Ska man vara besviken?

Igår firades morsdag i hela vårt avlånga land, utom hos mej... Jag och Martin köpte varsin blomma till våra mödrar, plus en annan grej som de ska få under veckan. Själv blev jag inte firad alls! Junior sa "Grattis" två gånger, Senior sa inget alls...

Ska jag bli besviken då? Lite kanske... Senior kunde iaf sagt något. Han brukar iofs inte komma ihåg min födelsedag heller... kan man skylla allt på adhd tro? Tror inte det va? Men igentligen spelar det ju ingen roll. Morsdag är en komersiellt jippo numera. Förr fanns det en dag om året då mor skulle bli ompysslad och få det lite lugnt runt sej, eftersom hon slet alla andra dagar på året. En enda dag fick hon semester. Så är det ju inte nu, så varför avskaffas inte dagen?

Jag ser hellre att mina barn hjälper mej året runt UTAN att jag behöver be om det (alternativt inte gnäller när jag ber om hjälpen), än att de ger mej en chokladask en enda dag. Det jag ogillar mest är när papporna köper något som barnen får ge bort... blir lixom lite oäkta då.

Så jag är inte särskilt besviken på att jag inte blev firad, däremot tycker jag att det kunde vara familjens dag varje dag och att vi alla skulle hjälpas åt mer hemma. Utopi...? Kanske skulle be killarna rita varsin teckning åt mej ändå :-)

.

Grattis alla mammor och pappa :-)

Jag är mamma! Min största önskan från det att jag var kanske 11-12 år var att bli mamma. Jag ville ha två barn ganska tätt i ålder och gärna av samma kön. Precis så blev det! Dessutom ville jag vara hemma med dem så länge jag kunde och sparade tom pengar från ganska unga år för att ha råd med det. Tack och lov tyckte min man att detta var helt ok :-)



Så fick jag mina två pojkar, mitt allt, mina ögonstenar. Livet med dem blev inte alls som jag hade tänkt mej. Visst var jag hemma med dem, men jag hade nog inte tänkt spendera riktigt så mycket tid på sjukhus eller lära mej riktigt så mycket om sjukdomar och mediciner som jag var tvungen att göra. Mina två pojkar gav mej en kunskap om en mängd olika sjukdomar, diagnoser, mediciner och funktionshinder som jag inte alls hade förväntat mej.

Men så mycket klokare jag blivit och så mycket mer förstående och tolerant jag blivit mot andra människor. Mina barn har gjort mej till en bättre människa helt enkelt! Vissa saker klarar man inte på egen hand, man behöver en puff i rätt riktigt. Att utvecklas som människa tillsammans med sina barn är en fantastiskt upplevelse. Vi har rest, vi har kämpat, vi har PRATAT, vi har gråtit och skrattat - allt detta tillsammmans.

Mina barn är det absolut bästa som hänt mej. Mina barn är de finaste i världen. Mina barn kommer aldrig ihåg morsdag... men det gör inget! Vi har annat som är viktigare att fira: min pappa fyller 65 år och solen skiner! Idag blir kalas runt poolen! Baileys kommer nog att bada hela dagen, medan vi andra tittar på. Någon kanske gör honom sällskap? Vi får väl se!

Så grattis på morsdag alla mammor och grattis pappa på din födelsedag (imorrn)!

.

Ute och flyyyyger

På måndag är sista dagen man får flyga på Barkarby flygfält, ytterligare ett av alla små flygfält som läggs ner. Det finns ingen stans för privatflygarna i Stockholms Län att ta vägen sen... trist! Botkyrka Flygklubb var en av landets största flygklubbar när den las ner för några år sedan. Jag är i stort sett uppvuxen på F18 och tycker det är jättetråkigt att en så bra sport stryps pga möjligheterna att utöva den.

Just nu är min pappa, grabbarna och Martin på väg till Barkarby för att flyga en sista gång. Första gången för Martin... lite nervös var han nog, men han tyckte mest det skulle bli kul. Han har ju flugit förr, men inte ett så litet plan och inte en maskin han fått styra själv. Pappa lånar en kärra av en kompis en sista gång. Min pappa är flyglärare för små privatplan och har hållit på med detta så länge jag kan komma ihåg. Jag flög tydligen första gången när jag bara var ett par veckor gammal. Det jag kommer ihåg är att jag tyckte det var väldigt praktiskt att ha en pappa med eget flygplan så vi kunde flyga till Öland. Det tog bara ett par timmar, mot 8-9 timmar i bil...

Men mina klasskompisar var elaka och beskyllde mej för att ljuga. Man kunde väl inte äga ett flygplan? Om man inte var miljonär förståss... Att jag kunde visa vårt plan på varenda flygdag var en hel annan sak, då skröt jag tydligen... Så till slut höll jag tyst. När jag blev äldre och kunde ta flygcert var jag inte intresserad. Det är kul att flyga, men teorin är tung - så det blev inget trots att jag kunde tagit det nästan gratis. Men som jag sa till Martin idag: det är inte själva flygutbildningen som kostar, det är all flygtid du måste ha för att kunna behålla certet.

Flyget ligger bakom mej, det tillhör min barndom. Att hänga på flygdagar och passa de "fina" flygmaskinerna från klåfingriga människor var länge sen. Strax är killarna i luften och där ovan molnen kan de hälsa på solen som jag hoppas ska lysa på oss i morrn. Min pappa firar sin 65-årsdag imorrn, pensionär... men han slutar nog aldrig att flyga. Ska bli spännande att höra vad Martin tyckte om det.

So long Barkarby!

.

Lägg ner!

Vår kronprinsessa ska gifta sej! Har ni missat det? Nä, det har ju ingen missat. Det går helt enkelt inte att missa. ALLT handlar ju om detta spektakel. Det finns särskild choklad, färdiga glasstårtor, bilagor och en massa annat som enbart handlar om detta BRÖLLOP! Jättekul för dem, men varför kan de inte få göra denna dag till vad de själva önskar? Varför måste hela sveriges befolkning lägga sej i hur de ska gå in i kyrkan? Vilken mat de ska äta? Hur de ska bo? osv osv...

När man gifter sej har man en fantasi om hur det ska vara och man vill inte ha det på nåt annat sätt oavsett om man är prinsessa eller inte! Det är ju deras dag - låt dem bestämma!

Jag tänker förståss mest på diskussionen om hur de ska gå in i kyrkan och att Victoria vill att Kungen ska lämna över henne. Jag förstår henne, jag gjorde likadant. För mej handlade det inte om tradition eller jämställdhet. Det handlade om att min älskade pappa accepterade och respekterade MITT val av make. Att han var glad för min skull och mitt framtida liv. Han följde mej en bit på vägen in i min framtid. Min pappa lämna inte bort mej till nästa man, så jag inte skulle gå vilse på vägen - han ledde mej mot framtiden. Min framtid. Min dröm.

När jag gifte mej 1992 var detta mycket ovanligt. Prästen ifrågasatte det aldrig, han var en mycket förstående man som insåg att detta var vår dag. Bröllopsdagen är ett minne för livet oavsett om äktenskapet håller eller ej, därför är det så viktigt att brudparet själva får regissera alltsammans. Folk får väl tycka vad de vill, men faktum kvarstår: det är prinsessans dag! Låt henne bestämma hur det ska vara och acceptera bara faktum. Det blir nog svårt för dem att vara privata i allt som är så otroligt offentligt. Det finns regler för hela deras liv, nåt kan de väl få bestämma själva?

Jag önskar dem lycka till både på den stora dagen och i deras äktenskap. Jag tycker det är himla modigt att gifta sej med en blivande drottning, det kan verkligen inte vara ett enkelt beslut eller helt självklart.

.

Dagen efter...

