Igår pratade jag med två ungdomar som saknar sina pappor. Den ena bor tom tillsammans med sin, men det är flera år sedan de pratade med varandra... den andra har bara bott med sin pappa sina 2-3 första levnadsår men haft en regelbunden kontakt sedan dess.
Bägge är bittra och ledsna. Det som gör mest ont är att de inte känner att deras pappa är stolta över dem eller visar spontant att de vill hitta på saker tillsammans. Det är alltid ungdomarna så får be om tid eller uppmärksamhet. När man inte bor med sin pappa kan man kanske ha mer förståelse, men när man faktiskt bor ihop... hur kan man glömma bort sitt barn då?
Det är oförlåtligt att inte bry sej om sina barn! Har man satt dem till världen, så finns inga ursäkter. Här är två ledsna ungdomar som känner sej bortglömda. Hur reparerar man det? Går det att reparera? Det enda råd jag kunde ge var att man inte kan ändra på en annan människa. Man måste lära sej att hantera situationen och känslorna och sedan leva vidare med dem som faktiskt bryr sej om en på riktigt. Visst kan man konfronterar sin pappa, men vad löser det? En tillfällig förändring kanske... men är den äkta?
Tänk om alla pappor kunde förstå hur viktiga de är!
.
Mitt liv som fd ensam mamma, numera gift med en 2-metersman, två vuxna grabbar och en galen men väldigt charmig hund. Här blandas allmänna funderingar med en hel del hälsa, härliga resor och livet i stort. Jag driver även livsstilsmagasinet Du i Fokus (duifokus.se) En salig blandning alltså...
DET går SJÄLVKLART att reparera,MEN många föräldrar ägnar sig åt *strutsmetoden* d v s, det man inte ser, finns inte! Mycket beroende på dåligt samvete, ekonomi och kanske nya liv!
SvaraRaderaDen pappan som inte pratat med sitt barn, fast de bor tillsammans, behöver kanske få hjälp...då är barnet tyvärr den, som måste *väcka* honom, antingen via skolsköterskan eller med hjälp av någon annan förälder!
Jag vägrar att tro att det är för sent, då har man gett upp!!!/eva
Jag hoppas att du har rätt. I de här fallen har båda ungdomarna försökt få sina fäder att förstå va de saknar, men inget har hänt. De har sagt rakt ut vad som är fel, men fäderna har valt att fortsätta som förut. Som sagt: man kan inte tvinga en annan människa till umgänge, utan måste ibland acceptera att det är som det är... tyvärr.
SvaraRadera