Varför vänjer jag mej inte?

Så var det en sån där "vara-tillsammans-högtid" igen. Så länge vi inte är på hemmaplan är såna dagar ok, men när vi är hemma så är de verkligen pestiga!

Som vanligt så har vi inga planer, trots att vi har försökt bjuda bort oss/bjudit in folk. VARFÖR vill man inte umgås med oss? Visst trivs vi i varandras sällskap och visst kan vi åka till våra föräldrar. Men nån gång skulle det vara kul att göra något annat.

Vår kväll kommer alltså att bli som vilken annan lördagkväll som helst. Vi bakar pizza, äter med Senior framför tv´n. Kollar kanske en film och somnar när Junior kommer hem från sitt.

Tur vi åker iväg på midsommar!!!

.

Mötet i skolan

Igår var jag alltså på möte i skolan för att reda ut problemen kring Seniors religion. Efter att ha sett kriterierna för G, kan jag bara konstatera att målen är VÄLDIGT högt ställda. Men detta ligger på ett helt annat bord och går inte att ändra på en kvart, så det är bara att acceptera just nu. Däremot kan man diskutera vägen dit och hur man ska nå målen.

Religionläraren var inte helt med på noterna när det gällde adhd och hur en person med funktionshindret fungerar. Som tur var så fanns både Seniors pappa och specialpedagogen/bitr rektor med, och vi kunde alla förklara för henne hur just Senior fungerar.

Det stora problemet var informationshämtning och examination. När de ska hitta svaren på instuderingsfrågorna får de leta själva i en bok och där står inte allt, utan man måste leta på nätet också. Senior kan inte välja ut det som är viktigast och lära sej det, utan läser allt han hittar och får rena soppan i skallen. Han behöver ett begränsat område för att hitta sin information för att kunna förstå det han läser. När han sen ska visa vad han kan är det svårt att hålla isär all fakta. Han kan inte ha ett prov om alla religoner samtidigt, utan behöver ta en sak i taget. Dessutom kan han inte utveckla sina svar i skrift, utan behöver ta en del muntligt.

Detta tyckte hon var ganska konstigt och visste inte alls hur vi kunde lösa. Men efter fler förklaringar så gick hon iaf med på att ge Senior en avgränsad mängd fakta att plugga in och sen "förhöra" honom på just detta dagen efter. Detta kommer att ta tid och han kommer nog inte hinna igenom innan sommaren och i betyget kommer det alltså bli ett IG. Men de fortsätter till hösten och slutbetyget kommer i bästa fall visa ett G, om han är värd det.

Huvudsaken är inte betyget, huvdsaken är att han har getts möjlighet att visa vad han kan. För han kan det här! En viktig del i detta är också att läraren ska lära sej vad adhd handlar om så att elever som kommer efter ska få en schysst behandling. Man kan tycka att lärare ska kunna detta och få kunskapen redan i sin utbildning, men så är det inte. Nu vet hon iaf mer, Senior är nöjd med lösningen. Så nu håller vi tummarna för att det ska gå vägen.

Vad det gäller mitt agerande, så kan jag säga att jag var lugn nästan hela tiden. Det var väl bara ett par gånger jag fick hicka och kritiserade skolan direkt. Men som de flesta vet så gnäller jag aldrig utan att ha förslag på en lösning. Å i detta fall hade jag mängder med förslag, några ska vi testa.

To be continued...

.

Är man konflikträdd ska man inte skaffa barn!

Så skrev jag på facebook igår och fick en mängd medhåll från alla möjliga håll. Men också ett ifrågasättande, nämligen att detta vet man ju inte när man skaffar barnet. Å det kan ju vara sant... men man kommer väl ihåg hur det var när man själv var barn/tonåring? Klart det var konflikter!

Jag tror aldrig att jag varit så arg eller hatat så mycket sedan barnen föddes. Arg när barnen trotsat eller gjort dumheter, hatat när någon utsatt barnen för en oacceptabel behandling. Att då få ett barn med ett funktionshinder, gör inte saken lättare. Då ska man inte bara "hantera" barnet, utan även sin egen sorg, fördommar, samhället och en massa annat. Att ha barn är jobbigt - att ha barn med särskilda behov är 100 ggr värre.

När jag fick barn blev jag en Tigermamma. Jag kände så tydligt redan när man la upp Senior på mitt bröst att "Dej kommer jag att slåss för! Den som kröker ett strå på ditt lilla huvud ligger mycket illa till!" Så tror jag att de flesta mammor tänker, iaf de jag har runt mej. Hur papporna tänker får stå för dem, nu pratar jag om mammor.

Sedan den där dagen för snart 18 år sedan, när Senior intog världen, har jag slagits för hans skull. Det har inte spelat någon roll om det varit grannar, lärare, släkt eller andra som startat konflikten - det har lixom bara varit att ta tag i den. Man har inget val. Man är inte duktig som försvarar sitt barn. Mitt barn har inte "tur" som har mej som förälder. Jag har bara gjort det som krävs av mej i min egenskap av mamma. Det är min förbaskade plikt att slåss för honom.

Visst kan det vara obehagligt att veta att man kommer att skälla ut en person eller att själv bli ifrågasatt. Men man vänjer sej faktiskt... och jag brukar börja med att föröska prata med personen ifråga eller skriva ett förklarande mail. I fallet med skolan begärde jag ett möte eftersom jag är trött på deras oförmåga att ta hand om elever med särskilda behov. Jag struntar i IG eller G. Jag vill bara att Senior får samma chans som alla andra och att man ser till hans förutsättningar. Är han värd IG ska han ha det, men har han kunskap för ett G så ska han få chans att visa det!