Känns som jag ligger dagen efter hela tiden. Allt händer så fort att det är svårt att hänga med och hinna reflektera över allt som händer. Igår gjorde Junior ultraljud på njurarna, jag var tvungen att jobba så han åkte dit med sin pappa. Senare på eftermiddagen ringde läkaren till mej och sa att allt såg helt normalt ut. Vilken lättnad! Njurarna har inte tagit någon synlig skada av njursvikten, men han får absolut inte ta något starkare än alvedon som smärtsillande i fortsättningen. Detta måste vi alltid komma ihåg, i alla sammanhang!

Han sa också att vi nu kan göra den där röntgen på hjärnan som är planerad till imorrn och att man inte kommer att ge sej förrän man hittat orsaken till hans huvudvärk. Så nu hoppas vi att röntgen imorrn ska ge os ett snabbt svar på vad som är fel och att det ska vara lätt att fixa. Allt annat har ju faktiskt gått vår väg den här veckan, så vi får väl hoppas att trenden håller i sej...

Idag är jag "ledig"... från jobb alltså. Vädret är perfekt för mej idag, eftersom jag helst inte ska lockas ut i solen. Jag ska "storhandla" på apoteket och äve på Ica Maxi, sen har jag mängder med tvätt som jag ligger efter med. Vi har fått tag på ngra nya plastbacka som jag kan ha de sista albumen i till källaren, så jag vill flytta de sista bilderna och få bort allt från vardagsrummet. Killarna har rensat ur lite kläder som ska fotas och läggas ut på Tradera. En dammsugning är rejält nödvändig... osv osv. Veckan har ju lixom gått åt till annat, både i tanken och praktiskt. Känns som vi inte hunnit något alls här hemma, så nu är det dax!

Skulle vilja sätta mej i soffan ikväll och vara riktigt nöjd med dagen och titta ut över ett städat hem och äta en god middag. Vi får väl se hur det blir med det...

.

Han klarade det!

Igår höll vi tummarna så de blev blåa. Klockan 11.45 skrev Junior testet för EU-moppe. Numera är testet nästan som provet för B-körkort, så det är inte alls självklart att man klarar det. Men Junior har pluggat och klarade det med god marginal! Snacka om lycklig 15-åring som kom hemförandes på sin brors moppe på kvällen efter att ha varit hos sin tjej :-)

I morrn ska han och morfar åka och titta på en moppe år honom, tror det är den 4:e eller 5:e de tittar på... imorrn kanske de hittar den rätta för honom? Sen har han sin nya frihet. Han kan ta sej till och från träningen, vi får sovmorgon på lördagar igen! Just nu får killarna dela moppe, men snart har de varsin och då kommer vår taxi att gå mer sällan. Skönt!

Visst är det en viss fara att ge sej ut med moppe i trafiken, men jag är inte särskilt orolig. Jag vet att de inte buskör utan sköter sej bra. De får trafikvana inför bilkörningen och enligt trafikskolan klarar man körkortet lättare om man haft moppe först. Så det känns ganska tryggt, nu när Senior dessutom övningskör för bil.

Så jag är faktiskt inte så mycket hönsmamma som ni kanske tror. Jag tycker det är bra med moppe-kort, det är många som inte vågar låta ungarna fixa det. Ungdomar behöver ta ansvar, man växer av ansvaret tror jag. Synd bara att det är så dyrt...

Gårdagens bravad firades iaf med glass och jordgubbar och precis som Senior, så fick Junior ett par riktiga handskar att ha i trafiken. Den vanligaste moppe-olyckan är uppskrapade knogar... Man måste festa till det när det finns något att fira, vi har inte haft mycket sånt i år - så vi firade ordentligt!

Idag är det dax för ultraljud av njurarna...

.

Mental ansträngning

Dagen igår var inte fysiskt påfrestande, men psykiskt. När jag äntligen kom i säng vid 12 frös jag så jag skakade. Men jag var för trött för att göra något åt det. Så när Martin kom upp för att lägga sej fick han lägga överkastet, dubblevikt, över mej. Jag frös fortfarande, men kunde iaf somna.

Trodde jag skulle drömma konstiga drömmar, men jag har inte drömt en enda grej som jag kommer ihåg. Det enda som stört min sömn har varit en snarkade man brevid mej och en snarkande hund som vill ligga mitt i sängen. Men dänger man till dem lite lätt slutar de... en stund...

Jag vaknade vid 7, men är fortfarande trött. Det känns som någon gått över mej med en ångvält. Nyss ringde sjukhuset och erbjöd oss ett ultraljud kl 13.00 och jag tackade nej för tredje gången!!! Till slut fick jag en tid kl 10.00 imorrn, inte akut kanske... men nu är ju läget ett annat (men det vet ju inte dom). Så det blir tredje dagen som Junior blir borta från skolan, inte bra. Men imorrn kan han ju gå efter lunch eller nåt, om han har något som behöver göras alltså - det mesta är klart för hans del.

Anledningen till att jag tackat nej till tiden idag är att han är på Vägverket och precis skrivit klart sitt moppe-test då. Jag hoppas ni alla håller tummarna för att han klarar det, så vi får något att glädjas åt här hemma. Han skulle verkligen behöva det, både för frihetens skull och för att få fira något. Hoppas, hoppas, hoppas! Presenten ligger klar här hemma, bara han fixar det så...

.

Svårt ibland

Idag har jag suttit på Huddinge Sjukhus mellan 10.30 och 16.00. När vi fortfarande inte fått något anrop från röntgen frågade vi vad sjutton de höll på med. Till svar får vi något mysko om att de inte trodde att det var sååå bråttom, trots att läkaren skrivit "akut" och att de trodde vi kunde ta vilken tid som helst eftersom de antog att vi var inlagda... De gav oss så gärna en tid imorrn kl 13.00, men den kan vi inte ta eftersom Junior skriver sitt moppe-test då å när jag sa det så blev det helt plötsligt mitt problem. Då skulle man skicka en tid till oss, men då blir det ju knappast en "akut-tid" som läkaren ville ha. Jag var ganska förbannad när vi gick därifrån!

MEN läkaren hade ringt oss strax innan och gett oss en del av provsvaren, bla de viktigaste, och kunde meddela oss att alla njurvärden nu såg helt normala ut! Han ställde fler frågor och till slut kom jag på att Junior ätit starka värktabletter för sin huvudvärk, men slutat med dem under slutet av förra veckan eftersom de inte hjälpte. När han lämnade de två första proverna var alltså njurarna fullpumpade av Naproxen och Treo-comp! Där hade vi svaret!!! Han tål inte smärtstillande! Sen han slutat med dessa tabletter har njurarna återfått sin funktion och verkar inte ha tagit något bestående skada. Men vi ska ändå göra ett ultraljud för att vara helt säkra.

Nu vet vi alltså att hans njursvikt var tillfällig men kan återkomma när han byter mediciner. Det är upp till oss att komma ihåg detta... som vilken allergi som helst alltså och de kommer vi ju ihåg. Hur skönt som helst att veta och en STOOOOR lättnad!

Jag åkte direkt till jobbet och förberedde allt så mycket jag hann innan Martin kom dit. Efter en hel dag på HS var jag rejält trött, slut i huvet och ganska tom i skallen efter alla känslosvängar. Först får vi veta att Junior har njursvikt och hur allvarligt det är och sen får vi veta att njurarna är friska och att allt bara var tillfälligt, men kan bli allvarligt vid fel behandling i framtiden. Mycket att ta in, helt enkelt. Med allt detta i kroppen och knoppen ska jag ta hand om en massa folk, vara trevlig och ge service. Inte alldeles enkelt eller självklart, men jag tror att jag lyckades... Jag brukar kunna hålla isär jobb och privatliv, men det är inte alltid helt enkelt.

För det är ju så: ens barn och familj är det absolut viktigaste i ens liv. Att då vara precis som vanligt när nåt sånt här inträffar är inte lätt. Det vore ju konstigt och ganska illa om jag inte reagerade, eller hur? Undrar vad jag drömmer om inatt? Gonatt!

