddinge Sjukhus, klassen är inte alls stor - inte konstigt att vi stänger. I bästa fall följer de med oss till våra andra ställen... Martin pratar om måltidsordning, hur viktigt det är att man faktiskt äter frukost, lunch, middag och däremellan mellanmål. Å då känner jag hur min mage knorrar... sen jag började jobba på VV har jag fått en väldigt mysko måltidsordning lixom... men ner i vikt går jag iaf! Det går riktigt bra just nu faktiskt.
Efter jobbet ska vi skynda oss hem. Då kommer en spekulant på vårt köksbord som jag satte ut på blocket i söndags. Skönt att få en grej mindre i garaget och en liten slant för besväret. Efter att ha kastat i oss mat och en fika, åker vi till nästa jobb. Å efter det ska vi eventuellt kolla på en bil igen, just nu har vi två alternativ som verkar intressanta så den här gången kanske det kan bli nåt!
Om inte min pappa och någon av sönerna åker och köper nytt altantak åt oss idag, så gör vi det imorrn. Å imorrn ska vi ta bort det gamla, trasiga, och sätta upp det nya. Alla som hjälper till får sushi på fredag. Något som iaf jag, Martin och min pappa ser fram emot :-)
Jag hoppas verkligen att det blir ett bilköp nu, jag vill inte titta på en enda bil till. Tänk om man hade hur mycket pengar som helst, då skulle man kunna köpa precis det man vill ha utan att behöva fundera... tänk om...
.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)