Så idag kl 9.30 ska jag träffa Seniors lärare och specialpedagog, öven Senior och hans pappa ska med. Så får vi se vad vi kommer fram till. Snart är det sommarlov, tack och lov! Sen är det bara ett år kvar i skolan, och då är 15 veckor bara praktik - så snart har vi iaf skolbekymren bakom oss. Å då har det ändå varit lugnt, grundskolan var MYCKET värre. Jag får väl vara glad att jag bara har två barn  :-) 

Så jag hävdar fortfarande att man ska tänka sej noga för innan man skaffar barn om man är konflikträdd, för konflikter blir det. Men det är värt alla tårar och all frustration - man får ju så otroligt mycket tillbaka. Å när tonåringarna nu lägger sina långa, slanka armar om mej och säger "lilla mamma" då är lyckan total.

Man orkar mer än man tror och för sina barn gör man allt!

.

Yes! ...eller...?

Efter hårt arbete har Junior blivit erbjuden sommarjobb, vilken triumf! Det är bara ett liiitet problem... jobbet finns på Öland... Han har ju sökt det och var medveten och "risken", men helt plötsligt blev det verklighet. Detta innebär:
1. att bo ensam på Öland i 4 veckor.
2. att Mandisen förmodligen finns i Stockholm.

Jobbet är på mejeriavdelningen på ICA som ligger 4-5 minuter från vårt hus i Löttorp. Han ska jobba 11-18 mån-fre helst from midsommar. Perfekt! Han har till imorrn på sej att fundera.

Frågan är nu om det där mc-kortet lockar så pass mycket att han faktiskt tackar ja och bosätter sej där nere under sommaren eller om frånvaron av flickvän får honom att tacka nej. Hans stora dröm just nu är att ta mc-kort och att sen köpa en lätt motorcykel. Jag har sagt ok om han tjänar ihop pengarna själv. Om han tackar nej till jobbet, tackar han även nej till sin dröm. Kommer han då att bli bitter på sin flickvän med tiden? Kommer hon få dåligt samvete om hon är orsaken till att han tackar nej? Hur tänker man när man är 15-16 år?

Jag tycker absolut att han ska ta jobbet, förståss! De har varit tillsammans i snart 1,5 år och borde/ska klara en skillsmässa på 4 veckor, annars vart det kanske inte menat att det skulle vara de två... å andra sidan kanske det finns jobb även till henne där nere, alternativt hon kan hälsa på... Jag tror heller inte på att tacka nej till sin dröm, då är det lätt hänt att man blir bitter. Dessutom har han kämpat så otroligt mycket för att få ett jobb och att då tacka nej till det man blir erbjuden känns lite snett.

Men beslutet är hans... ska bli spännande att höra hans resonemang senare ikväll när vi kan prata ordentligt med honom. Just nu är jag bara glad att hans ansträngningar gett resultat. Det är inte vem som helst som lyckas fixa ett sommarjobb på egen hand.

.

Here we go again...

Då var det dax att gå en ny rond mot skolan. Den här gången handlar det om att läraren i religion inte riktigt behandlar Senior som vi tycker är lämpligt. Det där med att ge elever med särskilda behov en möjlighet att nå sina mål har hon missat...

Senior har skrivit om ett prov i religion fyra gånger och får fortfarande inte godkänt. Detta trots att han svarar rätt på frågorna, men tydligen skriver för lite. Har man adhd och tourettes syndrom så är det en bragd att överhuvudtaget få ihop rätt info till rätt religion! Senaste gången han skrev var han helt säker på att det hade gått bra och att han nu kunde lägga detta bakom sej, men så idag får han veta att han får göra om det igen. Då fick jag nog!

En 17-åring som blir uppriktigt ledsen och besviken har varken slarvat eller är nonchalant. Han pluggade massor och kunde sina grejer, men när han sitter i skolan och ska skriva så får han inte fram allt han vill. För den som kan adhd är detta helt logisk, men tydligen inte för skolan.

Så nu har jag skrivit ett långt mail där jag beskriver situationen utifrån vår verklighet och begärt ett möte med mentor, religionslärare och specialpedagog. Det ska bli spännande att se vad jag får för svar. Jag hävdar att det måste finnas andra sätt att se hans kunskap på, mer än att skriva ett prov, och att det är skolan som ska ge honom verktygen att nå sina mål. Att dessutom halva klassen är underkänd måste ju visa en viss brist hos läraren... eller?

.

Så här blev det!

Vi började renovera hallen 2008, i november det året fick vi tapeterna på plats och sen var det "bara" resten kvar... När vi började var det nån slags träskivor på väggarna i hallen och bröstpanel upp i trappen. Det var mörkt och tråkigt och jag avskydde det verkligen. Panelen tog vi bort samma år och sedan dess har det stått så...

I hallen kom tapete upp ganska fort, där är lila tapet på nedre delen av väggen och vit tapet på övre delen. Väggarna i trappen har vit tapet sedan förra sommaren och även trappen är numera vit med mörkgråa mattor. All läskig furu är borta! Det är ljust och enkelt och jag är så nöjd. Det tog sin tid, men nu är det iaf klart (sånär som på några lister)! Ni får bedömma själva:

Här är som det såg ut från början.

Tapeten är på plats, Junior har slipat halva trappen och är helt slut.

Trappen är målad och mattorna ditlagda.









.

Hemma igen...