.

Vi väntar...

Kom till Huddinge sjukhus vid 10.30. Vi fick komma in direkt och man tog längd, vikt och blodtryck på Junior. Strax efter fick vi träffa läkaren, som först tog vår historia och sen ringde direkt till läkaren på vårdcentralen för att få hennes version också.

Han konstaterade iaf att Junior har njursvikt och att hans blodvärden är för höga när det gäller bla kreatininet. Tydligen var detta högt redan för ett år sedan, men då var det inte alarmerande och därför fick vi aldrig veta något. Nu var han tydligt oroad och sa att man skulle göra allt för att hitta anledningen och sen fixa detta.

Så vi blev skickade för att ta nya blodprover och sen skulle vi hålla oss tillgängliga för ett ultraljud. Så vi har ätit lunch med Juniors flickväns mamma som jobbar här. Det blev sushi - gott! Nu sitter vi i cafeterian och väntar på att nån ska ringa och säga till oss att komma till röntgen. Vi får väl se hur lång tid det tar... sen får vi åka hem! I bästa fall hinner jag hem innan det är dax att jobba, tur man har lediga förmiddagar.

Jag kommer nog att vara lite trött ikväll, men så får det väl vara då. Bara vi får veta vad som är fel och att detta kan fixas enkelt.

.

Läget...

Gräsmattan fyllde 2 veckor i fredags och fick sin första klippning igår. Solstolarna står på plats, jordgubbarna blommar och rabarbern börjar bli klar att ätas. Baksidan är jättefin och jag är riktigt nöjd!

MIN bil står på uppfarten! Den tog en vända till verkstan igår igen, eftersom fönsterhissen fastnade i nerdraget läge... inte bra vid regn... Dessutom hade man missat att isolera dörren, så detta skulle också fixas. Jag gjorde mej beredd att fixa ny hyrbil, men ville ha ok från försäkringsbolaget först. Verkstan ville behålla bilen minst hela veckan... ända tills de fick ett samtal från mitt försäkringsbolag om att det var verkstan som skulle betala min hyrbil eftersom detta handlade om deras slarv. Då fick jag tillbaka bilen på bara några timmar minsann! Tänk att allt handlar om pengar...

Efter helgens regn har vi kört igång fläkten i källaren igen, men det är ingen fara där nere. Vi vill bara vara på den säkra sidan. Jag har börjat flytta på bilderna i de sista albumen, och sen har vi nog räddat allt som kan räddas. Just nu är det bilerna från min tid i Gambia, bilder som berör - jag älskade att bo där.

Allt börjar alltså ordna sej, iaf med det materiella. Nu handlar det om Junior. Idag ska vi träffa njurläkaren. Jag hoppas verkligen att man hittar något fel, något som är enkelt att fixa och inte så allvarligt. Jag är inte jätte orolig, men det skulle vara riktigt jobbigt om man inte hittade något alls... Det är en sak att ha en diagnos, även om den är allvarlig. Då har man ändå något att utgå ifrån och vet vad som är fel. Att inte veta är som att famla i mörker. Jag ser det inte som "stämpla" någon, vilken diagnos det än gäller. För mej handlar det om att VETA och göra det bästa av situationen.

I bästa fall VET vi om några timmar. Håll tummarna för oss och ni som tror på en Gud, vilken det är är, får gärna slänga iväg en bön för oss. Vi behöver nog det...

.

ToDo idag...

Önskar jag hade ett ton energi att ösa ur idag, det hade verkligen behövts...

Var upp vid 7.20 för att hinna med så mycket som möjligt. Ringde bilverkstan medan jag låg i sängen, som meddelade att de hade öppet 7-17... jasså... telefonsvarare 7.20??? De svarade 7.45 och först då kunde jag kontakta försäkringsbolaget via mail. Så nu väntar jag på svar från dem om när jag kan plocka ut en ny hyrbil och köra tillbaka vår bil till verkstan. Vi kan ju inte ens handla nu eftersom det inte går att parkera nånstans med ett öppet bilfönster... Tänk så mycket vi lagt ner på detta som någon annan orsakat! Jäkla klant som körde på mej!!!

Nu väntar jag bara på att klockan ska bli 9, så jag kan gå ut och klippa gräset. Innan dess tycker jag att man låter bli. Klockan 10 öppnar apoteket och då ska jag hämta ut medicin som det kommer att bli frågetecken kring. Det står nämligen att högkostnadsskyddet inte gäller, men det har det alltid gjort förut. Så då blir det till att ringa läkare osv... det kommer ta tid!

Jaja... bara att sätta igång antar jag...

.

Jäkla skit!

Vi hämtade hem vår bil i fredags och upptäckte redan då att ena fönsterhissen inte fungerade. Vi skulle komma tillbaka med bilen någon dag när det fanns möjlighet för att få detta fixat. När vi åkte hem från Linköping nu på kvällen upptäckte vi även att den nya dörren läcker som ett såll. Jag höll på att frysa ihjäl när jag körde! Så nu blir det ett nytt varv med försäkringsbolag, bilverkstan och avis - antar jag... vem som ska betala vad har jag ingen aning om, jag vet bara att det inte är jag!!!

Hur som helst så har helgen vart bra. Junior har ju inte mått sådär himla bra, men ändå presterat långt mer än någon förväntat sej. Här kommer lite bilder från helgen :-)

Mentalt stressad

Så sitter vi då här i Linköping på simtävlingar. Hittills har Junior tagit ett brons och vi hoppas förståss på fler medaljer. Gårdagens läkarbesked ligger och mal i bakhuvet hela tiden och jag har ett vakande öga på Junior så gott som hela tiden. Hans tränare tar blodtrycket på honom med jämna mellanrum och allt ser bra ut. Han själv är supertaggad men irriterad på läget, vilket gör att han inte är på bästa humör.

På en simtävling är det ganska mycket väntan. Visst hejar man på andra simmare, men man hinner tänka ganska mycket oxå... jag känner stressen i kroppen och tankarna går åt alla möjliga håll. Jag känner att hjärnan borde få vila lite och att detta borde vara ett jättebra tillfälle nu när jag ändå sitter här och inte kan göra annat än koppla av. Men se... det tycker inte hjärnan alls... jag funderar på hur vi skulle kunna få några dagar utan problem. Jag försöker tänka uit smarta handlingsplaner för läkarbesök, matplanering, hundpromenader, jobb, städning och allt annat som måste göras.

Just städning är en sak som just nu har hög stressfaktor. Jag hinner aldrig klart någonstans och letar konstant efter saker. Hur mycket tid som helst går åt till att leta och vara irriterad på att grejer är borta. Senast igår var det körkortet... igen... Jag hittade en förfallen och obetald räkning höromdagen och hann precis betala den innan det kom påminnelse. Sånt har inte hänt förr, men nu var det tydligen dax. Å det gillar jag inte! Räkningar är det sista jag missar, den här låg under andra papper, på fel ställe... så får det inte gå till hemma hos mej.

Kanske skulle vi åka hem tidigare härifrån och städa häcken av oss för att åtminstone få ordning hemma, men det känns oxå fel. Vi är här framför allt för Juniors skull, men även för vår egen. senior älskar helgerna i Linköping och det är enda tävlingen han vill följa med på. Då kan man ju inte bara strunta i det. Så jag får helt enkelt föröska planera städning på tid som jag inte har, eftersom oredan stressar mej mer än själva städandet. Om jag tar måndagförmiddag till att röja vardagsrummet och fredagen till kök, hall och sovrum så bordet det gå. Tisdag, onsdag och lördag ska jag iväg med Junior och torsdag jobbar jag och söndag ska vi fira min pappa som fyller 65 år. Om jag sen forsätter att röja veckan efter så kanske jag kommit ikapp...