Borta bra men hemma bäst, heter det ju... jag vet inte om jag håller med. Klart det är skönt hemma, men jag trivs bra borta också. Det är väl resandet i sej som jag inte gillar. Tycker man kunde göra som Harry Potter och använda flampulver  :-)

Vi åkte från Öland 8.30 igår, och lämnade alltså en vinkande Senior bakom oss. Han kommer hem senare idag med bussen. På vägen träffade vi mina föräldrar som nu ska vara på Öland under den här veckan. Det var nästan ingen trafik alls och efter att ha stannat för lunch och hundkiss, så var vi hemma vid 15-tiden.

När vi öppnade dörren här hemma tvärstannade vi allihopa i hallen. Min pappa har målat trappen upp till övervåningen åt oss och det var så himla fint! Äntligen har vi en fräsch trapp, som passar ihop med hallen. Det ser inte ens ut som mitt hem  :-) Sååå snyyyyggt! Ska lägga in en bild senare, så ni får se.

Efter uppackning och avkoppling på soldäcket, var det dax att gå upp till Martins föräldrar för påskmiddag. Massor med god mat och dricka, omöjligt att inte äta mer än nödvändigt. Så dagens vägning var inte alls rolig... trots promenader och trädgårdsarbete visade vågen 1,3 PLUS! Jäkla skit! Men det ska vara borta nästa måndag, så det så!

Planen att gå ner i vikt under påsk gick alltså åt skogen. Dessutom har jag nog överansträngt benet, så det gör skitont igen. Måste nog höra med doktorn igen om det ska vara så här efter 5 veckor med medicin. Men det får bli en annan dag... idag ska jag tvätta, lyssna på ljudbok i solen, köpa skor åt Junior, göra matsedel och handla. Imorrn ska vi jobba igen, 11 dagars ledighet går fort...

.

Sista dagen

Så har vi börjat packa ihop oss så smått, imorrn bär det av hemåt igen. Tiden går fort när man har roligt, men vi har verkligen tagit till vara på tiden. Jag tror att vi har njutit av varenda sekund här på Öland.

Just nu sitter Junior och Mandisen och pluggar, medan Senior är inne hos grannen och Martin förbereder påsklunchen. Vi har inga speciella traditioner runt påsk, så ungdomarna har fått välja vad de vill ha på påskbordet idag. Senior önskade lax och skinka, Junior önskade sill och potatis och Mandisen önskade köttbullar. Åsså blir det ägg till förståss  :-)   Ikväll äter vi taco!

Solen skiner och Öland visar sej från sin absolut bästa sida. Jag ska packa och dammsuga, sen blir det väl en längre tur med Baileys i skogen. Tänkte hinna med att besöka min kusin innan kvällen, tror hon har några av kusinbarnen hemma oxå över helgen. Det är ungefär den släkt jag träffar när jag är här, åsså brorsan förståss. Men i övrigt har vi inte, och brukar inte, träffat nån. Vi har det bara lugnt.

Nu dröjer det 13-14 veckor tills vi får komma tillbaka hit. Men då blir det mer än 6 dagar, då väntar 3 veckor i paradiset! Längtar redan...

.

En lång fredag :-)

Vi kunde inte hålla oss utan delade ut påskäggen redan idag  :-)

Anledningen var enkel och handlade faktiskt inte alls om tålamod, utan att jag tyckte att vi ska ändå äta så mycket annat imorrn att vi kan smaska i oss godisen idag istället. Ungarna fick faktiskt välja när de ville ha sina påskägg redan igår och i morse meddelade Senior att han vill ha sitt och då ville de andra oxå ha sina.

Som jag tidigare berättat så har vi inte bara godis i våra påskägg utan även något som ungarna har önskat eller behöver. Så i Seniors ägg låg en färgpatron bland godiset, i Juniors en laddare med uppladdningsbara batterier och i Mandisens ett par söta trosor. Jag hittade inget kul till Martin så han fick faktiskt bara godis... lite surt eftersom jag vill hitta kul grejer till alla, men men... Av Martin fick jag tofflor  :-)

Idag bjuder Öland på sin allra vackraste sida, det är sol, molnfritt och 18 grader varmt. Vi har precis tagit en lång promenad med Baileys och kameran. Baileys har suttit fint bland både blå- och vitsippor och varit fotomodell. Lite jobbiga tycker han att vi är, men någon fin bild blev det nog.

Nu ska vi placera oss i varsin solstol och lyssna på ljudbok. "Den förlorade symbolen" med Dan Brown ska lyssnas vidare på. Så får vi se hur långt vi hinner idag, vi har 15 timmar kvar... Junior får inte använda sin fot, han har ont rakt under hälen och jag misstänker hälsporre. Å eftersom det ska vilas bort, så ska han ta det mer än lugnt. Vi får väl se om de lyssnar med oss eller om de ska plugga lite.

Simma lugnt och ha en fin långfredag  :-)

.

Jag har så himla fina barn :-)

Idag har solen och värmen kommit ordentligt här på Öland. Så pass att vi gått i shorts hela dagen  :-)

I går och i förmiddags krattade Junior och Mandisen ihop lövhögar som Senior körde in i skogen med skottkärra. Nu på eftermiddagen hade även jag krattat ihop en del och röjt i rabatterna. Så för en stund sedan tog ungdomarna tag i de sista högarna och hjälptes åt att få bort dem från tomten. Så nu är ca 2/3 av tomtens 1400 kvm krattade och fina. Senior, Junior och Mandisen har gjort ett hästjobb och gjort jättefint!

Det värmer ett modershjärta att se dem hjälpas åt, utan minsta gnäll. Ena grannen konstaterade att jag lyckats mycket bättre med mina barn än hon med sina... skönt att höra när man gjort den mesta uppfostran på egen hand. Nåt har jag iaf lyckats med! Har bekanta som betalat ganska höga summor till sina ungar för att de ska göra samma syssla. Visst kan det vara ett bra sätt för ungdomarna att tjäna en slant, men ibland måste de göra saker utan att få betalt. Den här gången väntas det påskägg i belöning... vi får väl se om de blir nöjda.

Dagens direkta belöning var också att få kroppkakor till lunch! Nu ser iofs inte Mandisen detta som en belöning utan snarare som ett straff  :-S Hon hade siktat in sej på pizza, men sånt serveras numera bara på helgerna! Så efter lite suckande och ångest över den ganska futtiga menyn, tog hon fish & chips. Så kan det vara på landet under lågsäsong, inte ens en pizza kan man få tag i.

En annan belöning har varit det fantastiska vädret! Vi har alltså gått i shorts hela dagen och legat på altanen och solat. Förmiddagens promenad var otroligt skön! Solen sken, vi mötte hästar med ryttare, hörde hur jordbrukarna jobbade på sina åkrar och bara njöt av stillheten. Idag har jag kommit upp i mina 10 000 steg med råge, men nu har jag ont. Jag kanske har överdrivit de där promenaderna lite...?

Men även om benet gör ont, så mår jag så otroligt bra! Jag har världens finaste barn, man och hund. Vi är friska, sams och trivs med livet allihopa. Det kan inte bli mycket bättre faktiskt  :-)

.

100-åringen som klev ut genom fönstret.

Igår gjorde jag ingenting mer än läste, eller nä.... jag tog faktiskt två promenader också!

Jag började läsa "100-åringen som klev ut genom fönstret och försvann" i förrgår och var klar med den strax innan midnatt igår. Vilken härligt bok! Å det där visar väl tydligt mitt läsproblem och varför jag inte läser mer än när jag är ledig... jag kan nämligen inte sluta! Har jag väl börjat läsa en bok, då ska den läsas klart direkt. Den här boken var dessutom väldigt rolig och lärrläst, så det var inge match att läsa den snabbt. Nu är de Martins tur att ha den.

Att jag dessutom tog två skapligt långa promenader och inte fick särskilt ont i benet är otroligt skönt. Junior och Mandisen följde med på bägge promenaderna och verkade tycka att det var precis lika avkopplande som vi andra. Senior hänger mest inne hos grannen. Baileys är bara lycklig över att han kan vara ute när han vill och har en stor tomt att springa på  :-)

Idag har vi röjt en del på tomten. Men avsaknaden av värme gör att vi nog tar resten imorrn. Jag har varit ute med Baileys en gång och efter att vi krattat en himla massa löv tog vi med alla ungdomarna på en rejäl promenad runt vår byhåla för att köpa glass. Så trots att klockan bara är 15 har jag gått nästan 7000 steg. Det kan nog bli 10 000 innan kvällen, precis som igår. Målet är att gå 10 000 steg om dagen och äta bra, så ska väl minuset sitta som en smäck på måndag. Denna måndag hade jag gått upp ett hekto  :-(

Nu ska vi kolla på film "Social Network" ligger i dvd´n. En kopp te, skavfötters i soffan och en hund i knät. Myyys!

.

Äääääntligen!

Det är ganska mysko faktiskt... så fort man kör över Ölandsbron rinner stressen av en och man blir helt lugn. Det är likadant varje gång och det spelar ingen roll hur illa man mår, allt blir bra när man kommer till Öland.

Vi vaknade vid 7 i morse och efter en snabb dusch, frukost och packning av bil kunde vi åka från Tumba strax innan 8.30. Martin körde de första 20-23 milen, sen fick Junior ta över. Han kör riktigt bra nu och tog oss hela vägen till Kalmar. Där stannade vi på City Gross för att storhandla allt vi behöver under veckan.

De sista 10 milen körde jag! Jag MÅSTE köra över bron, då åker jag "hem" och jag bara älskar att köra över den 6 km långa bron mellan Kalmar och Färjestaden på Öland. På toppen hojtar vi alltid NU! Då är vi i paradiset  :-)

Väl framme vid vårt hus i Löttorp väntade Senior på oss. När bilen var urpackad och vi kommit på plats försvann han in till grannen igen. Sen dess har vi knappt sett honom. Han älskar sitt Öland och kommer och går lite som han vill.

Vi drog snabbt av oss kläderna och la oss på baksidan i solen. Inte ens utemöblerna hann vi ta fram. Där låg vi och bara njöt av värmen. Inte förrän efter ungefär nån timme tog vi fram utemöblerna och gjorde ordning på uteplatsen.

Nu är vi framme! NU börjar semestern! Vårt eget paradis här på Öland. Sämre kan man definitivt ha det!

.

Hur många barn är ok?

Jag har bekanta som fått barn som ensamstående, som homopar, som väntar sitt fjärde resp sjunde barn, som inte alls vill ha barn överhuvudtaget. Vem är det som säger att den ena eller andra gör fel?

Självklart får alla dessa höra av en och annan att de gör eller tänker helt galet. "Inte kan man skaffa barn när man är två tjejer... eller när det inte ens finns en pappa att ha förhållande med?! Varför skaffa fler barn när man redan har så många, ska de befolka världen på egen hand?" Det är väldigt många, som har en väldans massa åsikter kan man nog säga.