Att få resten av familjen att göra något just nu känns som "mission impossible". Alla är berörda av allt som händer, men jag mår sämst av röran - det verkar inte riktigt bekomma de andra. Kanske är mammor mer känsliga för oreda? Visst kan jag skälla, ställa krav och villkora... men det känns som fel metod just nu när vi alla mår dåligt och utrycker detta på olika sätt.

Jag drömmer om ett par veckor helt utan problem, utan läkare, utan försäkringsbolagsfrågor, utan katastrofer och utan denna ständiga röra och letande efter saknade prylar. Kan jag få det? Snälla? Bara ett par veckor...

.

Varför???

Precis när Junior ska sätta sej och äta ringer hans läkare på Vårdcentralen. Hon vill omedelbart ta ett blodtryck på honom annars får han inte åka på tävlingarna! Klockan är 12.05, bussen avgår 12.45... Han springer upp till vårdcentralen, kommer hem efter några minuter (tur man bor nära) och säger att allt är normalt - han får åka. Han kastar i sej maten och vi kör iväg honom. Han hinner i tid!

Läkaren ringer mej och säger att Juniors blodprover visat felvärden på njurarna och att man pga detta tog om alla prover häromdagen. De är så pass höga att man är oroad för honom och nu skickat remisser till alla möjliga. Han har dessutom fått lova att kolla blodtrycket under hela helgen (återigen har vi tur, hans tränare är sjuksköterska) och blir blodtrycket för högt får han inte simma. Känns ganska skönt att vi kommer att vara där med honom from imorrn.

Men hur illa kan detta vara? Njurar är ju lixom inget man fixar på en kafferast... Vad innebär detta? Dialys, transplantation... så illa kan det väl inte vara? Redan på tisdag ska han till en njurläkare på Huddinge Sjukhus och nästa lördag ska han göra en hjärnröntgen. Skulle vi få en tid så snabbt om det inte var allvarligt? Hur orolig behöver jag vara, jag som är ganska cool när det gäller sjukdomar. Vi har ju en viss vana att ta emot diagnosbesked vid det här laget.

Men det är väl själva fan att vi aldrig får hinna ikapp helt ochn hållet innan nästa katastrof inträffar!

.

Späckad dag!

Det verkar som om dagarna hos oss är som ketchupflaskor; ibland händer det inget, inget, inget... sen händer det massor! Nu har vi haft det ganska lugnt några dagar, latat oss i solen och bara pysslat runt. Idag ska massor göras!

I helgen ska vi sitta på simtävlingar i Linköping. Junior åker dit redan idag och resten av familjen (utom Baileys) åker tidigt imorrn. Så idag ska det packas och fixas. Junior har tagit ledigt idag och är till frisören. Det är lättare att få stuk på badmössan med kort hår och ska man jaga tiondelar så får man tittat på alla smådetaljer. När han kommer hem ska han packa och äta lunch. 12.30 ska han stå vid simhallen och kliva på bussen.

Martin ska också klippa sej. Medan han fixar det går jag med Baileys en sväng. Han orkar inte gå så långt i den här värmen, men ligger gärna och solar tills han knappt orkar andas. Efter lunch kör vi alltså Junior till bussen och sen fortsätter vi mot Södertälje för att hämta vår bil. Efter två veckor på verkstan är den krossade dörren bytt och bilen lackad. Sen blir det att lämna hyrbilen och åka hem och packa våra grejer. I Södertälje ska vi fixas en del inköp också, när vi ändå är där.

Ikväll ska Senior på filmkväll med skolan, så middag får jag och Martin äta ensamma. Vår chef tyckte att vi skulle fira med en flaska champagne idag. Vi hade nämligen klassbesök under veckan. Det betyder att våra chefer eller andra ansvariga kommer ut och granskar vårt jobb. Idag fick vi ett mail där det stod att Martin nu är en av de bästa konsulenterna och att vi borde fira det :-) Kul att höra och skönt att få kredit för allt jobb vi lagt ner!

Nähä... om man skulle köra igång en maskin tvätt?!

.

Pansarvagnen utbytt!

Så var pansarvagnen utbytt mot ett akvarium!

8.30 ringde Avis och sa att man hittat en bil till mej. Braaaa! sa jag. En vaddå? frågade jag sen. Det bidde en Citroen C3 tror jag den heter... 45 minuter senare hade vi tankat pansarvagnen och ställde tillbaka den på Avis parkering. Den nya var ett helt halvår äldre än Opeln, så nu kör jag en nästan ett år gammal bil. Mot min gamla 9-åring så är detta riktigt skoj!

Iaf... C3 har fönster! Det är en väldigt stor fördel när man ska köra den. Pasarvagnen hade bara "gluggar". Bilen får plats i p-rutor och på vår uppfart utan att sticka ut det minsta och har ändå en lika stor bagage. Undrar hur Opel tänker när de gör bilar??? Jag sitter som i en lastbil, högt upp, vilket är en stor fördel när man är lika lång som en smurf.

Även om pansarvagnen var skön att köra, så känns denna bättre för oss och våra behov. Här skulle hundburen gå in, men man får inte ha djur i hyrbilar alltså provar vi inte ens. Så denna kanske vi kan tänka oss senare... kanske alltså.

På fredag eller måndag får jag tillbaka en nystädad och nylackad Peugeot. Som vi förmodligen åker och byter in medan den är snygg. Nu vet vi iaf vad vi INTE vill ha. Ingen mer pansarvagn i detta hus!

.

Irriterad idag

Direkt när jag vaknade kände jag mej irriterad. Vet inte varför, det bara är så...

Eller jo, jag kanske vet varför... eller iaf vad jag irriterar mej på. Det står grejer överallt som inte ska stå där. Städar jag i vardagsrummet så förfaller köket, städar jag sovrummet så förfaller hallen osv... jag hinner aldrig klart! Trots att vi får färre och färre prylar, så är det fortfarande omöjligt att ha hela huset städat samtidigt. Varför???

Drömmer om en städerska. Men då måste man ju ha någon slags grundordning. En städerska i vårt hus skulle inte veta vart hon skulle börja... det vet ju knappt jag! Men ändå... tänkt om någon kom hit och städade av varje torsdag så det var fint hela helgen. Någon som kunde stryka, torka av alla fria ytor och fönstren, dammsuga och få det att dofta rent. Det skulle vara värt varenda krona, men jag hinner aldrig kolla upp det. Dessutom vill jag ha någon på rekomendation som jag vet gör ett bra jobb och som går att lita på. Vi är inte rika eller har pengar över, men en sån sak skulle vara värt att betala för så man kan få lite sinnesfrid.

Så stor del av irritationen beror på röran. Idag blir i bästa fall trappräcket klart. Då får vi bort virket ur förrådet så att vi kan komma in där igen. Lite större grejer säljs av på Tradera på auktioner som går ut denna och nästa söndag. Idag blev alla astma/allergigrejer hämtade, så platsen i garaget ökade. Å får vi bara trappräcket klart, så kan vi tapetsera det sista i hall/trapp och ställa undan allt som hör till det. Åsså ska sista detaljerna i tvättstugan fixas, sen kan vi använda det också och få ut alla tvättstugegrejer ur köket... Nu hör ju hur det låter - kaos!

Tydligen är min bil färdig nästa måndag. Då kan vi lämna tillbaka pansarvagnen och få in hundburar och annat som ska vara i vår bil. Jag behöver mer tid! Eller bättre organisering...

.

Med anledning av dokumentären...

Igår visade SVT en dokumentär om Mc Donalds och dagarna innan har det varit en debatt i olika medier om snabbmats-kejdan. Senior jobbar där som fast anställd sedan 1,5 år tillbaka och vi fick i uppgift av honom att se programmet.

I slutet på förra veckan fick han ett brev från Svenska Mc Donalds att programmet skulle sändas och hur han ska agera vid frågor. Ett informativt brev som jag var riktigt imponerad av att han fick. Jag menar... det är ju inte alla som förvarnar sina anställda om vad som komma skall...