Men vem har rätt att dömma? Samtidigt kan man undra när barn blev en rättighet... Ska homopar öht få skaffa barn? Jag tycker det. Så länge barnet inte tar skada är det väl helt ok, men barn kan ju ta skada även i ett heterosexuellt förhållande... Ska ensamstående kunna gå ut på krogen och "ligga sej till" en unge? Ingen kan stoppa dem, eller hur? De kanske ändå blir bästa tänkbara förälder och har mer uppbackning än ett par. Sen att det är skitjobbigt att ta hand om barn själv, det vet man ju inte förrän man sitter där...

Men jag tror att favoritämnet är när någon skaffar många barn. Att, som i min väninnas fall, redan ha sex barn och nu vänta sitt sjunde är ett skvallerämne minsann. Dessutom är det flera fäder inblandade... sånt gillar folk att tycka en hel massa om. Men har vi rätt att tycka något alls? Tänka kan man förståss göra, men då håller man tyst tycker jag!

Bebisen finns ju redan där, måste man då haka upp sej på något som faktiskt inte går att göra något åt? Är det inte bättre att ge stöd åt de blivande föräldrarna och uppmuntra dem istället. De har redan fått höra alla nedsättande och elaka kommentarer, de vet redan vad folk tycker. Håll truten istället för att säga något som kan såra.

Jag kan också tycka en himla massa. Jag tycker det är galet redan med fyra barn och fattar inte hur man orkar eller klarar av det rent praktiskt. Att orka med sju är mer än jag någonsin skulle fixa! Att skaffa barn som ensam är också något som jag skulle akta mej för. Det är ju skitjobbigt med barn när man är två, att då fixa det på egen hand... nope, inte jag! Men vissa längtar ju så otroligt mycket efter att bli mamma, till slut finns väl bara den utvägen?

Men inget av det jag tänker säger jag... jag kan skriva det, men jag tänker inte ge mer börda till de här personerna. Istället beundrar jag dem för att de klarar att stå emot alla gliringar och elakheter som de får ta emot. Hur orkar man det i sitt "tillstånd"? Med detta önskar jag alla med bebisar i magen ett riktigt stort lycka till!

.

Bröllop och sooool :-)

Gick å höll tummarna hela dagen igår för att solen skulle hålla i sej även idag. Vi skulle nämligen ställa till bröllop! Å då vill man ju ha fint väder, särskilt som det skulle klaras av ute. Å allt blev preciiiis som bruden ville, tom lite bättre än förväntat.

Solen sken, vigselförättaren var suverän, inte ett öga var torrt  :-)
Medan de var iväg, fixade Martin och jag bröllopstårtan och dukade upp till fika till de kom hem igen. Så överraskade de blev! Å tårtan blev god, alla var nöjda och glada.

Bruden antydde mer än en gång att hon tyckte att jag och Martin skulle ta tag i bröllopsfrågan vi oxå... men fick väl ett ganska svalt medhåll... man ska inte ha för bråttom... om de har väntat i 12 år kan väl vi vänta några till?

En härlig dag blev det iaf! Mycket sol och kärlek! Precis som det ska vara  :-)

Nu ska vi jobba klart veckan genom att fixa beställningar, skicka klassrapporter mm. Sen ska det städas, tvättas, packas och en massa annat innan vi drar iväg till Öland på måndag. Livet leker, solen skiner, vi mår bra! Trallala!

.

Frånvarande föräldrar

Igår pratade jag med två ungdomar som saknar sina pappor. Den ena bor tom tillsammans med sin, men det är flera år sedan de pratade med varandra... den andra har bara bott med sin pappa sina 2-3 första levnadsår men haft en regelbunden kontakt sedan dess.

Bägge är bittra och ledsna. Det som gör mest ont är att de inte känner att deras pappa är stolta över dem eller visar spontant att de vill hitta på saker tillsammans. Det är alltid ungdomarna så får be om tid eller uppmärksamhet. När man inte bor med sin pappa kan man kanske ha mer förståelse, men när man faktiskt bor ihop... hur kan man glömma bort sitt barn då?

Det är oförlåtligt att inte bry sej om sina barn! Har man satt dem till världen, så finns inga ursäkter. Här är två ledsna ungdomar som känner sej bortglömda. Hur reparerar man det? Går det att reparera? Det enda råd jag kunde ge var att man inte kan ändra på en annan människa. Man måste lära sej att hantera situationen och känslorna och sedan leva vidare med dem som faktiskt bryr sej om en på riktigt. Visst kan man konfronterar sin pappa, men vad löser det? En tillfällig förändring kanske... men är den äkta?

Tänk om alla pappor kunde förstå hur viktiga de är!

.

Gjort min plikt :-)

Jag är kontaktperson för två personer med bla Asbergers syndrom, ett uppdrag som jag verkligen gillar. Tänk att bara göra kul grejer med någon och dessutom få betalt för det  :-)

Min uppgift är nämligen att ta en fika, shoppa, luncha, promenera eller på annat sätt se till att min uppdragsgivare kommer hemifrån några gånger i månaden. Så i torsdag åt jag lunch med killen jag har och idag tog jag en fika med tjejen.

Två härliga människor som är totalt olika. Det som oftast karaktäriserar en person med AS är att de har svårt att läsa av folk och snöar in på olika områden. Det kan väl iofs stämma, men det är ju såååå mycket mer! Killen jag träffar är stor, bulllrig, tar plats och har svårt att passa tider. Tjejen är liten, blyg, försynt och är alltid i tid.

Vi pratar om allt mellan himmel och jord, jag kan komma med tips om hur det skulle kunna lösa olika situationer samtidigt som de lär mej massor om sina olika intresseområden. Ett bra utbyte som vi alla har nytta av.

En kontaktpersons uppgift är som sagt att bryta en isolering som de här personerna ofta har. Att hitta på nåt skoj ute bland folk! Om du har några timmar över i månaden kan du anmäla intresse hos kommunen, de har ofta brist på kontaktpersoner. Sen får du förslag på olika uppdragsgivare som behöver dej. Man träffas och ser om man passar ihop och gör upp en plan om hur ofta man ska träffas. Killen ska jag träffa 1-2 ggr per månad, tjejen ska jag träffa 3-4 ggr per månad. För detta får jag ersättning både för tid och utlägg.

Mina kontakt"barn" kände jag redan innan, de bad att få ha mej som deras kontaktperson. Vi har träffats i flera år både innan jag fick uppdraget och nu iom uppdraget. Ibland fungerar tiderna vi satt upp, ibland blir det lite längre mellan träffarna - men då hörs vi via mail eller telefon istället.

Som sagt: har du några timmar över och vill göra en viktigt insats - bli kontaktperson! Det är otroligt roligt och intressant!

.

Oj då!

Viktväktarna har fått en ny VD, henne fick vi träffa i februari. En trevlig kanadensiska som nog kommer att passa bra hos oss  :-)

Alldeles nyss fick vi veta att hon kommer till oss imorrn för att se hur vi jobbar i Tullinge. Ok... VD, regionschefen och vår administrativa chef från kontoret i Malmö kommer alltså på besök imorrn. Oftast vet vi inte om dessa besök, utan de kommer som en nice surprise när man öppnar. Nu fick vi iaf lite tid att förbereda oss... det tackar vi för.

I Tullinge passar dessa besök absolut bäst! Vi har en bra lokal, galna medlemmar och en riktigt skön stämning. Så nu är det bara att planera för den bästa lektion vi någonsin haft och hoppas att det kommer fler än någonsin på lektionen. Så alla ni som funderat på att börja: nu är det dax! Kärsdala Äldreboende imorrn, tisdag, kl 17.30.

Välkomna!

.

Sömnregistrering???

Då har man varit uppkopplad då... å inte var det särskilt spännande...

Igår när jag skulle lägga mej hjälptes vi åt att få alla prylar på plats för att min sömnregistrering skulle gå rätt till. Hur det kan kallas sömnregistrering är en gåta eftersom man knappt kan sova med alla dessa apparater och sladdar över hela kroppen.

Jag hade en 15x10 cm stor låda på höger höft, en mätare på midjan och en på bröstet. Slang i näsan och pulsmätare på fingret. Med detta skulle jag alltså "sova"... Mellan 12-02 gick det ganska bra, men sen har jag bara snurrat i sängen. När Senior skulle iväg på en skyttetävling vid 7.20 gav jag upp. Strax efter tog jag loss alla grejer och försökte slumra lite till, men det var kört.

Så nu tänkte jag hinna lite annat istället när jag ändå är uppe. Fixa klart i trädgården och lite sånt. Sen tar jag en tupplur efter lunch istället och då ska jag väl baske mej kunna sova!!!

.

Det var såååå nära!

Vi hade tom lagt bud på bilen som säljaren accepterat... så sket det sej!

Vi tar det från början... när vi kollade bilannonserna på blocket under veckan hittade vi olika intressant objekt och igår stötte vi på en bil som var mer intressant än de andra. En 05:a, Peugeot, som fanns i Tullinge, alltså bara någon mil från oss. Efter snack med min pappa som är bilkunnig och ett gäng mail med säljaren, åkte vi dit och tittade idag efter lunch. Allt verkade vara i sin ordning med service och skötsel. Den var välskött och skön att köra, så vi la ett bud.

Killen (som är min grannes son...!) sprang in och konfererade regeringen dvs frun och kom sen ut och sa ok. Under tiden hade min pappa hunnit pratat med sin kompis som är bilmeck och fick uppmaningen att kolla några saker till... Hur stod det egentligen till med kamremmen. Just Peugeot har ett krav att den ska bytas var fjärde år även om den inte gått de mil som krävs. Just detta hade förståss säljaren missat! Den skulle varit bytt för tre år sen!!!

Med detta i bakhuvudet åkte vi hem för att kolla vad försäkringen säger om detta och vad det skulle kosta att byta. När vi letat rätt på svaren var vi inte så muntra längre... 7-8000 för att byta kamremmen och byts den inte och något händer på väg till Öland täcker inte försäkringen detta eftersom man inte skött de servicear man ska ha gjort.

Så efter ett nytt samtal med säljaren blev det tyvärr ingen affär. Känns förståss surt... men vi kan inte ta risken att bli stående det första vi gör och skulle vi råka ut för något på vägen så skulle det förmodligen bli äldigt dyrt. Vi tror heller inte att man kan boka in ett byte av kamremmen innan vi åker... så även om det var en fin bil som säkert var värd pengarna, så har vi ingen lust att börja med att besöka en verkstad.

Så nu är vi på ruta ett igen... bläääää!

.

Fåfäng?