Iaf... programmet visade upp Mc Donalds som en snuskfabrik som låter ungdomar arbeta gratis. Efter alla debatt om deras städning känns detta lite grann som dödsstöten, även om jag vet att Mc Donalds alltid kommer att överleva. Man hade tydligen granskat ett antal resutauranger och pratat med fd personal. Varför har man siktat in sej på Mc Donalds undrar jag? Varför har man inte istället jämfört ALLA hambugerkejdor? Vad säger att Max eller Burger King är bättre? Varför pratar man inte med folk som jobbar där nu?

Sonen älskar sitt jobb! Som 15-åring hade han en ingångslön på ca 65 kr i timmen. Helt enligt avtalet för restauranganställda. Nu har han mer, eftersom det höjs varje år. Han har redan från början berättat för oss vad som gäller liggtider för maten och hans chef är på dem alla om att grejerna ska kastas när de "gått över tiden". Han har gått kurser i hygien både när det gäller mat och restaurangen i stort och kassahantering. Han godkänner sina stämpelkort varje vecka, utan att behöva tjata till sej underlagen.

Så det finns faktiskt Mc Donaldsrestauranger som gör som man ska. Seniors chef driver Mc Donalds vid Willys i Tumba Köpcentrum, Ica Maxi Alby och Huddinge Centrum. Där är hamburgarna nygjorda, pommesen varm och god och toaringarna körs INTE i diskmaskinen! Dessutom får alla som arbetar där lön för den tid som arbetas. Jag tror visst att det finns rötägg inom branschen, och vill påtala att jag inte skulle låta min son arbeta där om han blev illa behandlad. Rötägg finns överallt, titta bara på politiken, större företag, skolan, vården...

Hur länge har korvarna på statoil legat? När byttes frityroljan på Max senast? Hur ser stämpelkorten ut för dem som jobbar på Konsum? Hur är arbetsvillkoren för den som jobbar på bensinmack? Tror vi har många ställen att granska om vi ska få veta allt, då skulle Sverige gå under...

.

Projekt tvättstuga

Det var lite snopet att vakna i dag och inte alls ha samma fina väder som igår. Men det innebär att man kan få lite gjort istället! Igår satt vi mest och solade :-)

Så idag har Martin lagt klart stenen under en trapp på baksidan, så att Baileys inte kan gräva där. Det har tagit sin lilla tid med att jämna till, lägga markduk och få dit stenen. Eftersom vi inte har någon rymlig bagage på bilen eller dragkrok, kan vi inte åka iväg med särskilt mycket till sopstationen. Så min pappa har varit här och hämtat det värsta.

Jag har, med hjälp av Junior, börjat fixa tvättstugan. Efter lite bök och även med Martins hjälp fick vi ut torkskopet. Så nu har vi ett torkskåp i trädgården, fritt fram för den som vill ha det! När skåpet väl var ute var det bara att börja torka gammalt damm som suttit rejält fast under och bakom skåpet. Vi har flyttat tumlaren och hoppas nu få fast torkställningarna innan kvällen. Just nu kan jag iofs tvätta, men jag har inget att hänga tvätten på och allt kan ju inte tumlas... så det skulle vara bra att få grejerna på plats. Det känns verkligen toppenbra att göra ordning där inne. Jag behöver mer plats att hänga tvätten på.

Killarna är iväg och firar sin farfar som fyller 70 år. Om ett par veckor ska vi fira deras morfar (min pappa) som blir 65. Det händer saker hela tiden nu.

.

Min fina gräsmatta!

Här är min fina gräsmatta!
Idag har vi faktiskt legat lite försiktigt på den och solat :-)

.

Äntligen sommarvärme!!!

19,4 grader i skuggan! Så varmt har vi just nu och då är klockan bara 10.30. Den har dagen kan bli hur varm och skön som helst. Synd att vi inte kan använda baksidan än... men om man bara lägger dynor på gräset så kanske vi kan sola liiite där? Det kan väl inte göra så mycket?

Jag ska iaf utnyttja vädret till max och städa upp på framsidan. Fixa i rabatterna där och sen sooooola :-) En av mina äldsta vänner kommer hit, alltså inte gammal till åldern utan hur länge vi känt varandra. När jag bodde i Gambia 1990-91 jobbade hon också där och vi har lyckats hålla kontakten trots att hon sen har jobba i en massa olika länder. Idag ska vi sitta i solen och uppdatera varandra på allt som hänt sen sist och äta god mat som Martin lagar åt oss.

Jag åt frukost ute i solen och det var så varmt att tom Baileys valde att gå in och lägga sej... det händer inte ofta, men han är väl inte van vid värmen än? Jag känner att mina solceller laddas och jag orkar hur mycket som helst! Shorts och linne är givet, plus ett rejält glas vatten. Jag älskar verkligen den här årstiden!

.

Dålig respons

Den 16 februari tog jag beslutet att avgå som ordförande i Astma och Allergiföreningen i Huddinge - Botkyrka - Salem. Jag skrev ett utförligt mail som jag skickade till berörda parter. Jag fick ETT svar som i princip sa: jag noterar vad du meddelat oss.

Idag, nästan 3 månader senare, blev jag uppringd av en tjej på länsföreningen. Nyanställd som fått till uppgift att reda ut vår situation här i lokalföreningen. Stackars henne... Hon hade bara fått i uppgift att ringa upp mej, men visste inte alls vad det handlade om eller vad som låg bakom allt. Så jag uppdaterade henne så gott jag kunde om situation och hon förstod ganska snart att jag inte var ett dugg intresserad av att ingå i en styrelse på något sätt eller ens stanna kvar som medlem i föreningen.

Det viktigaste för mej är att "mina" medlemmar blir väl omhändertagna och att de vet att det inte hänt mej något utan att jag avgått alldeles frivilligt. Dessutom måste man ta hand om min kassör som var den som jag försökte hjälpa och nu fick hon ett ännu större lass att bära istället. Jag vill också lämna ifrån mej allt i orning och reda, så alla papper finns här plus en massa annat. Så på tisdag kommer hon och hämtar en flyttkartong full med grejer, allt i oklanderlig ordning. Ska bli så skönt att bli av med allt och äntligen kunna lägga detta bakom mej.

Jag tycker det är illa av ett så stort förbund att inte ens kunna slå mej en signal och kolla läget. Här har jag suttit som ordförande i fem år och bara fått en massa dunkar i ryggen och beröm. Det var tydligen bara tomma ord? Ingen brydde sej ett skvatt om hur jag mådde när allt var som värst. Människor som jag trott mej ha en vänskapsrelation med... antingen är jag naiv eller bara korkad...

I samma veva avslutade jag även mina politiska uppdrag och där var ljudet ett helt annat. Jag fick mängder med mail som både beklagade och försökte övertala mej att stanna. Men inte från dem jag trodde... Så jag har nog lärt mej ett och annat. De man tror bryr sej är inte alltid att lita på. Man ska vara väldigt noga med vem man anförtror sej åt och vem man litar på. Kanske att jag nästa gång kan iaktta mina medmänniskor lite längre innan jag ser dem som mina vänner och innan jag ger dem mitt hjärta. Jag hoppas det, men är inte alls säker.

Jag är en spontan person både på gott och ont. Har svårt att fejka eller föreställa mej. Jag är bara jag. Jag tror de allra flesta om gott och att de är mina vänner från första början, tills motsatsen är bevisad. Är det fel?

.

Nästa projekt...

När barnen var små var det väldigt praktiskt att ha ett torkskåp att hänga blöta kläder i. När jag var ensam och barnen var små fick jag plats att hänga två maskiner tvätt där. Det får jag inte längre...