Sitter här med färg i håret och väntar på att det ska gå 30 minuter. Häromdagen tittade Martin på mej och frågade om det inte var dags att gå och klippa mej... ska man ta det positivt eller? Det måste ju vara positivt att han verkligen tittar på mej och vill att jag ska vara fin, samtidigt så ska han ju tycka att jag är fin oavsett, eller? Jag tar det som att han bara vill mej väl och tycker att jag ska pyssla om mej,  å det var precis vad han svarade när jag frågade honom om kommentaren  :-)

Å när jag tittade mej en gång extra i spegeln så hade han ju helt rätt. Jag såg grå och trist ut och har alldeles för långt hår för att jag ska trivas. Jag har tydligen väldigt många hårstrån och när det blir långt har jag hår överallt. Något frissan påpekar varenda gång jag klipper mej. Dessutom växer mitt hår som ogräs... sen i oktober har det vuxit ca 10 cm. Detta skulle göra vem som helst avundsjuk, särskilt den som vill ha långt hår. Jag blir mest irriterad för att jag måste klippa mej så ofta och aldrig kan ha en snygg frisyr mer än max 2-3 veckor.

Så nu sitter jag här med färg i håret och ska försöka få tid för klippning imorrn eller på måndag. Är jag fåfäng? Det är vi väl alla mer eller mindre... men jag är nog mer bekväm än fåfäng. Jag vill ha det lättskött, men det ska se "städat" ut. Jag lägger inte ner särskilt mycket pengar på varken hår eller kläder, utan går till den närmaste salongen och klär mej i det som är bekvämt. Nyss beställde jag nya jeans från Haléns, de finns i kortare längd där och kostar bara 199 kr. Det blev tre par i olika färg, så nu har jag ett tag  :-) Idag slängde jag två trasiga par, så det var lixom dax...

Då har det gått nästan en halvtimme och håret är nu mörkbrunt, nästan svart, istället för brunt med ljusa slingor med inslag av grått... efter sommaren är det dax igen. Då kommer det istället att vara solblekt  :-)

.

Föräldraansvar

Vad ingår egentligen i föräldraanavsaret? Anledningen till frågan är att vi tillsammans med ungdomarna brukar titta på Lyxfällan och alla förundras vi över hur folk kan vara så klantiga med pengar. Folk tar blanco-lån, sms-lån och en massa annat utan att tänka på att pengarna faktiskt måste betalas tillbaka någon gång och på något sätt. När tom ungomarna sitter och skakar förundrat på huvudet kan man undra vem som lärt dessa personer något om ekonomi, ingen måste ju vara svaret...

Ingår inte detta i föräldraansvaret? Är det inte jag som förälder som i första hand ska lära mina barn att ta hand om pengar och lära dem pengars värde. Men det är klart att det kan jag ju inte göra om ingen lärt mej först. Nu har jag tur, eller kanske bara kloka föräldrar, som faktiskt lärt mej en hel del om ekonomi och alltid levt som de lär.

Så jag har kunnat lära barnen redan när de var små att man inte lånar till lyxprylar utan man får spara först. När de var små och jag levde ensam med dem hade vi det ganska tufft och fick många gånger panta flaskor för att handla mjölk. Jag har själv tjänat mina egna pengar sen jag var ca 14 år och även killarna har fått sälja jultidningar, blomlökar mm för att kunna lyxa till sin vardag.

De har varit med mej på loppisar och klädbytardagar, hjälpt mej att sälja grejer eller haft egen fikahörn med försäljning av kaffebröd och dricka. Någon gång har väl Junior tyckt att det är tråkigt att inte få det han pekat på eller velat ha märkeskläder, men det har snabbt gått över när han insett att alla pengar vi får över går till en resa. Han har rest mycket mer än någon av hans kompisar med canada goose jackor eller converse...

Jag kan faktiskt slå mej för bröstet och säga att mina ungar kan pengar och att det är min förtjänst! Man får inte vara stolt för sånt i sverige, men det är jag! Mina ungar är självständiga, de kan ta hand om ett hem och sköta ett jobb. Det är inget man lär sej i skolan och heller inget som skolan ska lära dem tycker jag, det hör till föräldraansvaret att lära dem allt detta.

Sen kan jag tycka att skolan ska lära ut lite allmänt om privatekonomi, budget och sånt. Men fortfarande är det föräldrarna som har största ansvaret.
.

Å mediadrevet fortsätter :-)

Tänk vilken resa mina bekanta haft och nu fortsätter den på sitt sätt... kolla här!

Imorse var de i tv4´s morgonsoffa men det missade jag och sen var de på Radio stockholm och det missade jag förståss också... då var det tom en gammal klasskompis som intervjuade dem  :-)

Erikas första dag på jobbet blev nog lite splittrad kan man tänka...

.

Snacka om bröllopsresa...

Mina bekanta gifte sej i slutet av november och hade nog tänkt sej en lugn och intressant långresa... upplevelserik blev den iaf... här kan ni läsa om den  :-)

Nu när de kommit hem igen är vi förståss glada att de är välbehållna, men fundersamma på vad som kommer att hända här hemma i lilla Sverige. De har ju lyckats uppleva allt från cykloner till jordbävningar, vad finns kvar? Laviner? Torka?

Vi får väl se...

.

En sjuk - en till läkaren

Idag är huset fullt! Senior är hemma med ont i halsen, Junior är hemma eftersom han först ska till läkaren och sen ska till Sjukgymnasten. Går man i skolan långt bort, så blir det en hel dags frånvaro då.

Martin är redan och handlar, han var uppe med tuppen så han kunde ta en lång frukost i lugn och ro. Jag ska bara äta och duscha, och få Junior på fötter... sen drar vi iväg till Huddinge Sjukhus. När jag fyllde år i Januari fick jag en lunch av Junior, den är inte utnyttjad än men det blir idag. Så jag och Junior ska ha lite mys mitt på dagen.

Vågen var ganska snäll. Den här veckan hade jag gått ner 0,4 kg. På två veckor blir det alltså 1,7kg vilket är strålande för att vara mej. Då har jag 2,5 kg kvar till första delmålet och 7,5 till mål... blä så långt bort det låter. Men vi kämpar på!

Om precis två veckor är vi på väg till Öland och där ska jag kunna gå långa promenader varje dag. Det är därför jag inte forscerar något med mitt ben, bättre att ta det lugnt nu så jag kan gå då. Å kan jag bara gå ordentligt ska väl kilona rasa!

Jaja, bara att ta tag i dagen då...
Ha en bra vecka allihopa!

.

Tacksam och slö :-)

Sitter för mej själv här hemma, inte ofta man är helt ensam och inte har hundra grejer att göra... Alltså hinner man tänka lite.

Jag har ett himla bra liv! Visst har jag haft det lite si och så med hälsan, men jag lever och mår ganska bra ändå. Benet är väl kanske inte tipptopp, men det går åt rätt håll. På fredag ska jag göra en sömnregistrering, så får vi se vad den säger. Men på det stora hela så har jag en himla bra liv!

Jag har ett fint hus och en man som älskar mej precis som jag är. Jag har två underbara ungar som växer upp till två unga män som folk tycker om och respekterar. Jag har tre bonusungar som alldeles frivilligt väljer att ha kontakt med mej trots att det är många år sedan deras pappa och jag bröt. Åsså har jag yngste sonens flickvän som jag tycker så mycket om och som passar så bra in i vår familj. Baileys är ljuset i hela familjen, han håller oss uppe när livet är tungt och ger oss motion och mys. Ovillkorlig kärlek är han bäst på!

Våra föräldrar har det bra och lever ett lungt liv. Enda smolket i bägare är väl att min pappa har skadats vid en operation och har problem med handen. Men det hoppas vi ska lösa sej.

Vi har tak över huvudet, pengar nog för att ställa maten på bordet och för att lägga undan lite till resor eller annan lyx. Vad mer kan man begära? Jag är tacksam för det jag har och har vett att uppskatta allt detta. Visst jobbar jag med vikten och visst vill vi väl alla ha mer pengar, men jag är nöjd som jag har det - resten får man jobba vidare med i den takt man orkar.

Idag har jag en slö dag. Just nu sätter jag in de sista bilderna från vår resa till Egypten. Martin är ute med Baileys, Junior är hos Mandisen och Senior är hos mormor och morfar. Det är tyst i huset, inget mer än tvättmaskinens surrande hörs. En sån där skön dag utan några större krav. Kanske blir att titta på fler bilar senare... eller så blir det inte så...

Livet är rätt behagligt  :-)

.

Inget för mej!

Vi ska leta ny bil. När man säger det får alla män en glasartad blick och slickar sej runt munnen. Jag själv ryser av obehag! Att leta bil är något av det värsta jag vet!

Det enda jag vet är att vi ska ha en kombi och gärna dragkrok. Bilen ska fungera för både mej som är 156 cm och Martin som är 195 cm. Det är långt ifrån alla bilar som har ett säte som går att dra fram så långt att jag når pedalerna. Japanska bilar är perfekta för mej, men trånga för Martin. Svenska bilar är bra för honom men då når jag inte fram till pedalerna.

Vi har iaf enats om att titta på Skoda, Peugeout, Reanault, Citroen och Mazda. Just nu har vi en Peugeot, men den börjar bli lite för många fel på och kräver en hel del i underhåll som vi inte klarar själva. Får vi ett bra inbytespris för den så får den gå i utbyte, annars har pappa sagt att han säljer den. Så vi är fria att göra lite som vi vill. Sen har man ju ett maxpris också, vårt ligger på ca 60 000. Det handlar alltså inte om att köpa en ny, fräsig bil, utan en lite äldre.

Jag skulle ALDRIG köpa en helt ny bil. Det måste vara den sämsta affär man kan göra. Bara man kört ut ur bilfirmans område har värdet på bilen halverats! Så vi siktar väl på en 2005 eller nåt... Vi behöver inget vräkigt, bara något som fungerar och tar oss från punkt A till B. Dessutom är det otänkbart för mej att ta lån för att köpa en lyxpryl/bil. Man sparar ihop pengarna först och handlar sen, så funkar jag!



Så det är väl bara att sätta igång och titta, så får vi se hur länge jag står ut... Jag vet mycket annat man skulle kunna hitta på som är mycket roligare  :-)

.

Skitväder = perfekt!

Det är ca 2 grader "varmt" och småregnigt. Skitväder alltså. Idag passar det mej perfekt!

Idag är vi nämligen lediga och ska få bort allt slipdamm så vi kan börja måla trappen. Det är slipdamm preciiiiis överallt. Det mesta är väck, men vårt sovrum är en katastrof. Så alla grejer ska torkas av och ställas på plats igen. Då är det bra att det är skitväder, annars hade solstolen lockat lite för mycket.

Men först ska Baileys iväg till skönhetssalongen. Han ska göras snygg(are) inför våren. Pälsen ska ryckas och han kommer att bli sååå fin. Vi testar en ny tjej den här gången, den som trimmat honom förut var inte snäll mot honom senast. Dit ska han inte behöva gå igen. Så nu får vi se hur de här två trivs tillsammans.

Iövrigt är helgen obokad. Städa idag, så vi kan trivas här hemma. Göra klart lite jobb från veckan. Annars lugnt. Så imorrn får gärna solen komma så man kan ut och gå. Jag gick nästan 9000 steg igår och benet känns helt ok. Det känns så skönt!

Låt er inte luras idag, tänkt på att det är 1:a april  :-)

.