Två meter man och nästan två meter x 2 killarna kräver ganska långa kläder, byxorna släpar i marken när jag hänger dem eller också tar de upp halva skåpet på egen hand. Så nu ska torkskåpet ut! Iofs fullt fungerande, så vill någon ha det är det bara att komma och hämta :-)

Detta innebär att vi måste ha något annat system att hänga kläder, gärna ett väldigt rymligt. Så idag ska vi iväg och kolla på olika torkställningsvarianter. Jag vill inte ha någon lös, utan det ska sitta fast i väggen. Vi får väl se vad vi hittar.

Sen ska tvättstugan röjas. Det mesta ska plockas ur för att få bort skåpet. Tvättpelaren, med tvättmaskin och tumlare, ska ner på golvet på andra sidan tvättstugan. Då får vi dubbelt så mycket plats att hänga tvätt på, mot nu. Jag vill kunna hänga minst två maskiner tvätt samtidigt.

Medan vi letar grejer till tvättstugan så ska Junior iväg och skriva moppetesterna. Han har klarat två och har två kvar. Sen ska han börja repetera och när de tycker att han kan allt ska han skriva det stora testet. På onsdag ska han ut i trafik och köra och då är det bara testet på Transportstyrelsen kvar. SEN har han sitt moppekort!

Så det blir en dag med lite fix, men ganska lugnt ändå :-)

.

Jätteledig!

Klockan är snart ett och jag har precis fått på mej kläderna... jaaa, jag tar vara på min ledighet! Jag och Baileys sov till 9.15, de andra var tydligen vakna för länge sen. Gick och la mej med huvudvärk igår, men vaknade pigg och utvilad idag.

Ha sen lullat runt i morgonrock och hängt tvätt, pratat med Junior, planerat lite i största allmänhet. Skönt! Känns som det är hundra år sen jag var helt ledig och inte hade en enda grej inplanerad. Förra gången var i påskas, men då hade vi precis börjat gräva upp tomten och mitt i alltihopa fick vi översvämning i källaren. Så av den ledigheten blev det lixom inget vilande. Nu är alla katastrofer över och lugnet har lagt sej.

Jag låg i badet och funderade lite på mitt nuvarande liv. Det är ett himla bra liv! Killarna mår bra och är skötsamma. Snart har bägge moppe och både vi och dem får ett friare liv. De kan ta sej till kompisar, träningar och jobb på ett helt annat sätt än nu. Vi behöver inte passa träningstider och skjutsa/hämta, förutom på måndagar och torsdagar. Junior får INTE ställa ifrån sej moppen i Fittja där han tränar då. Men det är bara två dagar mot fem! Å morgonträningen på lördagar, kan han ta sej till själv ;-)

Nu när jag inte längre har några förenings- eller politiska uppdrag är allt mycket lugnare. Jag får knappt någon post längre! Jätteskönt att slippa alla högar med oläst post som ska läsas igenom inför varje möte eller hålla ordning på när kommunerna ska ha sina olika redovisningar och sätta ihop dessa. Jag jobbar mina fyra dagar och är väldigt nöjd med det!

Vi har mycket folk i våra klasser och tillsammans med Tradera har vi en ekonomi som just nu är bättre än på många år. Vi behöver inte så mycket mer än mat på bordet. Mycket annat blir det inte när man jobbar kvällstid... Det där med bio och äta middag ute är inget vi har direkt behov av, iaf inte på sommarhalvåret. Däremot sparas det som vanligt till en resa. Nu är det Egypten som hägrar. Killarna ska ta dykcert, jag ska bara sola :-)

Åsså ska lite pengar läggas på fortsatt renovering av trädgården. Jag ska få ett trädäck på framsidan. Vi ska fixa tvättstugan också, så lite pengar går ju där... å nån dag måste vi byta bil. Men vi vet ju inte ens om vi får tillbaka den som står på verkstan... det visar sej...

Så i det stora hela mår jag himla bra. Mina närmaste mår bra, de värsta strulen med flytt/lägenhet, översvämning, gräsmattan och tråkig vinter är över. Vi har ok med pengar och trivs på jobbet. Jag har en sambo som respekterar och accepterar mej precis som jag är. Åsså har vi ju Baileys :-)

Ni ser va lite sol kan göra med mej: jag blir direkt mycket trevligare när jag ser ljuset :-)

.

Solen skiiiiner

11 grader redan kl 8 på morgonen, inte illa! Men det är fortfarande svårt att tro att det snart är mitten på maj och att killarna slutar skolan om en månad. Det brukar vara varmare vid den här tiden... Men för vårt gräs är det perfekt!

Igår pillade jag dit "passbitar" av gräs runt buskar och vid kanter, så nu är gräsmattan helt klar. Den är fortfarande grön och fin, vi vattnar och vattnar, så inom kort ska vi nog kunna se hur rötterna söker sej ner i jorden.

Senior har åkt med mormor och morfar till Öland över helgen och Junior är till körskolan och skriver moppeteori under förmiddagen. Baileys ligger och solar och jag och Martin försöker komma ikapp lite med jobb och pappersarbete. Tvättmaskinen ska snart tömmas och lastas igen... nej! Just det ja! Tvättmedlet är slut! Då måste någon av oss gå till centrum innan vi kan fortsätta tvätta... shit!

I eftermiddag ska vi jobba i Rönninge. Undrar om någon kommer? Alla har kanske tagit ledigt och åkt iväg? Vi får väl se... sen är vi iaf lediga i 4 1/2 dag. Det ska bli så skönt! Det var länge sen känns det som. Vi hade iofs ledig 4 dagar i påskas, men då hade vi ju översvämning och fick väl inte direkt någon vila. Men den här helgen ska vi bara lulla runt och göra det mest nödvändiga och det vi känner för. I bästa fall bygger snickaren klart trappräcket idag, då är det bara ledstängerna kvar att slipa och måla. Det kan vi göra ute om det blir fint väder.

Sen är det ju det där med Tradera... nya grejer ska läggas ut. Vi har sålt hur mycket som helst senaste månaden, men det ligger fortfarande grejer i vardagsrummet som jag vill ha bort. Det tar lite tid, men Tradera är en guldgruva - så är det bara!

Hoppas ni mår bra och att ni tar vara på er själva och varandra :-)

.

Lite pyssel

Har ni sett att solen skiner?! Så otroligt skönt, men det ställer till lite problem eftersom det nya gräset måste hållas fuktigt. Jaja, det blir till att ställa spridaren i eftermiddag. Bara jag får värme och sol på näsan är jag nöjd.

Idag har jag en del att pyssla med, men det finns ingen tidspress på något. Till att börja med måste jag ringa Avis. Man får nämligen inte ha hund i hyrbilen och då är den onödigt stor. Även om vi skulle få ha djur i bilen så går hundburen inte in i bakluckan... en så stor bil, men värdelös trunk! En sån ska vi inte ha den dagen vi byter.

Sen ska jag väl fortsätta "projekt tvätta" som aldrig tar slut. I helgen ska vi försöka göra om i tvättsstugan och då måste tvätten vara fixad. Vi ska flytta tvättmaskin och tumlare och slänga ut torkskåpet. Det fyllde sin funktion när barnen var små, nu är det mest i vägen. Jag vill ha ett rymligt tork-system som tar mer än 1 1/2 maskin tvätt. Så det är helgens projekt.

Men så var det ju det där med solen... en promenad med Baileys måste det bli! Jag ska packa en massa tradera-grejer och sen sitta i solen och läsa ikapp en massa grejer som lagts på hög senaste månaden. Martin jobbar en stund mitt på dagen, då kanske jag och Baileys tar en tupplur :-)

En ganska slapp dag alltså!

.

En jättestoooor!

Så har jag varit och hämtat min hyrbil som jag ska ha minst en vecka. För er som missat det så blev min bil påkörd på en parkeringsplats i torsdags. Förardörren var intryckt och fönstret krossat, så den står nu på verkstad och ska fixas eller lösas in. Han som körde på mej hade lämnat en lapp och hans försäkringsbolag står nu för den hyrbil som jag ska använda.



Den här bilen skulle vara likvärdig med min "lilla" svarta Peugeot 306... jag fick en Opel Insignia, sprillans ny. Å den är JÄTTESTOOOOR! Det där med mellanstor kombi hade man iofs tagit hänsyn till men de hade ingen sån hemma så jag fick den här istället. Huvudsaken är att jag med mina 156 cm kan dra fram sätet så jag når pedalerna och det gick jättebra. Tyvärr ingen dragkrok, men men... det är ju i bästa fall bara en vecka det handlar om.

Så nu har jag iaf en bil igen!

.

Projekt nr2 avklarat!

Så jäkla skönt - hallen/trappen är klar!!!

Vi tog en liten sovmorgon i morse. Baileys blev dålig inatt, så vi behövde sova ut lite. Han vaknade och hade svårt att andas. Det lät som han hade astma/krupp samtidigt som hans mage lät konstigt och han var orolig. Han låg i sin korg men jag la honom hos mej och då somnade han om efter en stund och sov sen tätt intill mej resten av natten. Jag vet fortfarande inte vad det var med honom, men rejält obehagligt var det.

Klockan 13 skulle vi vara på personalmöte. Vi skulle få veta allt om våra framtida kassaregister. I 3 timmar blev vi fullpackade med information om lagen som börjar gälla 1 juli. Blä - säger jag! Det kommer att sinka kassaarbetet och göra att vi måste öppna tidigare och ge oss en mängd merarbete. På mötet passade jag på att tala om att jag slutar i Södertälje när jag går på semester i sommar. Ska bli skönt att slippa åka dit på torsdagarna.

När vi kom hem från mötet hade mina föräldrar satt upp de sista tapeterna i trappen och vi kunde sätta upp våra fina bilder. Medan Martin fixade mat, satte jag och min pappa upp bilderna och det blev precis så bra som jag tänkt mej. Nu ska vi bara dölja kablarna till luftvärmepumpen också, sen är den första etappen klar. Sen ska trappstegen slipas och målas och lister ska upp, men det blir en senare fråga.

Tänk att både gräsmattan och trappen blev klar den här helgen. Det känns enormt skönt. Några lugna dagar med lite plock för att få ordning här hemma. Sen ska vi göra om i tvättstugan så det blir mer lättframkomligt där. Kanske nästa helg när vi är långlediga? Vi får se, nu är det ingen brådska.

.

Dagen efter...

Det känns som vi varit på värsta festen eller nåt... kroppen gör ont, huvet är segt och ögonen vill inte vara öppna och jag fryyyyser. Jag är törstig och extremt godissugen!

Gårdagen var lång och arbetssam, men resultatet blev kanon. När jag drog upp rullgardinen i morse stod jag en lång stund och tittade på min fina gräsmatta :-) Regnet vill inte riktigt ge gräsmattan det den behöver, så en vattenspridare hjälper till lite.

Junior sov hos mormor inatt och ska till sin tjej nu i eftermiddag. Senior har varit på skyttetävling och kom 2:a! Han kom hem med en jättefin prisplakett. Men han kom bara hem för att byta kläder och vända, nu är han iväg med sin pappa och kommer inte hem förrän ikväll.

Så här är vi nu; jag och Martin. Helt urlakade. Vi ska ta det ganska lugnt. Tvätta lite, plocka lite. Martin ska sätta sej med bokföringen, jag har gått igenom och svarat på mail sedan en månad tillbaka. Just nu lagar Martin lunch åt oss och sen blir det nog en tupplur. Baileys är nöjd med att vi sitter still för en gångs skull. Ikväll blir det avocado och räkor för oss, killarna äter på sitt håll. Lagom komplicerat :-)

En skön dag!

.

Gräsmattan är färdig!!!

Äntligen! EN sak som är färdig i vårt kaos.

I morse kl 8.30 hämtade vi första lasset gräsrullar. 50 rullar lastades på (för hand) kördes hem och lastades av. Min pappa körde och jag och Martin bar så mycket vi orkade. Min pappa känner fortfarande av sina brutna revben och tog det så lugnt han kunde. När vi lastat av första lasset, hämtade vi nästa. 45 rullar till så var vi faktiskt klara! Vi som trodde att vi skulle få åka 5-6 ggr. Alltså låg vi före tidschemat och det behövde vi.

Väl hemma fortsatte vi att fixa underlaget. Först hämtade vi en kärra sand till att ha som utjämningsmaterial. Fatta hur kroppen känns efter att ha lastat alla dessa rullar och sen skyffla sand! Imorrn kommer kroppen att ge sej till känna...

Samtidigt som pappa och Martin fixade underlaget, pratade jag med försäkringsbolaget och chefen till han som körde på min bil. Först skulle jag inte få någon hyrbil, eftersom det inte ingår i min försäkring. Men ju mer jag tänkte på det, desto argare blev jag. Det skulle ju inte ha med min försäkring att göra, det måste ju gå på deras försäkring! Å så var det ju! Efter lite diskussion fick jag ok på hyrbil som jag kan hämta på måndag. Tyckte jag kunde få en porsche... jag menar det är väl likvärdigt med en peugeot? Samma bokstav iaf :-)

Efter lunch kom även min mamma hit. Martin grävde, pappa jämnade till, jag bar rullar och mamma la ut dem. En klart godkänd arbetsfördelning som funkade klockrent! 18.30 var vi färdiga! Å jösses va fint det blev! Jag är supernöjd!

Nu ska det bara vattnas rejält de närmaste veckorna, så lite regn imorrn blir bra. Om 2-3 veckor ska vi sitta där på gräset och bara njuuuuta! Äntligen!

.

Ska det aldrig ta slut???

Då var det dax igen. Hur mycket otur kan man igentligen ha?

Jag åkte till jobbet idag och såg för en gångs skull fram emot att jobba en torsdag i Södertälje. Allt var frid och fröjd, mycket folk men inga nya. Det innebär att jag kommer ifrån en halvtimme tidigare och får en längre lunch. Himla bra eftersom jag skulle ta mej till Huddinge och där ha en lunchdate med Martin.

Allt stämde och jag var klar i god tid. Packar ihop mej och ska lägga in allt i bilen. När jag öppnar bakluckan exploderar fönstret på förarsidan! Jag tar ett steg tillbaka och se att hela dörren är intryckt och nu är alltså hela rutan krossad. Står där och bara tittar. Min bil har blivit påkörd. Funderar lite och ringer till slut min pappa, så klart! Medan jag pratar med honom går en kille förbi och pekar på vindrutetorkarna, där ligger en liten post-it-lapp. Där står " Tyvärr!!! Denna skada är orsakad av XXX telnr: XXX". Ingen ursäkt, bara tyvärr...

Både jag och pappa inser att jag inte kan köra en bil på motorvägen utan sidoruta. Han får helt enkelt komma och hämta mej. Medan han kör ringer jag till Polisen och försäkringsbolaget. Polisen säger att jag iofs kan köra med trasig ruta, det är lagligt men inte särskilt skönt. Försäkringsbolaget säger till mej att stanna på platsen och vänta på bärgare. Där står jag. Jag som hade all tid i världen och en jättebra dag... Varför kan det aldrig få vara så???

Efter en halvtimme kommer min pappa. Vi lastar ur bilen, tar ut allt av värde och väntar på bärgaren. Efter ytterligare en kvart ringer vi och efterlyser honom och efter någon kvart till kommer han till slut. Då kan vi äntligen åka iväg, 90 minuter senare än tänkt. Jag får skjuts till Huddinge där Martin sitter och väntar. Jag har allt material och alla nycklar, så han kommer inte ens in i lokalen.

Men men. Till slut är vi iaf på plats och har en bra kväll med mycket folk. Men vi skulle ju köra gräs imorrn och nu står bilen på verkstad! Vi vet inte när vi får tillbaka den och har inte hyrbil i försäkringen. Varför kan det aldrig vara enkelt? När ska turen vända för oss?

Skit!

.

Varför tar vi inte hand om varandra?

Jag tycker det verkar om att många skäms om de inte har mängder med vänner och är upptagna jämt. Att inte våga erkänna att man faktiskt inte har någon "bästis" verkar ganska vanligt. Man ska tydligen vara bortbjuden eller har egna bjudningar för jämnan för att "vara någon" och för att räknas.

Att fakstisk erkänna och tom skriva på sin blogg att man känner sej ensam, inte har särskilt många att umgås med, hjälpa eller få hjälpa av är nästan tabu och många verkar tycka att det är lite obehagligt att höra/läsa. Att göra som jag gjorde och tom efterlysa arbetskraft är nästan som att lägga sej som en dörrmatta och blotta sitt innersta. "Klart du har vänner" får jag höra, eller "tror du att du är ensam om problemet?" eller "Jamen, du har ju mej!".

Jag har 2-3 riktiga vänner som känner mej riktigt bra. Problemet är bara att en av dem har en massa barn och är upptagen jämt, å de andra två bor långt bort. Klart vi pratas vid, men att hjälpa varandra är svårt. Sen har jag några "kompisar", som jag pratar med då och då men inte träffar särskilt mycket mer än när vi ändå råkas.

Jag erkänner villigt att jag saknar att bli bjuden på middag eller att få en plötslig påhälsning av någon som vill ha fika. Jag är medveten om att mina arbetstider sätter stopp för en del, men på helgerna är jag faktiskt ledig. Det är svårt att skaffa nya vänner i vuxen ålder och det tycker jag är väldigt synd. Tro mej, jag har försökt! Men ska man vara tvungen att skämmas för att man inte har många vänner och lägtar efter en gemenskap? Vem är det som säger att det är "fint" att ha många vänner? Flest besökare på begravningen vinner eller? Å ni som har många vänner/bekanta/kompisar, är ni helt säkra på att de verkligen är bra vänner och ställer upp när det krisar?

Även om jag saknar en vänskara så har jag nästan förlikat mej med att det är så det är och kommer att förbli. I bästa fall får vi nya vänner annars är det som det är. Tyvärr ser man det ändå som en slags bekräftelse på hur "bra" man är som person. Har man många vänner är man en "bättre" människa. Jag hoppas att folk ändå kan se mej som en bra människa, trots att vännerna tryter. Martin hade väl knappast intresserat sej för mej om jag varit en dålig människa och än mindre stannat hos mej?

Skäms jag? Nä, men det ställer till bekymmer när man inte har någon att rådfråga eller ta hjälp ifrån. Däremot tycker jag det är synd att många känner sej ensamma när vi är så många som kunde ta hand om varandra.

.

Sonen har förhandlat

Mina killar har aldrig haft vecko- eller månadspeng. Jag har helt enkelt inte haft råd att ge dem och de har alltid tjänat egna pengar genom att sälja blomfröer på hösten och våren och jultidningar till jul och bär på sommaren. På senare år har Junior varit simtränare och Senior jobbat på Donken, så det har lixom inte blivit så. Pengar har vi ist sparat till resor.

Men i sommar och i höst kommer Junior inte att hinna med ett extrajobb då han börjar på gymnasiet i Solna och alltså får en bit att åka, plus att han ska satsa på simningen. Så i helgen började han förhandla om månadspeng och fick nästan sin vilja igenom.

Han började med att säga att han ville ha 600 kr varje månad och jag kontrade med "tala om vad du ska ha pengarna till så kan vi börja snacka". Så han la fram mobilkostnader, bensin och försäkring till moppe, kläder osv. Vi kom fram till att han får 500 kr i månaden till att börja med, så får vi se sen. Han var ok med det :-)

Så den 25:e får han sin "lön" direkt in på sitt konto. Ska bli spännande att se hur mycket som är kvar den 24:e...

.

Varför sitter jag här???

I detta nu borde jag vara på väg till Ica Maxi! Har massor att hinna innan jobbet idag och inte alls tid att sitta här...

Nu ska jag klä mej till att börja med, frukosten är redan avklarad och medan jag åt skrev jag inköpslista. Har kollat vem som betalat vad av helgens Traderaskörd, så nu ska jag bara packa och ta med mej och lägga på lådan. Medan jag handlar får Martin gå en sväng med Baileys och sen ska han åka med min pappa och hämta sand till baksidan.

När jag handlat klart, ska jag hem och ta bort en rabatt. Blommorna flyttas eller åker hem till mamma och jorden ska till baksidan. Där rabatten nu står ska det bli ett trädäck... nångång... i sommar helst...

Sen ska det sista grävas bort på baksidan och finliret påbörjas. Jord och sand ska blandas och jämnas till. Vi får väl se hur långt vi hinner... å tydligen ska mina föräldrar sätta upp sista tapetvåderna i trappen. Så fort det är gjort ska bilderna upp :-)

Så vårt liv är fortfarande ett kaos, men det börjar ljusna... Nu har jag inte tid längre!

.

Bokat och klart!

Nu har vi nästan grävt klart! Bara våra provisoriska "gångar" som ska tas bort under morgondagen och sen ska hela baksidan jämnas till. Idag ringde gräsfirma och bekräftade att vi kan hämta gräset på fredag. Så nu kan inget gå fel!

Så imorrn gräver vi klart, onsdag jämnas allt till, torsdag jobbar vi, fredag hämtar vi gräset och är underlaget färdigt kan vi kanske hinna lägga några rullar. På lördag ska gräsmattan läggas och göras färdig. På söndag ska vi på möte och gräsmattan vila 2-3 veckor för att hinna rota sej. Men på söndag kan vi iaf se ut över en färdig baksida, med en HEL och ffa JÄMN gräsmatta :-)

I slutet av maj kan vi ställa ut solstolarna och sen bara njuuuuta! Jäklar i mej va skönt det ska bli!

Nu hoppas jag bara att vi kan göra färdigt trappen också. Igår lyckades jag få tid att städa både badrum och lilla toan, jag torkade alla golv i hela huset och tog tag i en massa tvätt. Så skönt att äntligen få lite ordning efter allt kaos. Martin slipade det sista i trappen i lördagskväll och det var sen slipdamm över hela övervåningen, som jag alltså städade bort igår. Nu ska det nog vara klart med slipande. I bästa fall kan alltså även trappen vara färdig till helgen. Fatta va skönt!

Ska försöka få till bilder både på trädgården och trappen. Nu börjar det verkligen kännas i kroppen att man hållit igång ett tag...

.

Det går framåt...

Det blev alltså ingen gräsmatta igår och bara lite grävande, eftersom det var så himla tråkigt väder ute och ganska kallt. Men inne hände desto mer; alla våra fantastiska bilder är inramade och ska upp på väggarna. Vi tänkte sätta upp dem igår, men insåg att vi hade lite kvar på en vägg att slipa. Å eftersom vi inte vill ha slipdamm på alla bilder, så väntade vi med att hänga upp dem.

Så det blev att slipa den sista väggen igår. Nu ska det bara spacklas några smågrejer, torka, slipa lite till och sen ska tapaterna upp. SEN kan vi hänga upp bilderna :-) Snickaren skulle kommit hit igår, men det gjorde han inte. I bästa fall kommer han de närmaste dagarn och då är trappen så gott som klart. Så nu måste jag börja slipa räckena som man håller sej i när man går i trappen. De är tre stycken och idag bara lackat trä, de ska målas vita och sättas på plats igen.

Men eftersom solen skiner för fullt blir det att gräva idag. Hoppas vi hinner/orka det sista nu, så att det bara är "finlir" kvar sen. Nu har vi bestämt att vi inte tar hem gräset på fredag, även om vi får - utan på lördag- Då är nämligen båda grabbarna hemma som kan hjälpa oss.

Så i bästa fall är vi färdiga med både trapp och gräsmatta nästa helg! Det ska bli så otroligt skönt!

.